GEZELIUS, Johannes d.y. 

(1647–1718) 

Biskop, professor 

Betydande män kan hamna i skuggan av stora företrädare. Så har det också i viss mån gått för Johannes Gezelius den yngre. Som biskop i Åbo fick han lov att träda i den kraftfulle faderns, Johannes Gezelius d.ä:s fotspår. Trots detta var han möjligen mera begåvad än sin far; i förhållande till honom fick han åtminstone en bättre utgångspunkt och en stadigare grund för den lärda banan, då han fick växa upp i en lärd miljö och företa mångsidiga studier utomlands.

Det berättas att Johannes Gezelius höll sin första predikan som trettonåring julen 1660 på Klingsbo gård. Följande år skrevs han in vid Uppsala universitet, och som sjuttonåring försvarade han teologiska teser vid ett prästmöte i Riga inför sin far Johannes Gezelius d.ä. Gezelius hade med andra ord sedan skolåldern bekantat sig med homiletiken (läran om predikan) och filologin, sin fars älsklingsämnen. Gezelius d.ä., som var stolt över sin son, hoppades att denne skulle bli redaktör för ett omfattande bibelverk, en utgåva som särskilt var avsedd att stödja predikan. För detta fordrades utmärkta kunskaper i Bibelns originalspråk, en kunskap som man bäst kunde förvärva hos tidens mest berömda orientalister vid västeuropeiska universitet, i synnerhet i Nederländerna och i England. För att ge prov på sin beredskap för utlandsstudier disputerade Gezelius först i Åbo och sedan i Uppsala. Med stöd av ett av förmyndarregeringen beviljat stipendium om 300 silverdaler kom han i väg på sin resa 1670. 

Utlandsresan hade avsevärda konsekvenser för Gezelius och, genom honom, för hela Finlands kyrkohistoria. Hebreiska kunde han studera under ledning av den berömde Esra Edzard. Också i Nederländerna och i England uppsökte han berömda orientalister som Edward Pocock i Oxford och John Lightfoot i Cambridge. Resan fortsatte via Paris och Basel till Strasbourg, där han träffade exegeten (forskaren i bibelförklaring) Sebastian Schmidt; Gezelius framhöll honom som den skarpaste av alla exegeter han kände. 

Vistelsen i Frankfurt am Main kom att sträcka sig över flera månader. Gezelius torde egentligen ha anlänt dit för att med hjälp av judarna i staden utöka sina kunskaper i hebreiska, men besöket kom att bli viktigt av helt andra orsaker. I Frankfurt, där Philipp Jakob Spener och Johann Jakob Schütz hade inlett sina berömda konventiklar (hemsamkväm), kunde Gezelius på ort och ställe följa den lutherska pietismens tillblivelse. Gezelius influerades av pietismen, blev vän med Spener och Schütz och planerade att införa konventiklar även i Åbo. Han hade även för avsikt att efter hemkomsten till svenska översätta Speners lilla skrift Pia desideria, som innehöll ett program för förnyande av kyrkan. Han översatte och utgav Schütz bönbok Christlisches Gedenkbüchlein till svenska (Christelig minnes-bok) och till finska (Christillinen muisto-kirja). 

Gezelius blev dock inte pietist, även om Spener hoppats att han skulle införa Pia desideria-programmet i Finland. Vid akademin i Åbo rådde en från Wittenberg utstrålande absolut ortodoxi, i förhållande till vilken det gällde att vara försiktig och undvika tvivelaktiga reformer. Det faktum att Schütz övergick till radikalpietisternas läger var ytterligare en orsak till ökad återhållsamhet. Pia desideria publicerades inte, och man höll inte konventiklar i Åbo. Korrespondensen mellan Gezelius och Spener fortsatte dock ända till 1690-talet. 

Efter studieresans slut hösten 1674 avancerade Gezelius raskt på den lärda banan i Åbo. Redan följande år blev han extraordinarie professor i teologi, varvid han samtidigt placerades näst efter de ordinarie professorerna i universitetets rangordning. År 1679 upptogs han i deras krets och gick då förbi många som hade väntat längre på sin befordran, vilket naturligtvis förorsakade avund och uppenbart var en bidragande omständighet till några akademiska tvister. Följande år ingick han äktenskap med assessor Nicolaus Lietzens dotter Hedvig. 

Gezelius red på vågen av sin faders auktoritet, men hans begåvning var förvisso erkänd. Vid det tillfälle då kanslern gav honom en befattning i Åbo hade han också kallats till professor i filologi i Uppsala. Det snabba avancemanget motiverades med att hans arbete med bibelkommentarerna, som ju åtnjöt kunglig sanktion, behövde garanteras en ekonomisk bas. Gezelius började också genast i praktiken omsätta de lärdomar han inhämtat under sin resa. Redaktionsarbetet drog dock ut på tiden och gav resultat först på 1700-talet. Gezeliernas bibelverk med sina omfattande kommentarer utgör en högst betydande milstolpe i den finländska exegetikens historia. 

Under sina år som professor i Åbo hjälpte Gezelius också sin far med prästutbildningen, skrev förklaringar till böndagarnas texter och ledde studerandenas predikoövningar. I dessa tillämpade han de nyaste homiletiska principer som han tillägnat sig i Tyskland och medfört från Leipzig. Därtill utgav han 1679 professor Johannes Benedictus Carpzovius d.ä:s predikohandledning Hodegeticum concionatorium. 

År 1681 utnämndes Gezelius till superintendent i Narva. I rikets östliga delar hade försöken att omvända ortodoxa bekännare till den lutherska tron – än med milda, än med stränga metoder – utgjort en utmaning för den kyrkliga ledningen. Gezelius försökte lösa frågan genom en språklig indelning av befolkningen: de som i ett språkprov konstaterades behärska ryska fick stanna i de ortodoxa prästernas hägn, medan de finskspråkiga skulle införas i de lutherska kyrkoböckerna. Politiskt sett var frågan delikat, och Gezelius fick en anmärkning för ett alltför skarpt, och för de ortodoxa sårande, språkbruk i sin propagandaskrift Uscollinen manaus. Gezelius fick lov att ge ut en korrigerad upplaga. Även Spener varnade sin vän för att behandla de ortodoxa alltför kärvt; i fråga om själva omvändningsarbetet hade inte heller han något att anmärka. 

I slutet av år 1689 förflyttades Gezelius till Åbo, där han bistod sin far. Då denne avled i början av följande år, utsågs sonen till biskop utan större omsvep. Som biskop följde Gezelius sin far i spåren, och särskilt den väg som redan utstakats för folkundervisningen. Ur katekesförhören utvecklades under hans tid småningom ett förstadium till konfirmationsundervisningen. Folkets läskunnighet gjorde klara framsteg framför allt i sydvästra Finlands församlingar, tills stora ofreden 1713–1721 avbröt den lovande utvecklingen. I likhet med fadern fortsatte även Gezelius att utbilda prästerna till bättre predikanter. Beträffande bok-utgivning var han inte lika passionerad som sin far. Den ringa åtgången av det stora bokförråd som hade samlats som ett resultat av förlagsverksamheten, dämpade en större produktivitet. Arbetet på bibelverket lämnade å andra sidan mindre tid för övrig litterär verksamhet. Under hans biskopstid utkom betydelsefulla kyrkliga skrifter som kyrkohandboken 1694 och den finska psalmboken 1701. Den sistnämnda blev långlivad och är en klassiker bland de finska psalmböckerna. 

Genast efter sin återkomst från Narva till Åbo hamnade Gezelius i gräl med radikalpietisterna Lars Ulstadius och Peter Schäfer samt deras anhängare. Han såg till att bägge hamnade bakom galler, Schäfer något senare då han återvänt från sin landsflykt och återgått till att kritisera kyrkan och biskopen. Senast i detta skede upphörde Gezelius välvilja för pietismen, och med stränga disciplinära åtgärder bemötte han också den spenerska pietisten, den nordfinske prästen Johan Wegelius, liksom även Isaacus Laurbecchius. 

Gezelius förvandling till en hård motståndare till pietismen berodde kanske inte enbart på de radikala pietisternas uppträdande. Vid universitetet i Halle hade det på 1690-talet uppkommit en pietism inspirerad av August Hermann Francke som föranledde hetsig polemik. Gezelius, som otvivelaktigt var bekant med dess bakgrund, gav 1708 ut J.N. Edenius kyrkohistoria Epitome historiae ecclesiasticae. Han fogade dock till densamma en noggrann och sakkunnig analys av de nyaste irrlärorna, till vilka pietismen hörde. Hemma såg man i allmänhet Hallepietismen med oblida ögon även av politiska skäl, eftersom Halle låg inom fiendelandet Brandenburgs gränser. 

Under sina senare år uppträdde Gezelius som sakkunnig i frågor som berörde pietismen och irrläror i allmänhet. Vid universitetet motarbetade han den cartesianska filosofin, som hotade teologins ställning. Då domkapitlet i Åbo 1710 föreslog Gezelius till det ledigblivna biskopsämbetet, åberopade man särskilt hans förmåga som försvarare av den lutherska ortodoxin. När Gezelius tillbakavisade pietismen kritiserade han dock Spener i försiktiga ordalag, och de av pietisterna älskade andaktsböckerna av Johann Arndt rekommenderade han för folkligt bruk. 

Under 1700-talet fick Gezelius också andra bekymmer än pietismens frammarsch. Domkapitlet och den världsliga överheten var tvungna att utfärda domar för stränga brott åt flera präster samtidigt. En av dem som dömts för mord var kyrkoherden i Kimito, som tillhörde det högsta skiktet inom stiftets prästerskap. Biskopens upprördhet framgår av en rundskrivelse i vilken han berättade om händelsen för sitt prästerskap. Schäfer, som var inspärrad på Åbo slott, jublade över dessa händelser, som han ansåg att förebådade den hatade biskopens och hela Finlands prästerskaps undergång. 

Sedan ryssarna intagit Viborg 1710 föll det på Gezelius lott att sköta även de av stiftets östliga delar, som ännu inte erövrats. När ryssarna 1713 trängde in i Åbo hade Gezelius redan flytt över till den svenska sidan, där han avled fem år senare. 

Pentti Laasonen 

Johannes Gezelius, född 6.9.1647 i Dorpat, död 10.4.1718 i Täby. Föräldrar biskopen i Åbo Johannes Gezelius och Gertrud Gutheim. Gift 1680 med Hedvig Lietzen. 

PRODUKTION. Uscollinen manaus (1686, 1687); Hålt Konungens ord (1688); Fasciculus homileticarum dispositionum (1693); Om hunger och dyyr tijdh (1696); Nya Testamentet och Gamla Testamentet. Åbo och Stockholm (i flera delar, 1711−1728). Se även J.J. Tengström, Gezelii den yngres minne (1833); A.I. Stiernman, Aboa literata. Holmiae (1719). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Gezelius Olivercreutz släktarkiv, Nationalbiblioteket; Släkten Gezelius arkiv, Riksarkivet; Johannes Gezelius den yngres arkiv, Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran kirjallisuusarkisto; Gezeliana, Uppsala universitetsarkiv. C.-M. Edsman, Gezelii bibelverk och en återklang av kristen kronologi och antik världsålderslära. Uppsala universitets årsskrift 1941; G.A. Humble, Gudz barnas förträffelige frimodighet. Stockholm (1719) (Gezelius likpredikan); A. Isberg, Livlands kyrkostyrelse 1622−1695. Uppsala (1968); M. Juva, Varsinais-Suomen seurakuntaelämä puhdasoppisuuden hallitsemina vuosisatoina (1600−1808). Varsinais-Suomen historia VII:3–4 (1955); P. Laasonen, Johannes Gezelius d. J. und die Rezeption des deutschen Pietismus in Finnland. Wolfenbütteler Beiträge 8 (1988); J.J. Tengström, Gezelii den yngres minne (1833). 

BILDKÄLLA. Gezelius, Johannes d.y. Oljemålning. Helsingfors universitets museum.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4465-1416928957071

Upp