GEZELIUS, Johannes d.ä. 

(1615–1690) 

Biskop, folkundervisningens fader 

Biskopen i Åbo Johannes Gezelius, kallad folkundervisningens fader i Finland, ivrade för en höjning av församlingsmedlemmarnas bildningsnivå. Han uppmärksammade även prästerskapets predikokonst och främjade läsundervisningen i klockarskolor och ambulerande skolor. Prästerna ålades att pröva församlingsmedlemmarnas framsteg och i detta syfte regelbundet förrätta läsförhör. De mål och resultat som anknöt till utvecklandet av bildningsväsendet, i synnerhet folkundervisningen, har ett vidare samband med den lutherska ortodoxin under Gezelius tid.

Johannes Gezelius var född på Gesala rusthåll i Romfartuna socken i Västmanland. Han inledde sina studier vid Johannes Rudbeckius ansedda skola i Västerås 1626, skrevs in vid Uppsala universitet 1632 och några år senare vid Dorpats universitet, där han tog magistergraden 1641. Något utrymme för eventuella fördjupade studier vid utländska universitet lämnades inte efter att Gezelius beretts möjlighet att inleda en universitetsbana i Dorpat. Han utnämndes till professor i den Heliga skrifts grundspråk 1642 och till extraordinarie professor i teologi 1643. 

Till Gezelius vänkrets i Dorpat hörde professor Heinrich Hein, som i irenisk anda (samförståndssökande) eftersträvade ett närmande mellan de kristna kyrkorna, och diktaren Georg Stiernhielm. År 1645 deltog han tillsammans med Hein i religionskollokviet i Thorn, där man försökte uppnå försoning mellan kyrkorna. Där blev han sannolikt även bekant med Johann Amos Comenius, vars pedagogiska principer sedermera fick stor betydelse för honom. 

Skotten John Durie, som i Sverige propagerade för en union mellan lutheraner och kalvinister, hade föreslagit att ett teologiskt kollegium för förhandlingar om försoning skulle inrättas i Tyskland. Drottning Kristina tilltalades av tanken och ville ha Gezelius som ledamot av kollegiet. Detta var troligen orsaken till att han lämnade Dorpat 1649. 

Gezelius blev kyrkoherde i Stora Skedvi i Dalarna. Följande decennium var betydelsefullt för honom såtillvida att han fick fördjupa sig i frågor som gällde kyrkolagen då han bistod sin förman, biskopen i Västerås Olaus Laurelius, med att utarbeta dennes förslag till kyrkolag. År 1660 utnämndes Gezelius till superintendent i Livland med säte i Riga och 1664 valdes han till biskop i Åbo. 

Tiden före Gezelius episkopat visar att han anslutit sig till den lutherska teologins ireniska falang. Hans gynnare var inte för intet rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie, känd för sin ireniska lutherdom. Gezelius måttfullhet i lärofrågor uteslöt inte heller flexibilitet i motsatt riktning, varför han behöll sin ställning som pålitlig lutheran även när ortodoxin stärkte sitt grepp. Som biskop koncentrerade han sig mer på praktiska åtgärder än på lärofrågor. Vid samma tid som kyrkan skärpte sin hållning och gick in för en sträng luthersk ortodoxi utsågs alltså en medelvägens man till biskop i Åbo. 

Redan 1669 publicerade Gezelius noggranna föreskrifter om förhör i samband med prästvigning. Han betonade de praktiska färdigheterna i prästutbildningen och ställde senare bibelkunskapen i allt högre grad i fokus. Omedelbart efter ankomsten till Åbo införde han ett slags obligatorisk kontrollexamen för personer som sökte en ny tjänst. 

Under ortodoxins tid ansågs predikan vara en prästs viktigaste åliggande, varför Gezelius ägnade mycken möda åt utbildningen i homiletik eller predikokonst. Han tog modell av Västerås stift, och när han blivit biskop började han genast leda predikoövningar, collegium concionatorium, vid Åbo akademi. Gezelius pläderade för en enkel och lättfattlig predikostil och rådde studenterna att inte gå i vidlyftig polemik mot fjärran irrläror. 

Under episkopatets första tider höll Gezelius flitigt prästmöten och skrev själv de avhandlingar som behandlades vid dem. I enlighet med sin teologiska linje lade han därvid vikt vid en praktisk synvinkel och undvek dogmfrågor och i synnerhet polemik. 

Samtidigt som Gezelius effektiverade utbildningen av prästerskapet gick han in för att höja nivån på skolorna och folkundervisningen. Johann Amos Comenius var påtänkt som förnyare av Sveriges skolväsen, men han råkade i onåd på grund av sitt stöd för planen på en union mellan lutheraner och kalvinister. Detta hindrade dock inte Gezelius att tillägna sig de pedagogiska principer som förespråkades av Comenius och en annan modern mellaneuropeisk pedagog, den 1635 avlidne Wolfgang Ratke. 

Deras tankar dominerade skolordningen, Methodus informandi, som Gezelius publicerade 1683 och som riksdagens prästestånd godkände för pedagogier och trivialskolor. Gezelius började införa Comenius ”naturenliga” uppfostringsmetod i skolan i Finland. Metoden byggde på åskådlighet, nytta och självständighet samt ett milt och vänligt bemötande av eleven. Som stöd för dessa principer utgav Gezelius läroböcker av Comenius. Janua lingvarum utkom redan under hans tid i Dorpat 1648 och Orbis sensualium pictus 1684. 

Även i fråga om modersmålet var Gezelius före sin tid; han ansåg det mycket viktigt att eleverna undervisades i och lärde sig läsa på detta. Däremot hörde inte moderna främmande språk till hans språkprogram. Dock försökte han införa tyskundervisning vid akademin i Åbo, och utöver det för de lärde nödvändiga latinet bereddes den av honom omhuldade grekiskan plats i undervisningen. I sin strävan att ersätta undervisningstexter på klassiskt latin med kristliga texter visade han sig särskilt värdesätta prästutbildningen. 

I början av 1600-talet hade Sveriges biskopar lagt grunden till ett folkundervisningsprogram som byggde på katekesen. Kort efter ankomsten till Åbo publicerade Gezelius 1666 sin katekes Ett rätt barna-klenodium (Yxi paras Lasten tawara) samt en didaktisk handledning Catechismi appendix. Gezelius katekes innehöll Martin Luthers Lilla katekes, ett avsnitt med frågor, en abc-bok samt ett urval bibelcitat. Den var en central lärobok inom folkundervisningen i Finland under hundrafemtio år och utkom i omkring 80 upplagor. Gezelius framhöll att utantilläsning av kristendomens huvudstycken visserligen var en förutsättning för kristendomskunskap men samtidigt endast ett delmål: först i och med färdigheten att läsa innantill blev det möjligt att förstå det inlärda. 

När 1686 års kyrkolag – som Gezelius var med om att utarbeta – införde läskunnighet som ett av behörighetskraven för klockare fick biskopens föreskrift officiellt stöd. Den tidigaste ambulerande skolan byggde på tanken att byarnas längst hunna ungdomar mot ersättning fick lära barnen att läsa. 

Gezelius ansåg att läs- eller husförhören, som utvecklats ur de medeltida skriftermålsfärderna, var viktiga förrättningar. Hans oförtröttliga kamp för husförhören är ett uttryck för en väsentlig princip för hans folkundervisningsprogram, betoningen av helheten. Inte ens med bästa vilja i världen kunde man få alla att infinna sig till kyrkoförhör, men i byarna fanns möjlighet till en heltäckande prövning av kristendomskunskapen. 

För att komplettera kontrollen utvecklade Gezelius också ett system med husförhörslängder som kom att utgöra stommen i folkbokföringen ända till 2000- talet. Redan tidigare hade prästerna upprättat längder över folkets kristendomskunskaper och nattvardsgång. Gezelius bestämde att man i stället för tillfälliga listor skulle använda en inbunden bok med för ändamålet utformade trycksidor. Under förhören i gårdarna och i kyrkan hade prästen boken till hands och kunde därför genast kontrollera församlingsmedlemmarnas framsteg i läskunnighet och kristendomskunskap och införa nya anteckningar i boken. 

Gezelius trodde fullt och fast på det tryckta ordets betydelse för alla stadier, från folkundervisning fram till den högre bildningen. Han var själv såväl författare som förläggare och bokhandlare. Den bokliga kulturen skulle enligt honom vara betjänt av en enhetlig organisation som omfattade såväl enskilda församlingar som hela riket. Denna tanke torde ha haft sin upprinnelse i delvis samma utgångspunkter som stormaktens enhetssträvan i allmänhet, låt vara att Gezelius djärvaste planer aldrig förverkligades. 

Som biskop gav Gezelius församlingarna detaljerade anvisningar om anskaffning och vård av bokbeståndet. Varje församling skulle köpa vissa böcker och han ansåg att kyrkans bokskåp med fördel kunde sälja billiga småskrifter och nyheter. 

Gezelius, som var missnöjd med Åbo akademis boktryckeri, ansåg att böckerna var alltför dyra i Finland, och beslutade därför att själv bli bokförläggare. Projektet var för sin tid högst vittgående. Han grundade ett pappersbruk i Thomasböle i Pojo socken 1667 och uppmanade prästerskapet att leverera lump till råvara. Han förvärvade även ett boktryckeri och anställde boktryckaren Johan Winter samt en bokbindare eftersom försäljning av böcker enligt stadgarna var förbehållen bokbindare. Gezelius fick nu möjlighet att verka som bokhandlare och planerade att utvidga verksamheten ända till Sverige och Tyskland. Han lät trycka publikationslistor över de böcker han gav ut. 

Eftersom Gezelius hade de bästa möjligheter att självständigt bedriva sin förlagsverksamhet kunde han styra urvalet publikationer och översättningsarbetet in i minsta detalj. En ansenlig mängd av de böcker som trycktes under hans tid tillkom mer eller mindre direkt tack vare hans inflytande. Bland dem märks, förutom de böcker som Gezelius skrev själv, en bibelutgåva 1685, en psalmbok 1668 samt talrika läroböcker. 

Inspirerad av sina privata projekt beslutade Gezelius att vid 1682 års riksdag föreslå ett riksomfattande bokförlag. Vid samma riksdag framlade han även sin skolordning, vilket pekar på det nära sambandet mellan dem. Enligt Gezelius förslag förutsatte verksamheten att överheten anslog medel som gjorde det möjligt att grunda pappersbruk och tryckerier för massproduktion av böcker. Tack vare stora upplagor skulle man kunna sänka priset på böcker och förenhetliga läroböckerna i rikets alla skolor. Åbobiskopens plan ansågs troligtvis alltför våghalsig för att förverkligas. 

Gezelius var en flitig skriftställare. Utom de nämnda läroböckerna redigerade han flera verk för universitetsbruk. Encyclopaedia synoptica (1672) är ett ur olika källor sammanställt kompendium över de vetenskapsområden som studenterna skulle bekanta sig med. I jämförelse med dess mellaneuropeiska förebilder var Gezelius utgåva kortfattad liksom hans bok om kasuistisk teologi, Casuum conscientiae decisiones (1689), som även den främst stödde sig på utländska källor. Han utarbetade också en kortfattad kyrkoordning, Perbreves commonitiones (1673) som även innehöll bestämmelser om undervisningen. Eftersom beredningen av kyrkolagen var komplicerad och långvarig behövdes en provisorisk ordning i väntan på lagen. Senare deltog Gezelius i den sista granskningen av 1686 års karolinska kyrkolag. 

Eftersom det var känt att Gezelius var sakkunnig i kyrkolagsfrågor och genom sitt tidigare ämbete förtrogen med baltiska frågor gav regeringen honom i uppdrag att utarbeta en kyrkoordning för Livland. Den blev färdig 1668 men kom aldrig att vare sig tryckas eller godkännas. Speciellt intressant är att Gezelius lyfter fram betydelsen av böner och andakt med tillhörande ”fromma åtbörder” och seder, i de avsnitt av det livländska kyrkoordningsförslaget som behandlar gudstjänsten. Hans uppskattning av kyrkomusik framgår av samma kapitel. 

Gezelius mest ambitiösa litterära företag var bibelförklaringsverket. Han presenterade sin plan för verket för Karl XI 1672, vid en mottagning i samband med kungens myndighetsfest. Sedan han erhållit majestätets tillstånd och ekonomiskt stöd för sitt projekt inledde han arbetet tillsammans med sin son, Johannes Gezelius d.y., som studerat exegetik i utlandet. Projektet visade sig emellertid vara mer arbetsdrygt än väntat, inte minst för att de till universiteten och domkapitlen knutna lärda teologerna, som skulle granska texten, var ovilliga och bromsade upp arbetet. 

Gezelius kritiserade den svenska bibelutgåvan i oförblommerade ordalag och gav exempel på fel som han hittat, vilket väckte en hel del indignation. Han var bevandrad i Bibelns språk och hade därför velat ha en korrigerad text i sitt bibelverk. Att ändra en bibelöversättning är alltid en känslig angelägenhet, vilket även Gezelius bittert fick erfara. Det var inte lämpligt att inge folket uppfattningen att Guds ord inte i alla avseenden var felfria. Gezeliernas bibelverk stöttes och blöttes i decennier och blev färdigt först 1711–1728. 

Under sin tid som biskop var Gezelius även prokansler för universitetet, vilket innebar uppsikt över lärarnas och studenternas arbete och levnadsvanor. Prokanslerns ställning var ytterst utsatt för olika konflikter. En regelrätt uppgörelse orsakades av att biskopen röjde väg för sin son till en professur. Kontroverserna vid universitetet kom även till synes i domkapitlet eftersom i synnerhet teologiprofessorerna samtidigt var ledamöter av detta. Medlingsförmåga verkar inte ha hört till Gezelius främsta egenskaper. 

Gezelius ställning vid universitetet försvårades också av en häxprocess mot professor Alanus änka, som han drogs in i av en obetydlig anledning. Saken var knepig framför allt för att hans heder stod på spel. Pinsammare var den anklagelse om irrlärighet som framfördes av professorn i teologi Andreas Petraeus med hänvisning till en svårtolkad formulering hos Gezelierna. Anklagelsen blev farlig eftersom den även omfattades av professor Enevaldus Svenonius, som företrädde den strängt renläriga lutherska falangen och var en större auktoritet än Petraeus. Svenonius hade tidigare rökt ut Gezelius företrädare Johannes Terserus från biskopsämbetet i Åbo. Orsaken till tolkningstvisten kan i och för sig anses vara långsökt. 

Konflikten belyser Gezelius personlighet; den är ett belägg för att han hörde till ett annat läger än de strängt ortodoxa teologerna som slog vakt om den rena läran. När vardera sidan började söka stöd hos tyska teologer, Gezelierna hos Philipp Jakob Spener och motparten hos den lutherska ortodoxin i Wittenberg, löste kungen den gordiska knuten med ett överhetligt svärdshugg: Gezelierna tvingades skriva under en färdigt formulerad eftergiftshandling, varefter ingendera sidan tilläts förklara sig. Envåldshärskaren hade sina metoder att äska tystnad. 

Gezelius hade för avsikt att bege sig till Österbotten vintern 1689–1690 för att utföra biskopsvisitation och hålla prästmöte. Avsikten tyder på att han ännu var vid relativt god vigör, men han insjuknade i början av året och avled 20 januari 1690. 

Pentti Laasonen 

Johannes Gezelius, född 3.2.1615 i Romfartuna, Västmanland, död 20.1.1690 i Åbo. Föräldrar rusthållaren Georg Andersson och Anna Gudmundsdotter. Gift 1643 med Gertrud Gutheim, 1684 med Christina Bergenstierna. 

PRODUKTION. Grammatica Graeca. Dorpat (1647); Lexicon Graeco-latinum. Dorpat (1649); De angelis (1665); Yxi paras lasten tavara (1666); Ett rätt barna-klenodium (1666); Catechismi appendix (1666); De homine in statu integritatis (1667); De peccato (1669); Examen ordinandorum (1669); De libero arbitrio (1670); De predestinatione (1672); Encyclopaedia synoptica (1672); Perbreves commonitiones (1673); De Christo (1674); De lege et evangelio (1680); Methodus informandi (1683); Casuum conscientiae et praecipuarum quaestionum practicarum decisiones (1689); Dispositiones homileticae (1669−1690); Se även: A.A. Stiernman, Aboa literata. Holmiae (1719); J.J. Tengström, Biskopen i Åbo stift Johan Gezelii den äldres minne (1825). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Gezelius Olivercreutz släktarkiv, Nationalbiblioteket; Släkten Gezelius arkiv, Riksarkivet; Gezeliana, Uppsala universitetsarkiv; Handlingar angående Gezelii bibelverk, Uppsala domkapitels arkiv, Uppsala landskapsarkiv; Then Lieffländische Kyrckio-Ordningen ... aff Johanne Gezelio, Riksarkivet i Riga, kopia i Riksarkivet. S. Dahlström, Gezeliernas tryckerigårdar (1942); C.-M. Edsman, Gezelii bibelverk och en återklang av kristen kronologi och antik världsålderslära. Uppsala Universitets årsskrift 1941; P. Laasonen, Johannes Gezelius vanhempi ja suomalainen täysortodoksia (1977); A. Lehtonen, Die livländische Kirchenordnung des Johannes Gezelius (1931); M. Leinonen, Johannes Gezelius vanhempi luonnonmukaisen pedagogiikan soveltajana. Comeniuslainen tulkinta (1998); J.J. Tengström, Biskopen i Åbo stift Johan Gezelii den äldres minne (1825). 

BILDKÄLLA. Gezelius, Johannes d.ä. O.M. Reuter, Finland i ord och bild (1901).

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4464-1416928957070

Upp