Skriv ut          Tillbaka

TERSERUS, Johannes Elai


(1605–1678)


Biskop, professor


I Johannes Elai Terserus levnadsöde avspeglar sig den europeiska lutherdomens historia under den ortodoxa eran och de teologiska skiljelinjerna i Sverige. Terserus var dock inte ett offer för dessa motsättningar, han var framstående som lärdomsidkare i orientaliska språken och exegetik. Som energisk biskop verkade han för folkundervisningen i Finland.

 

Johannes Elai Terserus var kyrkoherdeson från i Leksand i Dalarna. Han undervisades i hemmet av Aeschillus Petraeus – sedermera Terserus föregångare på biskopsstolen i Åbo – och gick sedan i skola i Västerås och Örebro. Den begåvade unge mannen anförtroddes läraruppgifter i Västerås redan innan han avslutat sina studier. Då biskop Johannes Rudbeckius företog sin visitationsresa till Estland och Ingermanland, tog han med sig Terserus som sin notarie. Därefter studerade Terserus vid Uppsala universitet, var adjunkt en kort tid, och blev lektor i grekiska språket i Västerås 1632. Terserus specialområde var orientaliska språk.


 

En studieresa till utlandet präglade Terserus inriktning, han fick sina viktigaste impulser av professorerna Georg Calixtus och Conrad Hornejus vid universitetet i Helmstedt. Dessa företrädde den dåtida lutherdomens ireniska (samförståndsinriktade) ståndpunkt, som skiljde mellan troslärans mer och mindre viktiga aspekter och försökte på denna grund överbrygga motsättningar mellan de olika kyrkosamfunden. Calixtus tänkte sig att samförstånd bäst kunde nås genom en återgång till de fem första århundradenas teologi. Folket i Helmstedt höll fast vid den Augsburgska bekännelsen och vägrade underteckna Konkordieformeln som en grundläggande pakt för den rätta lutherdomen. Terserus vistades två år i Helmstedt; jämfört med detta var hans besök vid övriga universitet, såsom Wittenberg, Jena och Erfurt, ytterst korta. Det kalvinistiska Leiden, känt som en lärdomshärd för språkundervisning, var även nyttigt för honom.


 

Magisterexamen i Uppsala följdes av en universitetskarriär, först som professor i teologi vid den nya akademin i Åbo 1640–1647 och därefter i Uppsala 1647–1658. Av drottning Kristina, som gynnade Terserus och uppskattade hans språkkunskaper, fick han 1649 i uppgift att förbereda en ny utgåva av Bibeln, i vilken Gamla testamentets hebreiska text, en översättning till latin och kommentarer skulle ingå. Verket skulle bli ett ambitiöst prov på den svenska exegetikens höga nivå. Det stora arbetet inskränkte sig dock till Första och Andra Moseboken.


 

Terserus utnämndes till biskop i Åbo 1658. Karl X Gustav önskade uttryckligen honom till detta ämbete, fastän Åboborna till en början önskade se Georg Alanus som biskop och trots att kandidaten själv var motsträvig. Terserus motarbetade högadeln och var anhängare av en stark kungamakt och av reduktionen, därför var han en läglig teolog för kungahuset. Enligt hans åsikt borde de ofrälse slå sig samman mot adeln och ställa sig bakom gemensamma mål.


 

Under Aeschillus Petraeus episkopat hade kyrkodisciplinen uppenbart förslappats. Terserus var känd för sin handlingskraft och antogs kunna återställa kyrkotukten. Man behövde inte vänta länge. Biskopen ingrep utan dröjsmål mot förseelserna, och den som kallades inför domkapitlet hade att välja sina ord och uppträda väl för att undgå obehag. Även när det gällde utnämningen av präster höll Terserus tyglarna stramt i sin hand, och de som höll fast vid sin patronatsrätt märkte att de inte längre kunde ta sig några särskilda befogenheter.


 

Under sina biskopsvisitationer, liksom också i övrigt, inskärpte Terserus på många sätt vikten av undervisning i katekesen. I församlingarna skulle man anordna katekesförhör enligt bestämda föreskrifter. Han bestämde att folkets kristendomskunskap skulle antecknas i husförhörslängder av samma slag som den åländske prosten Boëtius Muur samtidigt utvecklade. Redan Terserus införde ett system att övervaka församlingens medlemmar, som sedan slutfördes av hans efterträdare Johannes Gezelius d.ä. Längdernas enskilda blad trycktes enligt ett bestämt formulär och när de bands samman var kommunionboken färdig.


 

I Åbo hamnade den energiske biskopen snart i motvind, vilket inom kort fällde honom. Orsaken till denna olyckliga händelseutveckling hade Terserus fört med sig från sin studieresa till Tyskland. Genom att motsätta sig Konkordieformeln och följa den Helmstedtska teologin hamnade Terserus på kollisionskurs med den dåtida kyrkopolitiska och teologiska inriktningen i Sverige. Då den kalvinistiske kurfursten av Brandenburg använde sig av teologer som gynnade den Helmstedtska läran som bulvaner i sin kyrkopolitik, sökte kurfurstens lutherska undersåtar stöd mot det kalvinistiska trycket både från Wittenberg och Sverige. Deras önskemål fick genklang, och samtidigt tilltog Konkordieformelns popularitet i Sverige. På hemmaplan åter föreföll formeln vara av nöden för att motarbeta biskopen i Strängnäs, Johannes Matthiae, som önskade en luthersk-kalvinistisk union, vilket rubbade lutherdomens grunder och ledde kyrkan mot synkretism. Terserus kunde, även om han inte stödde tanken på en union, lätt jämföras med sin ämbetsbroder i Strängnäs. Vid riksdagen 1647 var Konkordieformeln redan nära att godkännas; den fogades till bekännelseböckerna 1663.


 

Även om Terserus som teolog var oliktänkande hade han kunnat undgå olyckan. I Sverige fanns också andra teologer med samma inriktning, och såväl kungahuset som några inflytelserika adelsmän gynnade honom. Men två omständigheter blev ödesdigra för honom. I Åbo blev Enevald Svenonius som hade inhämtat sin lärdom i Wittenberg, hans oförsonlige motståndare. Då Terserus på Helmstedtskt vis skilde filosofin och teologin från varandra, ansåg Svenonius att filosofin var teologins tjänare. Till åtskillnad från dogmatikern Svenonius stödde Terserus sig i sin teologi på patristiken (traditionen från kyrkofäderna). En annan omständighet som vändes mot Terserus var hans eget lynne och stundom obalanserade uppträdande, som vid meningsskiljaktigheter kunde ta sig skarpa uttryck.


 

Trots att Terserus och Svenonius företrädde olika linjer inom teologin var förhållandet dem emellan till en början gott. Konflikterna inleddes dock i början av 1660-talet. Georg Calixtus hade energiskt försökt knyta förbindelser med romersk-katolska teologer, och i slutet av århundradet hade det i Tyskland uppstått en gruppering som sökte möjligheter att bilda en luthersk-romersk-katolsk kyrkounion, som skulle vara fri från påvens överhöghet. Dessa planer utkristalliserades i traktaten ”Politiska förslag”, som även Terserus fick i sin hand och som han ansåg vara ett tecken på att den romersk-katolska kyrkan närmade sig den lutherska. Han uppfattade katolska kyrkan på samma sätt som de irenska lutheranerna i Mellaneuropa, som medgav att också den omfattade riktiga kristna. För Svenonius var redan själva tanken på en union hårresande.


 

Det stora egentliga kraftprovet uppstod kring Terserus katekes; ett av katekesens mål var att minska motsättningen mellan lutherdom och kalvinism så att övergången till den lutherska läran skulle kunna ske smidigt. Metoden baserade sig på den Helmstedtska teologins princip att skilja oförytterliga och mindre oförytterliga trossatser från varandra. Terserus mål var alltså inte en synkretistisk union av den typ som förfäktades av Johannes Matthiae. Biskopen framlade delar av katekesen till diskussion redan innan den blev färdig i december 1662.


 

Svenonius inledde en oförtruten kamp mot katekesen och utpekade de partier han ansåg vara irrläror. Terserus hade anslutit sig till Hornejus omdiskuterade tes att frälsningen inte var möjlig utan goda gärningar. Särskilt framträdande var frågan om huruvida Kristus nedstigande i dödsriket skulle förstås bokstavligt, eller uppfattas som en symbolisk handling. Oberoende av stridens enskildheter var det väsentliga att Terserus genom sin Helmstedtskt färgade teologi hade råkat i klorna på Svenonius; denne använde den mycket uppskattade Konkordieformelns ortodoxa lutherdom som vapen.


 

Den offentliga disputationen i Åbo ledde inte någon vart. Svenonius fortsatte sina angrepp och lyckades få frågan prövad av en teologisk kommission och sedan av ständerna. Terserus miste småningom sitt stöd; t.o.m. Magnus Gabriel De la Gardie vände sig mot honom. Per Brahe, som också hade politiska skäl att angripa den adelsfientliga biskopen, prisade Svenonius som den rena trons försvarare. Terserus suspenderades från sitt biskopsämbete och fick avsked 1664. Till Åbo återvände han aldrig. Kätteriprocessen i Åbo och det samtidiga godkännandet av Konkordieformeln innebar kulmen för den renläriga lutherdomen i Sverige. Då den wittenbergska högortodoxin i Tyskland ställde upp till försvar för den brandenburg-preussiska lutherdomens existens, svängde Svenonius samma vapen och överdrev dess betydelse. Terserus åtgärder hade knappast utgjort något hot mot lutherdomen i ett rike som styrdes av en luthersk monark.


 

Att denna fara var närmast obefintlig erkände egentligen såväl de svenska teologerna som landets regering, då Terserus året efter sitt avsked fick tjänsten som kyrkoherde i Riddarholmens, sedermera Klara församling i Stockholm, för att slutligen 1671 utnämnas till biskop i Linköping, ett ämbete som enligt kyrkans rangordning stod närmast ärkebiskopssätet. Ett år före sin död höll Terserus på att råka ut för en ny konflikt, då han som promotor i Uppsala offentligt försvarade de uppfattningar som utdömts i hans katekes och kritiserade Konkordieformeln. Ett snabbt återtagande och den nyligen myndige Karl XI:s gunst förhindrade skandalen. Terserus hade inte glömt de teologiska principer han i sin ungdom anammat i Helmstedt.


 

Pentti Laasonen


 

Johannes Elai Terserus, född i mars 1605 i Leksand, död 12.4.1678 i Linköping. Föräldrar kyrkoherden Elaus Engelberti Terserus och Anna Danielsdotter. Gift 1638 med Elisabeth Troilia, 1657 med Maria Grubb.


 

PRODUKTION. Genesis et Exodus. Upsaliae (1655); Sacra chronologia. Upsaliae (1657); Appendix in sacram chronologiam (1657); Annotationes in Genesin. Upsaliae (1660); Exodus et in eam annotationes. Holmiae (1660); Förklaring öfwer catechismum (1663).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Consistorii Academici Aboensis äldre protokoller I–II (1884−1887); Consistorii ecclesiastici Aboënsis protokoller I–II (1899−1902). G. Ekström, Västerås stifts herdaminne II:1. Västerås (1971); S. Göransson, Ortodoxi och synkretism i Sverige 1647−1660. Uppsala (1950); S. Göransson, Den synkretistiska striden i Sverige 1660−1664. Uppsala (1952); R. Holm, Joannes Elai Terserus I. Terseri lif och verksamhet intill år 1659. Lund (1906); H. Råbergh, Teologins historia vid Åbo universitet 1 (1893); S. Salminen, Enevaldus Svenonius 1 (1978); J. Tengström, Minne öfver Joannes Elai Terserus (1795).


 

BILDKÄLLA. Terserus, Johannes Elai. Oljemålning: V. Munsterhjelm efter D.K. Ehrenstrahl. Helsingfors universitets museum.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4080-1416928956686

 

Upp