Skriv ut          Tillbaka

SVENONIUS, Enevald


(1617–1688)


Teologie professor, professor i vältalighet


Enevald Svenonius, som var född i Småland, tillhör de ledande gestalterna i 1600-talets vetenskapliga och kulturella liv i Finland. Genom sin mångsidiga begåvning och litterära produktivitet kan man betrakta honom som ett slags renässanshumanist, som med sin starka personlighet och vitt omfattande akademiska och kyrkliga verksamhet inverkade inte enbart på tidens andliga liv i Finland utan på kyrko- och kulturpolitiken i hela det svenska riket.

 

Sin första undervisning fick Enevald Svenonius som nioåring i hemmet, av sin äldre broder Nils. I juli 1627 avreste han tillsammans med brodern till prästseminariet i Kalmar, där han sedan studerade i nästan tolv år. Under sina lärare Olof Marelander och Peter Knapulander koncentrerade han sig på religion och språk. I september 1639 var Svenonius tvungen att lämna Kalmar till följd av den pest som grasserade där. I november vann han inträde i Växjö skola, där Michael Wexionius var rektor. Wexionius, sedermera Gyldenstolpe, var inte bara från samma landskap utan också Svenonius blivande svärfar och akademiska lärare. På sin nya studieort visade Svenonius prov på samvetsgrannhet och begåvning, något som ledde till att Wexionius tog honom med när han 1640 reste till Åbo för att vid den nygrundade akademin inneha lärostolen i politik och historia.


 

Resenärerna anlände till Åbo den 27 oktober 1640. Den yngsta i sällskapet var Wexionius treåriga dotter Susanna, som femton år senare blev Svenonius hustru och skulle bli mor till femton barn. Immatrikuleringen vid universitetet ordnades snabbt eftersom Svenonius gynnare Wexionius hade valts till dekanus för filosofiska fakulteten 15 juni 1640. Svenonius var en av de första studenterna som skrevs in vid Åbo akademi. Snart godkändes han även som en av akademins stipendiater av högsta klassen. Stipendiet bestod av sex tunnor spannmål per termin. Dessutom fick han ofta motta finansiellt understöd ur en fond för flitiga studenter.


 

Det nära samarbetet mellan de bägge smålänningarna syntes i att Svenonius i december 1641 under Wexionius presidium försvarade den första dissertationen som publicerats vid Åbo akademi. Det rörde sig om den 20 sidor långa statsvetenskapliga avhandlingen De Prudentia (Om försiktighet) och på titelbladet anges Enevaldus Pontanus som respondent. Familjenamnet härrör från byn Brogård, där Svenonius hade sina rötter. Följande sommar försvarade han under namnet Svenonius en annan av Wexionius dissertationer, nämligen De appetitu sensitivo, eiusque affectibus rationis imperio coërcendis. I detta häfte, likaså på 20 sidor, behandlas behärskningen av sinnligheten, ett ämne inom den praktiska filosofin. När Svenonius tredje gången disputerade under Wexionius presidium, i december 1645, gällde det hans avhandling pro gradu Breviarium philosophicum, seu themata, humanae sapientiae encyclopaedian praecise exhibentia. I avhandlingen på 52 sidor, som var tillägnad drottning Kristina, strävar författaren att tillämpa rön ur filosofins olika delområden inom den politiska sfären.


 

Hösten 1645 sökte Svenonius posten som akademisekreterare, men förbigicks på grund av sina bristfälliga kunskaper i finska språket. Följande år flyttade han över till Uppsala universitet och gav där i juni ut avhandlingen De heroica virtute (Om den heroiska dygden). På sin resa till Sverige besökte han även föräldrarna och vistades uppenbarligen i Stockholm under 1647 års riksdag, som hölls i början av året. Efter att våren samma år ha återvänt till Åbo, promoverades den 29-årige Svenonius högtidligen till magister vid filosofiska fakultetens andra promotion 4 maj 1647. Promotor var hans lärare och gynnare Wexionius.


 

I september 1647 presiderade Svenonius för första gången vid en akademisk disputation. Den 12 sidor långa avhandlingen De vigilia et somno (Om vaka och sömn) är den första av de 163 publikationer som utkom under Svenonius presidium på 1600-talet. Någon akademisk tjänst hade den unga magistern ännu inte, men hans ekonomiska ställning verkade stadgad, eftersom han var informator för biskop Isak Rothovius yngste son Jonas och därtill som ett slags docent gav akademisk privatundervisning med universitetsmyndigheternas tillstånd. Resultatet var en serie på tolv dissertationer om grundfrågor i filosofisk etik.


 

Hösten 1648 reste Svenonius igen till Uppsala för att där bedriva fortsatta studier. Med sig hade han två elever, nämligen biskopens son Jonas Rothovius samt Johan Plagman, son till en rådman i Åbo, bägge sedermera adlade.


 

I Uppsala studerade Svenonius tre år, i synnerhet orientaliska språk och teologi. En av hans teologiska lärare var Johannes Terserus, som senare blev Svenonius bittraste motståndare i teologiska frågor. Under tiden i Uppsala 1649–1650 utkom tre dissertationer under Svenonius presidium. Den första, De legitima vocatione ad munus aliquod in re publica (Om den lagliga kallelsen till statligt ämbete), hänför sig till den politiska teorin. Den andra dissertationen, De notitiis hominis naturalibus (Om människans naturliga begrepp), avhandlar kunskapsteoretiska spörsmål. Den tredje skriften bär namnet De vitiositate morali (Om moralens fördärv) och rör sig inom gränsområdet mellan moralfilosofi och teologi.


 

Efter att 1650 ha besökt Åbo återvände Svenonius snart till svenska sidan för att i maj 1651 med hjälp av ett stipendium av riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm bege sig på en längre utlandsresa. Som huvudort för sina studier valde han universitetet i Wittenberg, där han stannade i två år och publicerade fyra teologiska dissertationer. Samtidigt fördjupade han sig i de humanistiska vetenskaperna. I sina teologiska skrifter ivrar Svenonius för en renlärig lutherdom gentemot katolicism, kalvinism och olika synkretistiska rörelser som försökte förena de religiösa synsätten. Ett stort inflytande på Svenonius teologiska tänkande i Wittenberg hade teologie professorn Abraham Calovius, som var känd för sina kraftigt polemiska åsikter i ortodox luthersk anda.


 

I mitten av januari 1654 avreste Svenonius från Wittenberg för att fortsätta sin europeiska rundresa. Under fem månaders tid lyckades han avverka omkring 5000 kilometer på sin färd från norra Tyskland söderut längs Donau till Österrike och Ungern ända till Osmanska rikets gränser. Svenonius besökte sammanlagt 22 universitet och stiftade bekantskap med tidevarvets viktigaste teologer och lärda. Sommaren samma år återvände han till Sverige över Amsterdam, Hamburg och Lübeck. I juli 1654 vigdes han i Växjö domkyrka till präst. Ytterligare goda nyheter inkom snart: i ett brev daterat den 26 september hade Karl X Gustav utnämnt Svenonius till eloquentiae professor vid Åbo akademi, en vältalighetsprofessur som närmast var en professur i latin.


 

Den viktigaste publikationen under Svenonius sexåriga ämbetsperiod var en omfattande sammanställning av 20 dissertationer, med titeln Gymnasium capiendae rationis humanae (Övningar i att fånga det mänskliga förnuftet) och har ansetts vara ett av tidens viktigaste humanistiska verk i Finland. I arbetet belyses bl.a. hur man rätteligen tillämpar filosofiska kunskaper på teologin och vidare betonas vikten av mångsidiga språkkunskaper för präster. Svenonius själv talade och förstod så många språk, att man betraktade honom som ett språkgeni likt kung Mithridates av Pontos: förutom på sitt eget modersmål hade han diktat verser på finska, tyska, latin, grekiska, hebreiska, kaldeiska, syriska och arabiska.


 

Svenonius utsågs 1660 på Per Brahes rekommendation till tredje professor i teologi vid Åbo akademi sedan man genom påtryckningar hade fått innehavaren av den andra professuren, den 70-årige Martin Stodius, att nöja sig med kyrkoherdeämbetet i sin prebendesocken Nådendal. Svenonius själv var vid denna tid 42 år gammal. I juli följande år promoverades han högtidligen till teologie doktor, och hösten 1664 upphöjdes han till förste professor i teologi efter den i juli avlidne Georgius Alanus. Det rörde sig i hög grad om ett slags belöning, eftersom utnämningen hade föregåtts av en hård lärostrid mellan den strängt ortodoxe Svenonius och hans forne lärare, den som synkretist stämplade Johannes Terserus. Tvisten slutade med att Svenonius utgick med seger och Terserus avstängdes från både sitt biskopsämbete och Åbo akademi.


 

Som förste professor i teologi och domprost i Åbo var Svenonius vid sidan av Johannes Gezelius d. ä., som hade utnämnts till biskop i Åbo, den viktigaste företrädaren för den lutherska ortodoxin i Finland. Hans litterära produktion var oerhört omfattande. Över 150 dissertationer gavs ut under hans presidium 1660–1686. Av Svenonius skrifter om den lutherska läran är den viktigaste Synopsis theologiae, en omfattande allmän framställning om dogmatik, den första i sitt slag i Finland. I verket behandlas bl.a. de kyrkliga sakramenten, syndaproblematiken, treenigheten och frågan om den fria viljan. Där läroboken i dogmatik till sitt tonfall ännu är tämligen moderat, är tyngdpunkten en annan i den serie på tre volymer som följde. Den första delen om det stora Babylons fall, Babylon magna ruens, hade författats 1665–1670 och riktar sig främst mot påven och den jesuitiska teologin. Sidnumreringen fortsätter direkt i den andra delen, om Delilas hemliga konstgrepp, Artificium Delilae mysticum, som blev färdig 1673 och där Svenonius går till storms mot kalvinister och synkretister. Trilogin, som omfattar närmare 850 sidor, avslutas med Index et judex syncretismorum religionis (Innehåll i och dom över synkretisternas religion), som utkom 1675 och behandlar synkretismens historia. I verket uppräknas och fördöms alla kända irrläror från begynnelsen fram till författarens egen epok.


 

Bland Svenonius senare verk är det skäl att speciellt nämna den omfattande försvarsskriften för Gud, Apologeticus Dei, från 1681 och den 1682–1685 skrivna Lytrodoxia Jesu (Om Jesu förlossningslära). Den förra skriften, som riktar sig mot kalvinismen och andra förmenta irrläror bygger på olika källor och är mindre originell. Lytrodoxin består av teser och antiteser och har även den som sitt huvudsyfte att bekämpa irrläror.


 

Vid sidan av sina många akademiska uppdrag skötte Svenonius aktivt församlingsprästens praktiska värv. Om detta vittnar de 2500 predikningar han sägs ha hållit under sitt liv. Redan 1657 blev han ledamot av domkapitlet, och från 1661 fungerade han som själavårdare i sin prebendesocken Lundo. År 1666 avancerade han till domprost och kyrkoherde för Åbo svenska och finska församlingar. Under riksdagen två år tidigare hade han enhälligt av biskoparna valts till biskop av Viborg, men han beslöt följa greve Brahes önskan och stannade i Åbo. Då den närmare sjuttioårige Svenonius i september 1687 av Karl XI kallades till biskop i Lund, tvekade han däremot inte att ta emot ämbetet, men insjuknade följande vår före avfärden till Sverige så allvarligt, att han avled efter en månad.


 

Reijo Pitkäranta


 

Enevald, Enevaldus Svenonius, född 24.12.1617 i Annerstad i Småland, död 17.4.1688 i Åbo. Föräldrar järnhandlanden Sven Enevaldsson och Ingrid Nilsdotter. Gift 1655 med Susanna Gyldenstolpe.


 

PRODUKTION. De spiritu sancto (1661); Gymnasium capiendae rationis humanae (1662); Synopsis theologiae (1662−1664); Babylon magna ruens (1655−1670); Artificium Delilae mysticum (1671−1673); Index et judex syncretismorum (1674−1675). Se även: E. Matinolli, Turun tuomiokapitulin matrikkeli (1976); A.A. Stiernman, Aboa Literata (1721); J. Vallinkoski, Turun akatemian väitöskirjat 1642−1828 I (1962−1966).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Kongliga och cancellers bref 1640−1713 (1940). I.A. Heikel, Helsingfors universitet 1640−1940 (1940); S. Heininen & M. Heikkilä, Suomen kirkkohistoria (1996); M. Klinge, Professorer (1990); M. Klinge et al., Kungliga akademien i Åbo 1640−1808 (1988); P. Laasonen, Finlands kyrkohistoria 2. Skellefteå (2000); E. Matinolli, Turun tuomiokapitulin matrikkeli (1976); Th. Rein, Filosofins studium vid Åbo universitet (1908); H. Råbergh, Teologins historia vid Åbo universitet (1893); S.J. Salminen, Enevaldus Svenonius I–II (1978–1985); Suomen kulttuurihistoria I (1983); J.J. Tengström, Chronologiska förteckningar och anteckningar öfver Finska universitetets fordna procanceller samt öfver faculteternas medlemmar och adjunkter, från universitetets stiftelse inemot dess andra sekularår (1836).


 

BILDKÄLLA. Svenonius, Enevaldus. Porträtt. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4081-1416928956687

 

Upp