SCHÄFER, Petter 

(1663–1729) 

Radikalpietist 

Petter Schäfer anslöt sig till den rörelse som införde pietismen i Finland. Rörelsen hade uppstått vid akademin i Åbo och dess mål var en radikal förnyelse av kyrkan. Schäfer blev senare ledare för denna rörelse och förenade den tidiga finländska pietismen med den tyska pietismen och den mystiska spiritualismen. Rörelsen förföljdes av myndigheterna, och Schäfer fick tillbringa de sista 22 åren av sitt liv i fångenskap.  

Lars Ulstadius initierade på 1680-talet i Åbo en rörelse bland studenter och magistrar som syftade till en radikal förnyelse av kyrkan och som kom att ge upphov till pietismen i Finland. Petter Henriksson Schäfer anslöt sig till denna krets. Efter att Ulstadius hade blivit fängslad för sina åsikters skull kom Schäfer att överta ledarskapet. Han försvarade ihärdigt sin lärofaders åsikter gentemot ortodoxin. Schäfer, som hade fått sin magistergrad vid Åbo akademi, var i slutet av 1680- och början av 1690-talet den mest betydande och radikala finländska pietisten. Speciellt under stora nordiska kriget utvecklades han till den pietistiska kyrkokritikens mest obeveklige budbärare i det svenska riket. På så sätt blev han föremål för den pietismfientliga polemiken, vars svallvågor gick höga vid de tyska universiteten. 

Schäfer anslöt den tidiga finländska pietismen till den tyska pietismen och den mystiska spiritualismen, som vid 1600-talets slut höll på att växa fram. Den vänkrets som hade bildats runt honom i Åbo fr.o.m. 1707 bestod av en betydande skara inflytelserika personer i både Finland och utlandet. Schäfers profetior om den yttersta tiden var kända i hemlandet, till och med vid hovet. Spår av dessa profetior har även bevarats i de tyska pietisternas och svärmarnas verk. 

Petter Schäfer föddes som son till storborgaren Abraham Henrik Schäfer och dennes hustru Elin Thorwöste. Födelsedatum är inte känt, men av Schäfers självbiografiska skrift ”Det min Första Omwändelse” är det möjligt att sluta sig till året. Han berättar att han sommaren 1677 var ”på sitt femtonde år”. I ett annat sammanhang konstaterar han att han redan som femåring var faderlös. Abraham Henrik Schäfer dog den 1 februari 1668. Petter Schäfer torde alltså ha fötts mellan början av februari och sommaren 1663. 

Schäfer hörde till den förmögnaste delen av Åbo stads borgerskap. På sin fars sida var han släkt med Jacob Wolle, den rikaste storborgaren i Åbo vid 1600-talets början, och på sin mors sida hörde han till den holländske storborgaren Peter Thorwöstes släkt. Familjens förmögenhet märktes bl.a. av tjänarnas antal, vilket klart översteg det som de andra medlemmarna av Åbo stads magistrat höll sig med. Efter Abraham Henrik Schäfers frånfälle började förmögenheten sina, men den fromma och strävsamma änkan lyckades bevara familjens sociala anseende, garantera sina söner en högklassig hemundervisning och gifta in sina döttrar i prästeståndet. Johannes Schäfer gick en kyrklig bana, som hovpredikant och kyrkoherde i Gävle, Henrik Schäfer gick för sin del i kronans tjänst. 

Schäfers modersmål var antagligen svenska. Han berättar emellertid att han talade finska med pigorna i sitt barndomshem. Under sin fängelsetid förde han dagbok på finska. Informatorn gjorde honom bekant med latinet och troligen hade han inhämtat sina kunskaper i tyska hemma. Den bevarade brevväxlingen visar att han därutöver förstod åtminstone engelska. 

Petter Schäfer var en tillbakadragen och skygg yngling som levde i sällskap med sina kära andaktsböcker. Till denna litteratur hörde hela samlingen lutherska ortodoxa klassiker, allt från Johann Gerhard till Johann Arndt, mystik (Johannes Tauler), men också väckelsekristna böcker (Jens Dinesen Jersin), dock inte några skrifter av de ledande tyska pietisterna. I beskrivningen av sin omvändelse berättar Schäfer att han speciellt hade läst Thomas a Kempis klassiska verk De imitatione Christi, som fanns bland hans böcker senast i början av 1680-talet. Senare kom också andaktsböcker av engelskt ursprung att fascinera honom, speciellt Richard Baxters böcker. 

Sommaren 1677, när Schäfer skrevs in vid Åbo akademi, upplevde han ett andligt genombrott. Den omedelbara impulsen till detta var en likpredikan han åhörde vid begravningen av en pojke som hade drunknat i Aura å. Predikan gav upphov till en våldsam fruktan hos honom. Även om det inte finns några skäl att betvivla äktheten av hans omvändelse förändrade upplevelsen inte riktningen av hans andliga utveckling i någon väsentlig grad. Den beskrivning Schäfer senare gav – där han betonade rädslan för fall och fara, hotet om den yttersta domen och rädslan för helvetet – påminner om den för den tyska pietismen karakteristiska upplevelsen av att sjunka ned i förtappelsen (den s.k. Atheistische Anfechtung). 

Uppgifter om Schäfers liv i slutet av 1670-talet och början av 1680-talet saknas nästan helt. Några korta omnämnanden i ett antal akademiska avhandlingar torde tyda på att den första etappen av hans akademiska bana inte bjöd på någon speciell dramatik. Konflikten mellan hans andliga övertygelse och den akademiska ortodoxin växte dock år för år. Från 1685 studerade Schäfer en tid i Uppsala, där han antas ha kommit i beröring med den mystiska spiritualismen och tagit intryck av det andliga arvet från Johannes Bureus. Schäfer gjorde dock inte själv någon skillnad mellan Åbo och Uppsala i slutet av 1680-talet. Efter att ha återvänt till Åbo önskade han fortsätta sina studier under ledning av Matthias Svederus, som i hemlighet sympatiserade med pietismen. 

Schäfers attityd till rättegången mot Ulstadius, som hölls från augusti 1688 till november 1689, är inte helt klarlagd. Han bevarade i varje fall sin oförvitlighet till den 14 november 1689, då Erik Achrelius för första gången nämnde hans namn bland Ulstadius anhängare. Det är dock uppenbart att Ulstadius angrepp på kyrkan inte ännu drev Schäfer in i uppgörelsen mellan pietismen och ortodoxin. De elva förhör som hölls vid Åbo akademi med en ung österbottnisk student, Olaus Ulhegius, som hade hört till kärngruppen bland Schäfers och Ulstadius lärjungar, var vid sidan av rättegången mot Ulstadius den första pietismprocessen i Finland. 

Akademins konsistorium försökte tillsammans med domkapitlet klarlägga rörelsens omfattning och omkullkasta dess läror en i sänder. Även om begreppet pietism blev vedertaget i lagstiftningen först senare visar de frågor som ställdes till Schäfer och Ulstadius att åtminstone prokanslern och biskopssonen Johannes Gezelius d.y., som hade kommit till Åbo från Narva, placerade Ulstadius anhängare i en vidare kontext av europeiska svärmare. En del av konsistoriemedlemmarna ansåg att Schäfer och Ulstadius var sinnesrubbade. Det faktum att förhören drog ut på tiden visar att domkapitlet hade en förhoppning – som visade sig fåfäng – att de skulle förmås att rätta in sig i ledet igen. 

Den ”bekännelse” som Schäfer framlade för sina förhörsledare i slutet av november 1689 hör till de första skriftliga pietistiska programförklaringarna i Finland. Schäfer bekände sig som lärjunge till Ulstadius och sade sig ha ”ett sinne och en anda” med denne. Schäfer menade också att Ulstadius angrepp på kyrkan var startskottet för den finländska pietismen. Schäfer attackerade speciellt ortodoxins rättfärdighetslära och helgelseuppfattning. I samband med detta lämnade han också sitt magisterbrev tillbaka och avstod från sitt akademiska medborgarskap. 

Konsistoriet ansåg att Schäfer och Ulhegius hade avvikit från den rena lutherska läran och anslutit sig till redan tidigare utdömda uppfattningar företrädda av kända svärmare som Schwenckfelds, Weigels, Stifelius och Rathmanns. Schäfer tog emot sin dom genom att ironiskt tacka konsistoriet. Domen underställdes hovrätten för stadfästelse, men beslutet dröjde ända till 1693. Efter att ha hört hovrättens utslag anhöll Schäfer i ödmjuka ordalag om nåd, men flydde utomlands utan att invänta svaret. 

Under sin nästan tio år långa, till en början planlösa flykt knöt Schäfer personliga kontakter till nästan alla ledargestalter inom den tyska pietismen. Han bekantade sig med sina trosbröder i Königsberg, Danzig, Stettin och Lübeck i mitten av 1690-talet och träffade den lutherska ”pietismens fader” Philipp jakob Spener i Berlin. Han kom i kontakt med den tyska moderata pietismens andra ledargestalt då han efter detta tillbringade en tid vid August Hermann Franckes institutioner som uppstått i trakten av Halle. Här undervisade han föräldralösa barn. Därifrån fortsatte hans färd till Quedlinburg där han träffade radikalpietismens fanbärare Gottfried Arnold, som höll på att färdigställa sin kyrko- och kättarhistoria Unparteiische Kirchen- und Ketzerhistorie. Schäfer blev en av de första som spred Arnolds verk och tankar i Sverige och Finland. Arnold var enligt Schäfers egen utsago hans viktigaste inspiratör. 

Flyktresan kulminerade våren 1699 i ”den fjärde världens allra sista avkrok”, d.v.s. Amerika, dit Schäfer anlände efter att ha knutit kontakter till de mystiker och spiritualister som verkat i Holland, framför allt Johann Georg Gichtel. Denne nämner honom i sitt verk Theosophia practica (1732). 

Senast i Holland blev Schäfer också personligen bekant med kväkarna, en riktning som fördömdes av den lutherska ortodoxin. Det är möjligt att Schäfer fick idén att segla till Pennsylvania av just kväkarna. Där träffade han William Penn, med vilken han också senare brevväxlade. Penn erbjöd honom förgäves uppdrag inom indianmissionen. 

I januari 1700 kom Schäfer in i en andlig kris. En sträng fasta hotade hans liv. Som en följd av krisen mognade ett beslut att återvända till Åbo för att ”vittna om sanningen”. Återresan började i mars 1700 och kulminerade i den andra rättegången mot honom 1707. I Åbo blev Schäfer senast 1703 en nagel i ögat på domkapitlet, men rättegången fördröjdes på grund av de många resor han företog i början av 1700-talet. 

Den 3 april 1709 avkunnade hovrätten en dödsdom över Schäfer, men kungen benådade honom. På grund av faran för att pietismen skulle sprida sig hölls han dock fången på Åbo slott. Efter att krigslyckan vänt i stora nordiska kriget flyttades han i september 1714 till Gävle slott. Schäfer kom sedan att sitta resten av sitt liv fängslad där, och han avled också där i mars 1729, övervakad av sin bror. 

I fångenskapen, som varade oavbrutet i nästan 22 år, kunde Schäfer bedriva sin omfattande litterära verksamhet. Hans skrifter, av vilka största delen har bevarats, innehöll förkunnelser och profetior om den yttersta tiden, smädeskrifter samt de för pietismen typiska självrannsakningarna. Den mest kända av Schäfers nidskrifter torde vara den ironiska ”likpredikan” han skrev för biskop Johannes Gezelius d.y. (1718). 

Schäfer berättar i sin dagbok att han själv hade vigt sig och änkan Anna Wargentin 28 december 1712. Äktenskapet hade en religiös betydelse. Äktenskap av det här slaget, s.k. sofianska eller rena äktenskap, var vanliga bland radikalpietisterna. Schäfer höll kontakt med sina vänner och dem som tog kontakt med honom både genom brev och genom deras besök i slottet. Till hans stora både inhemska och utländska vänkrets hörde hundratals personer – allt från höga karolinska officerare och deras makor till präster och borgare. Schäfers profetior väckte stort intresse före stora ofreden på grund av sin politiska aktualitet. Schäfer förväntade sig att Peter den store skulle uppenbara sig som ett redskap för den himmelska hämnden på samma sätt som kung Nebukadnessar (en bastard-Nebukadnessar), som skulle komma för att förgöra till ånger obenägna präster med sin hjord. 

Vänner som gästade Åbo slott förmedlade förutom livsmedel också förbjuden litteratur åt Schäfer, t.ex. verk av Anton Römeling, jakob Böhme, Johann Konrad Dippel och August Hermann Francke. Schäfers dagbok ger en detaljerad bild både av hans ståndaktighet och av hans frestelser och mänskliga svagheter. 

Esko M. Laine 

Petter Schäfer, i källorna Peter, Petrus, Pietar, född 1663 i Åbo, död i mars 1729 i Gävle. Föräldrar storborgaren Abraham Henrik Schäfer och Elin Thorwöste. Gift 1712 med Anna Wargentin. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Piispa, Minä Pietar ja minä Anna. Päiväkirja vuosilta 1707−1714 (2000); H. Pohjolan-Pirhonen, Näkökohtia ulstadiolaisesta liikkeestä. Xenia Ruuthiana (1945); M. Ruuth, Kaksi Petter Schäferin päiväkirjaa osaksi lyhennettyinä sekä johdannolla ja nimiluettelolla varustettuina. Suomen uskonnollisten liikkeiden historiasta. Asiakirjoja ja tutkimuksia 1 (1915); P. Forsman Svensson, Petter Schäferin päiväkirja – ruotsinkielisen suomeako? Pipliakielestä kirjakieleksi (2000); H. Schneider, Beziehungen deutscher radikaler Pietisten zu Skandinavien. Der Pietismus in seiner europäischen und außereuropäischen Ausstrahlung (1992). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Schäfer, Petter. Namnteckning. C. von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde seklet II (1904).

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4504-1416928957110

Upp