FORSIUS, Sigfrid Aronus 

(ca 1560–1624) 

Astronom, astrolog, skriftställare 

Vid övergången mellan 1500- och 1600-talet var Sigfrid Aronus Forsius den mest framstående bland Finlands lärde, och samtidigt en av de namnkunnigaste av renässansens naturforskare i Norden. Forsius var mångsidigt begåvad och en banbrytare på flera områden. Men han var också en grälsjuk och rastlös man, som till följd av sina originella tänkesätt väckte mycket motstånd.

Sigfrid Aronus Forsius var såväl matematiskt som språkligt begåvad: han sysslade med prediko- och profan litteratur, med psalmdiktning och annan poesi, med historieskrivning, astronomi, astrologi, samt med frågor rörande tideräkning och almanackors uppgörande, med lantmäteri, mineralogi och med fysik eller snarare naturfilosofi. Han företrädde i hög grad de ideal och intressen som favoriserades i svenska hovkretsar, men i den akademiska världen gjorde han ingen bestående insats. En senare tids vetenskapssamfund har ändå velat hedra hans minne genom att benämna asteroiden eller småplaneten nr 3223 ”Forsius” efter Finlands första astronom. 

Flera omständigheter i Forsius liv är outredda. Födelseorten har man slutit sig till av hans namn, eftersom han också kallade sig Helsingforsius. Hans födelsetid och familjebakgrund är okända; i tillgängliga biografiska data finns antaganden som placerar hans födelseår någon gång mellan tidigt 1550-tal och 1560-talet. Även det mesta rörande hans studier och kontakter till utlandet är obekant. Man känner inte heller till några närmare omständigheter kring hans död, och någon skriftlig kvarlåtenskap av hans hand har hittills inte påträffats. 

Den tidigaste uppgiften om Forsius uppger att han från den 4 mars 1591 var präst och skollärare vid den finsk-svenska församlingen vid domkyrkan i Reval. Åren 1594–1595 studerade Forsius vid Uppsala universitet. På grund av hans omfattande lärdom har man antagit att han som yngre också besökt skolan i Åbo och tyska universitet. Man har dock inte funnit hans namn i någon utländsk universitetsmatrikel. 

Från 1599 tjänstgjorde Forsius som fältpredikant för hertig Karls trupper i Finland och i de baltiska provinserna. Under senare delen av följande år flyttade han som präst till hertigens hov, troligtvis som hertiginnan Kristinas hovpredikant. I början av 1601 fick han i uppdrag att resa norrut tillsammans med magister Daniel Hjort och den tyske kammarjunkaren Hieronymus von Birckholtz, vilka tjänstgjort vid hertig Karls kansli. Expeditionens uppgift var att undersöka råmärken och utföra gradmätningar för de gränsunderhandlingar i Lappland som man skulle föra med danskarna. Samtidigt skulle man genom geografiska mätningar och observationer undersöka hur långt norrut det fasta landet sträckte sig. Forsius anteckningar från resan angående zenit och solens höjd har bevarats. Expeditionens resultat torde även ha kommit till användning då den första egentliga kartan över rikets nordligaste områden uppgjordes. Kartan publicerades av Anders Bure 1611. 

Av hertig Karl erhöll Forsius Närpes pastorat 1601 och, efter återkomsten från Lappland, Kimito pastorat 1602. Under sensommaren eller hösten 1605 reste Forsius till Tyskland, där han följande år gav ut den äldsta av sina tryckta prognostikor eller spådomsprofetior. 

Årsprofetior fogade till almanackorna hade blivit vanliga i Europa efter mitten av 1500-talet. I dem förutspådde man på basen av himlakropparnas banor och ställning det kommande årets händelser. I allmänhet innehöll de i viss utsträckning annat material, profant och religiöst vetande som tilltalade en bredare publik, men de utgjorde även forum för mera lärda inslag. I sitt stora prognostikon för år 1610 kunde Forsius redogöra för Kopernikus system för himlakropparnas rörelser. 

Ingenting är känt om Forsius övriga lärda verksamhet under resan, såsom eventuella studier i Tyskland. Han träffade eventuellt också sin son, för enligt bevarade tullhandlingar översände han, efter hemkomsten sommaren 1606, pengar för sonens studier. Man vet alltså att Forsius hade åtminstone en son. Sigfridus Aronus den yngre (död 1621) var präst i Estland. Det förekommer även en uppgift om en son som skulle ha verkat en kortare tid i Norge. 

Då Forsius återvänt hem sommaren 1606 misstänktes han för att i Tyskland tillsammans med den störtade Sigismunds anhängare ha deltagit i ränker riktade mot Karl IX. Forsius hade till svenska översatt en på latin tryckt smädeskrift emot Karl och för Sigismund. Forsius fängslades och var tvungen att sitta inspärrad ett år i Örebro. Han befriades sommaren 1607, och hade då förlorat sitt pastorat i Kimito. Såväl i manuskriptet till sin 1611 färdigställda Physica som i sin passionspredikan, som trycktes 1614, visade Forsius tydligt att han inte godkände den konfiskation av kyrkans egendom som genomfördes vid reformationen och beklagade djupt den skada som då förorsakades skolorna och den bokliga bildningen. 

Den äldsta under 1600-talet tryckta nordiska koralboken, Någhra Nyia Psalmers, Loff-sångers och Andelighe wijsors Thoner (1608) är utgiven av Forsius. Det är en notbilaga till en liten psalmbok, av vilken inte ett enda exemplar bevarats. Det är tänkbart att den Andelige Psalmer och Wijsor från 1614, vilken vanligtvis sammankopplats med Forsius, i själva verket är en piratkopia av den försvunna psalmboken. 

Åren 1608–1610 förestod Forsius professuren i astronomi vid Uppsala universitet, då den ordinarie professorn Martinus Stenius råkat i onåd hos kungen och var avstängd från sin tjänsteutövning. Enligt det förslag till nya statuter för Uppsala universitet som Karl IX avlät till riksdagen i Norrköping 1604 skulle professorn i astronomi föreläsa i astronomi, astrologi och geografi. Vid sidan av dessa uppgifter arbetade Forsius på sitt stora verk, Physica, eller Naturlighe tings qualiteters och egendomars beskrifuelse, en allmän framställning i naturfilosofi eller fysik, sannolikt avsedd som lärobok. Initiativet till Physican torde ha utgått från kung Karl IX:s kansli eller från kungen själv. Dess tendens, förebilder och källor svarar mot sådana naturfilosofiska intressen som hystes av kungen och av drottningens tyska släktingar, lantgrevarna av Hessen-Kassel. 

Physica var på sin tid ett för svenska förhållanden betydelsefullt verk. Arbetet utgör den första på svenska avfattade framställningen inom sitt område. Det är livfullt skrivet och språkligt innovativt vid sidan av sina vetenskapliga förtjänster. Forsius framställning cirkulerade som manuskript bland de lärda, och kom att tryckas först 1952. Såväl Gustav II Adolf som drottning Kristina skall ha sänt brev till professorerna i Uppsala med uppmaningar om att granska manuskriptet och företa eventuella ändringar som kunde vara av nöden med tanke på tryckning. Professorerna skred dock inte till verket, förmodligen för att Forsius text avvek alltför mycket från allt vad man var van vid. 

Physica är indelad i nio böcker med följande rubriker: I ”Om Naturen, och hennes Almännelighe Principijs eller begynnelser, och hennes tillbehörlighe Egendomar”; II ”Om naturens qualiteter, Temperament, wärckande, beblandning, födhelse och förrotnelse”; III ”Om Werlden i gement, och Elementerne”; IV ”Om Himmelen och hans delar, och the Creatur i honom skapadhe äre, och theras lop”; V ”Om Wädret. Och the ting ther uthi födhas och förorsakadhe warda, som Aristoteles kallar Meteora”; VI ”Om Watns Elementet, och thess Creatur”; VII ”Om Iorden och thet Henne tillhörer”; VIII ”Om Lefuande Creatur på Iordenne, som känna och röras”; IX ”De Anima. Om Siälen och hennes krafter”. 

Ett mera speciellt inslag i Forsius Physica är de lovsånger eller psalmer som han har placerat mellan de olika kapitlen i sitt verk. Psalmernas antal är fem, och de är till sitt innehåll en repetition av det tidigare behandlade ämnets innehåll. Som avslutning på arbetet finns ”En Låfsång till then Alra-högste obegrijpelighe Skaparen, huilken korttelighen i sigh befattar hela Bokens Innehåld”, i vilken bokens hela framställning rekapituleras. 

Forsius program var att ge en helhetsbild av allt som finns till, allt från Gud till den elementära materien. Ett centralt drag i arbetet är författarens strävan att utvidga fysikens område från den traditionella aristoteliska fysiken, med dess inriktning på naturens abstrakta principer, i en såväl spekulativ-teologisk som empirisk riktning, utan att för den skull överge den abstrakta begreppsapparaten. Som filosof företrädde Forsius en övergångstid som förenade valda delar av den traditionella aristotelismen med dels nyare, dels återupptäckta antika teser och metoder. Bägge dessa strömningar framstod på hans tid som utmanare av det traditionella vetandet. Forsius accepterade till stor del den sedan tidigare förhärskande aristoteliska läran, men beundrade också stoikerna, den hermetiska traditionens och renässansplatonismens människobild och vitalistiska naturuppfattning, läran om världssjälen och förnuftets metafysiska möjligheter. 

Physicans viktigaste källor var professor Johannes Magirus från Marburg Physiologia peripatetica, franciskanmunken från Leuven Franciscus Titelmannus Naturalis philosophiae compendium samt den moderate kalvinisten Hieronymus Zanchius De operibus Dei. Valet av källor speglar Forsius övertygelse om naturkunnighetens och naturfilosofins religiösa värde. Till hans övriga auktoriteter hörde vid sidan av de mera framstående representanterna för antikens naturforskning även förmedlare av den medeltida traditionen och den då nyare naturkunnighetens ledande utövare. Han kände även arvtagarna till senantikens mystiska strömningar och företrädare för nya tidens naturliga magi. Tillsammantaget presenterar Forsius en bred och allmänt begriplig översikt över det då existerande vetandet, och för ett resonemang med före-trädare för olika riktningar. 

Det sansade och milt skeptiska kristliga synsätt som kännetecknar Forsius härstammade från Zanchius. Utgångspunkten för den kristliga skepticismen var tanken att Gud hade skänkt människan två uppenbarelseböcker: den första var Naturens bok och den senare Bibeln. Den här ståndpunkten uppmuntrade till utövande av empiriska naturvetenskaper snarare än till ett studium av auktoriteterna. Över fenomen som kunde fattas med hjälp av förnuftet, till vilka Forsius räknade naturfenomen som kunde studeras med empiriska metoder, hade Bibeln inte någon bindande auktoritet. Forsius ansluter sig till en intellektuell strömning som präglade reformationstiden och som föregick den senare lutherska ortodoxin, en strömning som förenade skepsis mot auktoritet och tradition med en strävan att så oförmedlat som möjligt studera vetandets ursprung. 

År 1612 utnämndes Forsius till kunglig astronom, och följande år fick han av Gustav II Adolf ensamrätt att utge almanackor. Som ett led i tjänsteplikterna sändes han 1616 till Estland för att utföra geografisk-topografiska undersökningar. 

Vid sidan av sin tjänst som astronom verkade Forsius någon tid som präst i den lilla församlingen på Gråmunkeholmen (numera Riddarholmen) i Stockholm. Som seden bjöd var han även dekanus vid Stockholms konsistorium och förde dess protokoll. Forsius var emellertid en grälsjuk man som inte hade lätt att komma överens med sina kolleger. Han förde protokollet slarvigt, eller underlät helt att föra det och uteblev stundom från mötena. En avgörande händelse inträffade 1615, då en viss fänrik Erik Nilsson stack ihjäl Daniel Hjort med sin värja i samband med ett dryckeslag för vilket Forsius stod värd. Vid domkapitlets förhör den 5 juni 1615 sade Forsius upp sig från ämbetet som präst på Gråmunkeholmen. 

Forsius levde några år utan ordinarie tjänst. Han bodde sannolikt mycket anspråkslöst på Norrmalm i en bostad som han skaffat sig redan tidigare för att få lugn och ro från sin hustru, med vilken han hade ett konfliktfyllt förhållande. Pengar skaffade han genom att publicera almanackor och spådomar samt genom att skriva begravningsdikter. 

År 1619 hamnade Forsius i en ännu större konflikt med myndigheterna, sedan han skrivit tämligen välvilligt om en extatisk och kättersk bondeprofet. Ärendet fördes till domkapitlet i Uppsala, där han beskylldes för oroligt leverne och sårande åsikter, för uppvigling till oroligheter och vidskepelse. Forsius tycks inte ha reflekterat över att den fientlighet han råkade ut för även kunde ha varit av politisk natur, men det finns skäl att tro att det förhöll sig så. Hans samhälleliga ideal om kyrkans enhet och självständighet gentemot staten, om överhetens mildhet, om större samhällelig jämlikhet och om mindre ståndsskillnader, samt om en begränsning av krigsherrars och överhuvudtaget de högt uppsattas godtycke, retade säkert mången. 

Forsius utgångspunkt var att med filosofiska argument försvara forskningen i naturens hemligheter och förnuftets rätt och möjligheter. I fråga om astrologins begränsningar och gränser hade Forsius och domkapitlet olika åsikter. Båda medgav att det var vanskligt att förutspå framtiden och att man emellanåt misslyckades. Men härav drog de olika slutsatser. Enligt domkapitlets uppfattning måste profeterandet på grund av sin osäkerhet fördömas som vilseledande vidskepelse. Enligt Forsius var det fråga om en vetenskap stadd i utveckling, som hellre borde förbättras än förbjudas. Argument mot fatalism ansåg han inte hållbara, eftersom stjärnorna inte tvingade någon till någonting, liksom profetiorna inte heller band människans fria vilja. Spådomarna gav kunskap om tendenser. Kunskapen hjälpte människan att behärska både sina goda och sina onda böjelser. 

Som en följd av rättegången förbjöds Forsius att tjänstgöra som präst utan att dock avskedas från prästämbetet. Förmodligen skiljdes han i detta sammanhang även från sin befattning som kunglig astronom. 

Vid denna tid översatte Forsius ett ursprungligen danskt verk Speculum vitae humanae (Människolivets spegel) från latin till svenska. Bakom verkets namn ligger en medeltida metafor om döden som en spegel av livet. I litteraturhistorien har man poängterat Forsius betydelse bl.a. som förmedlare av motiv. Genom sitt makabra bildspråk och sina närmast medeltida förställningar om döden, bl.a. dödsdansen som Forsius i sin översättning lagt till den ursprungliga texten, har Speculum vitae humanae haft inflytande på svensk barockpoesi. År 1621 utgav Forsius den i hela Europa berömda sagan om räven, Reyncke Fosz (Mickel räv), vilken han översatt anonymt. Den svenska översättningen anses vara den bästa från 1600-talets början och den viktigaste utgåvan av profan litteratur inom det svenska språkområdet. Man har särskilt beundrat dess utvecklade versteknik och ovanliga formkänsla. 

Under slutet av sitt liv fick Forsius uppleva lugnare och ekonomiskt tryggare förhållanden som kyrkoherde i Ekenäs. Ekenäs tillhörde då Raseborgs grevskap, vars förläningstagare hade patronatsrätt till alla dess församlingar. Forsius fick sin utnämning redan 1619 av pastoratets dåvarande förläningstagare, Sten Axelsson Leijonhufvud, men fast bosatt i församlingen blev han först 1621. Han avled i denna tjänst 1624. 

Trots att Forsius kanske lyckades mindre väl vad beträffar socialt umgänge, uppskattades han av många av sina samtida, och åtminstone under sin tid i Ekenäs framstod han som något av en legendarisk skepnad. Där blev han känd som en passionerad astronom och det berättas att han hade för vana att både vinter och sommar ligga ute hela natten med en stor bok på bröstet, i vilken han nedtecknade observationer om stjärnhimlen. 

Terhi Kiiskinen 

Sigfrid Aronus Forsius, född ca 1560, troligtvis i Helsingfors, död 1624 i Ekenäs. Föräldrarna okända. Gift med Anna Larsdotter Falk (med reservation för namnet Falk). 

PRODUKTION. Physica (1611, publ. 1952); Andelige psalmer och wijsor (1614); Speculum vitæ hominis (1620); Reyncke Fosz. Thet är. En skön och nyttigh Dicht full medh Wijssheet, godh Läro, och lustige Exempel (1621). Se även Suomen kansallisbibliografia, 1488−1700 (1996); A. Forsius, Tietämisen riemu ja tuska. Sigfridus Aronus Forsiuksen elämä (1966), liite 1. Sigfridus Aronus Forsiuksen kirjallinen tuotanto (skrifter grupperade enligt genre); T. Kiiskinen, Sigfrid Aronus Forsius. Astronomer and Philosopher of Nature, Appendix 4: S.A. Forsius’ Literary Production (skrifter i kronologisk följd). Frankfurt am Main (2007); T. Melander, Personskrifter hänförande sig till Finland 1562−1713. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Forsius, Tietämisen riemu ja tuska. Sigfridus Aronus Forsiuksen elämä (1996); T. Kiiskinen, Sigfrid Aronus Forsius. Astronomer and Philosopher of Nature. Frankfurt am Main (2007); B. Olsson, Politisk och religiös oro. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); T. Pursiainen, Sigfridus Aronus Forsius. Pohjoismaisen renessanssin astronomi ja luonnonfilosofi (1997). 

BILDKÄLLA. Forsius, Sigfrid Aronus. G.E. Bergroth, Suomen kirkko I (1902).

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4482-1416928957088

Upp