Skriv utHJORT, Daniel
(ca 1575–1615)
Ämbetsman, diktare
Daniel Hjort företog i kung Karl IX:s tjänst ett flertal resor till lappmarkerna och besökte Ryssland för underhandlingar. Det material som samlades in under lappmarksresorna utgjorde grunden till den första moderna kartan över Lappland. Hjort var också verksam som diktare.
Det finns inga tillförlitliga uppgifter om Daniel Hjorts bakgrund, men han torde ha varit bördig från Småland i Sverige. Också hans exakta födelseår är okänt. Hjort förekommer i annalerna första gången hösten 1597, när hertig Karl belägrar Åbo slott, där anhängare till kung Sigismund hade förskansat sig efter Klas Flemings död. Hjort hade sannolikt varit Flemings sekreterare eller informator, möjligen på Qvidja gård. I en samtida beskrivning av belägringen berättas följande: ”Omsider effter någhre wekors hollin belägring hende thet sigh att een Student, Daniel Hjort benembd, som inne war Vpå Slottet och een tidh sigd förhollit hadhe hooss H. Class Flemingh i hans lijfztidh, öfwertalar först någre sedan fler af thet gemene besätnings folcket till at öfwerlöpa och slå sigh till Hertigh Carll”.
Utgående från detta citat skrev J.J. Wecksell 1862 sitt historiska drama Daniel Hjort. Handlingen förlades till 1599, då slottet belägrades för andra gången. Hjort fick bli brorson till upprorsledaren Jaakko Ilkka och fosterson till Klas Fleming; han hämnas dem som trampat ned bönderna under klubbekriget.
Påståendena om att Hjort tagit emot mutor för att uppvigla slottets besättning att kapitulera förefaller sakna belägg. Han kom i alla fall att stå i gunst hos hertig Karl, senare kung Karl IX. År 1598 fick Hjort ett stipendium av hertigen och skrev in sig vid universitetet i Leipzig. När han på hertigens order 1601 återvände till Sverige hade han avlagt magisterexamen och därtill skaffat sig titeln poeta laureatus Caesareus, d.v.s. kejserlig hovpoet, möjligen i Prag eller i Wien. Eftersom inga tryckta diktalster från studietiden finns bevarade torde han ha fått denna titel på basis av muntligt framförda dikter. Det finns inte heller några närmare uppgifter om Hjorts studier, men liksom sin gode vän Sigfrid Aronus Forsius ansågs han vara en framstående matematiker.
Efter sin hemkomst vann Hjort inträde i hertigens kansli. Han förslösade dock inte all sin tid på kansliarbete. Hans viktigaste uppdrag låg inom ramen för kung Karl IX:s storstilade politik för lappmarkerna. Hjort utredde Lapplands oklara gräns-, skatte-, tull- och handelsförhållanden, framförallt vid råmärkena mellan Sverige och Norge. Till hans uppdrag hörde även den andliga utvecklingen av Lappland. År 1610 utsågs Hjort till övervakare över fogdarna i Lappland.
Mellan 1601 och 1610 företog Hjort sex resor till lappmarkerna, ända till Ishavskusten. Under den första resan färdades han tillsammans med Sigfrid Aronus Forsius. Hösten 1605 företog han sin viktigaste resa, som han detaljerat redogjorde för i skrift våren därpå. Under denna resa ordnade han den kyrkliga tjänstgöringen, utsåg kyrkplatser och grundade ett antal nya kyrkor, bl.a. i Markkina i Enontekis. Därtill reglerade han birkarlarnas handel med lapparna. Han initierade ett flertal åtgärder inom förvaltningen och beskattningen. När han återvände tog han på kungens order med sig tio lappgossar som skulle ges undervisning i Uppsala. Dessvärre försvann två av gossarna, och en av dem insjuknade. Uppgifter saknas om hur företaget slutligen utföll.
Hjorts lappmarksresor satte också kartografiska spår. År 1611 trycktes den första moderna kartan över Lappland. Även om den berömde svenske kartografen Anders Bure sammanställde och ritade kartan var det i stor utsträckning Hjorts förtjänst att materialet kunde samlas in och granskas.
Hjort fick även diplomatiska uppdrag. År 1606 sände kungen honom till Moskva för att gratulera den nya tsaren Vasilij Sjujskij ,som tillträtt efter att den s.k. falske Dmitrij dräpts. Föresatserna att i det nya läget vinna förmåner åt Sverige lyckades han dock inte infria. Under återresan blev Hjort och hans tolk misshandlade i närheten av Novgorod. Betecknande för denna tids oroliga förhållanden är att Hjort året därpå ställdes inför rätta för landsförräderi, eftersom hans tjänare hävdat att han hotat övergå i rysk tjänst. Åtalet lades dock ner sedan det visat sig att tjänarens påståenden var falska.
Kungen belönade Hjort rikligen för hans tjänster. Han adlades före 1608, även om adelskapet inte registrerades. Vid nobiliseringen antog han namnet Hjortvipa. År 1604 gav kungen honom ett gods och flera skattehemman i närheten av Uppsala, och 1610 fick han förläningar i Luleå.
Karl IX:s död 1611 var för Hjort en stor förlust. Den nya administrationen behövde honom inte längre. Han följde visserligen Gustav II Adolfs yngre bror hertig Karl Filip till Viborg, när denne hade för avsikt att bli tsar av Ryssland. Året därpå anhöll han om en professur i grekiska och hebreiska vid Uppsala universitet, men hans anhållan avslogs. Hjort kom att dö en våldsam död 1615; han blev ihjälstucken av en berusad knekt i ett slagsmål hemma hos sin vän Forsius.
Det finns en hel del likheter mellan Hjort och Forsius. Båda var rastlösa själar, äventyrare, och samtidigt mångsidigt begåvade renässansmän med fallenhet för allt från matematik till poesi. Forsius var den mer betydande av de två när det gällde intellektuella prestationer, men Hjort var flitigare som latinsk skald. Den första av Hjorts sex latinska dikter är en hyllningsdikt till hertig Karl med anledning av dennes återkomst från Finland 1597. Samma år skrevs ”Epitaphium in memoriam”, en gravdikt till minnet av Nicolai Philippi (Claes Philipson), kung Johan III:s sekreterare. Vidare skrev Hjort gratulationsvers med anledning av Ericus Erici Sorolainens giftermål med Ingeborg Palnesdotter Rosenstråle 1602, och panegyrisk vers till bröllopet mellan hertig Johan Albrekt II av Mecklenburg och Gustav Vasas dotterdotter Margareta Elisabet av Mecklenburg-Schwerin. Hjorts mest betydande dikt är ett epicedium (sorgekväde) till Karl IX:s begravning; det är en dikt som ger prov på hans stora tillgivenhet för kungen.
Iiro Kajanto
Daniel Hjort, i källorna även Daniel Theodori Fabrivillensis, Daniel Thordson, Daniel Theodorus Hiortt, adlad Hjortvipa, född ca 1575 i Värend i Småland, död 28.5.1615 i Stockholm. Gift 1608 med Kerstin Jonsdotter Torstenstierna.
PRODUKTION. Panegyricus nuptialis Johanni Alber-to, duci Megapolensium ... sponso : nec non ... Margaretae Elisabetae. Stockholm (1608); Epicedion trilingue … Carolo nono … in memoriam … appositum. Stockholm (1611) (omtryckt i L. Paulinus Gothus, Historiae Arctoae libri tres. Strengnesi 1636); Berättelse över vistelsen i Lappland år 1606. Handlingar rörande Skandinaviens historia 39. Stockholm (1858); Se även T. Melander, Personskrifter hänförande sig till Finland 1562−1713. Bibliografisk förteckning (1951).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Dokumentkopior, Biographica, Riksarkivet. J.E. Waaranen, Samling af urkunder rörande Finlands historia II−III (1863−1866). N. Ahnlund, Svensk sägen och hävd. Stockholm (1928); N. Ahnlund, En historisk inledning. Kartor över Kemi & Torne Lappmarken 1642 och 1643. Stockholm (1928); A.I. Arwidsson, Sigismunds anhängares berättelse om belägringen af Åbo slott, år 1597. Suomi 1842; A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien 4. Stockholm (1843); K. Grotenfelt, Tiedonanto. Historiallinen arkisto XI (1891); W. Lagus, Handskriftligt, särskildt om och af Daniel Hjort. Öfversigt af Finska vetenskaps-societetens förhandlingar XV (1872−1873); K.G. Leinberg, Tiedonanto. Historiallinen arkisto XV (1898); K.G. Leinberg, Ännu något om Daniel Hjort. Historiallinen arkisto XVII (1902); A. Mörne, Josef Julius Wecksell (1909); F.W. Pipping, Om hjelten i sorgespelet ”Daniel Hjort” af Josef Julius Wecksell. Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk VIII (1867); H. Pohjolan-Pirhonen, Suomen historia 1523−1617. Suomen historia VII (1960); Övre Norrlands historia II. Umeå (1965).
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4868-1416928957474