STÅLHANDSKE, Torsten 

(1594–1644) 

Befälhavare, överste 

Torsten Stålhandske anförde det för sina vilda stormningar kända finska rytteriet, hakkapeliterna, i trettioåriga kriget. Stålhandske var tapper och ansågs ”hård”, osårbar för kulor; han blev en av stormaktstidens namnkunnigaste finska soldater. I honom personifierades begreppet hakkapelit i den finländska litteraturen.  

Torsten Stålhandske tillhörde en bondesläkt från Västergötland som adlats 1565. Hans far var Torsten Svensson Stålhandske. Modern, Carin Teet, kom från en gammal frälsesläkt från Finland, med förmodade anor i Skottland, och hon medförde Hummelsunds gård i Borgå socken som hemgift. Då Torsten d.y. var fyra år stupade hans far i slaget vid Stångebro, i inbördeskriget mellan kung Sigismund och hertig Karl. Modern ingick sedermera ett nytt äktenskap, sitt tredje, med den skotske krigaren, majoren Robert Guthrie. De upprepade krig som det svenska riket förde vid 1600-talets ingång skapade ett stort behov av legotrupper. I Skottland, vid denna tid förenat med England i en personalunion, fanns det gott om sysslolösa män som var redo att söka sin utkomst i det protestantiska Sverige. Torsten blev redan som ung, uppenbarligen genom sin styvfars förmedling, page hos den skotske översten Patrick Ruthven och åtföljde denne då han besökte Skottland för att värva nya soldater till den svenska hären. 

För Stålhandske var krigarbanan ett naturligt val. Efter tidens sed inledde han sin bana anspråkslöst, som underofficer vid livgardet, men inom två år avancerade han till fänrik vid det finska infanteriregemente i Livland som var uppkallat efter generalmajor Samuel Cobron. Kriget mot Polen var återigen i gång och erbjöd tillräckligt med möjligheter för den 28-årige Stålhandske att utmärka sig. År 1625 avancerade han till kapten och följande år blev han major vid Arvid Horns regemente. År 1629 blev han överstelöjtnant vid Nylands och Tavastehus kavalleriregemente. 

Under det långvariga polska kriget hade Stålhandske tillfälle att bekanta sig med det polska rytteriet, som med all orsak ansågs vara tidevarvets bästa. Istället för de handeldvapen som tagits i bruk i västerlandets arméer förlitade polackerna sig fortfarande på blanka vapen och på den panik som en vid rätt tillfälle utförd stormning förorsakade. Det svenska rytteriet tog liksom Stålhandske lärdom av detta och hade inom kort stor nytta av denna kunskap i det mera omfattande europeiska kriget. 

År 1630 gick Sverige med i trettioåriga kriget, som hade pågått redan ett decennium, efter att Gustav II Adolf slutit en hastig vapenvila med polackerna för att kunna ikläda sig rollen som de tyska protestantiska furstarnas beskyddare. I början av kriget deltog Stålhandske uppenbart i erövringen av Frankfurt an der Oder och förlänades av kungen, som belöning för sin tapperhet, 24 hemman i Borgå socken. Krigets första betydande slag utkämpades den 7 september 1631 vid Breitenfeld. Mot varandra stod den svenska armén, förstärkt med kurfursten av Sachsens trupper, och den kejserliga armén, ledd av fältmarskalk Tilly. Stålhandskes regemente ställde upp sig på den högra flankens yttersta spets, vilken senare blev dess ordinarie plats i arméns slagordning. Det finska rytteriet kallades hakkapeliter, vilket sannolikt härrör från det finska kommandot och stridsropet ”hakkaa päälle”. Genom detta kommando beordrades rytteriet att gå till storms mot fienden. 

Mot den högra flygeln ställde sig på den kejserliga sidan den berömde fältmarskalken Pappenheim med sitt rytteri. I slagets första skede anföll Pappenheim upprepade gånger hakkapeliterna, men lyckades inte göra något genombrott. Till det dåtida rytteriets taktik hörde upprepade på varandra följande anfall, vid vilka ryttarpistolernas eld försökte splittra motståndarens led. Om detta lyckades företogs stormning då man använde blanka vapen, i huvudsak rytteriets värja. Eftersom de dåtida eldvapnen var ytterst otillförlitliga var man tvungen att föra anfallet nästan ända fram till motståndaren för att det skulle ha någon effekt. Då det svenska rytteriet, förstärkt med fotfolk, hade motstått fiendens anfall, blev det dags för motanfall, och Pappenheims uttröttade ryttare jagades från slagfältet. Fiendens artilleri, som blivit nästan helt utan skydd, erövrades, och pjäserna vändes mot sina tidigare herrar. Det kejserliga infanteriets tungrodda fyrkanter var vid detta tillfälle redan stadda i upplösning, och slaget slutade med att armén närapå omintetgjordes. 

Stålhandske utnämndes 1632 till överste och regementschef, en befattning han innehade i tolv års tid fram till sin död. Hans ryttare följde Gustav Adolf och deltog i alla de fältslag denne utkämpade i Tyskland. De utmärkte sig såväl vid floden Lech som vid Lützen, där de återigen fördrev Pappenheims rytteri. Kungen stupade emellertid i det senare slaget, och de svenska vapnens långvariga segertåg började lida mot sitt slut. 

I 1600-talets krigföring var förlusterna ofta mycket stora. Av Stålhandskes ryttare hade endast hälften av ursprungligen drygt tusen man klarat sig ända fram till Lützen. Till krigföringens natur hörde att befälhavaren, även de högsta ledarna, stred i främsta led. Det är således lätt att förstå varför flera höga fältherrar på bägge sidor stupade eller tillfångatogs. Detta öde drabbade Gustav II Adolf och på den motsatta sidan fältmarskalk Tilly. Stålhandske klarade sig för egen del med tämligen få skador. År 1633 vid Hameln sårades han i armen, men inte så allvarligt att han inte snart kunde leda sina styrkor i en expedition som utsänts för att undsätta Nederländerna. Om Stålhandske sades det, att han i likhet med mången annan framgångsrik fältherre skulle ha varit ”hård”, d.v.s. osårbar för kulor. 

Stålhandske fortsatte att avancera på krigarbanan, och i april 1634 befordrades han till generalmajor. Åren därpå tillbringade han som general Herman Wrangels underbefälhavare i Pommern, ett viktigt nordtyskt basområde för svenskarna. Hans goda tur fortsatte att följa honom, och i slaget vid Wittstock i september 1636 gjorde han en viktig insats för att rädda den av Johan Banér ledda svenska huvudarmén. Krigslyckan hade vänt och Banérs uttröttade armé, som dragit sig norrut, var tvungen att gå i strid mot en överlägsen fiende. Förtvivlad sände Banér hela sin vänstra flygel att företa en lång kringgående rörelse i fiendens rygg, ledd av den skotska generallöjtnanten King och Stålhandske. Vågspelet lyckades, och i sista stund, då striden redan såg ut att vara förlorad, gjorde Stålhandskes rytteri ett stormanfall i fiendens flank och erövrade fiendens artilleri. De kejserliga drog sig tillbaka i skydd av mörkret, men den svenska armén tog bl.a. 151 fanor som krigsbyte, av vilka Stålhandske sägs ha tagit hand om 35. 

År 1639 mottog Stålhandske sitt första självständiga uppdrag som befälhavare, över en 5000 man stark trupp som verkat i Schlesien. Hans ledning blev dock föremål för kritik; Banér klandrade honom för passivitet och oförmåga och ville byta ut honom. Rikskanslern Axel Oxenstierna såg dock inte något klandervärt i hans verksamhet. Stålhandske var tvungen att i tre års tid strida mot överlägsna styrkor, och hade därför inte stort manöverutrymme. I det svårt härjade Schlesien, liksom på många andra orter i Tyskland, rådde stora brister i truppernas underhåll, och Stålhandske fick snart rykte om sig att vara grym. Underhållet (trossen) var den del av krigskonsten som hade förblivit i skuggan av den övriga utvecklingen, vilket ledde till att landsbygden fortfarande plundrades för arméns behov. 

Efter Banérs död 1641 blev Lennart Torstensson överbefälhavare för de svenska styrkorna. Han favoriserade Stålhandske men fick i april 1642 lov att rädda hans trupper. Vid Leipzig, i det andra slaget vid Breitenfeld i oktober 1642, anförde Stålhandske igen med stor ihärdighet sina hakkapeliter. Striden utmynnade i en stor seger för svenskarna, men Stålhandske själv sårades svårt. Sedan han återhämtat sig befordrades han till general av kavalleriet. Han var då 48 år gammal, men hade inte egentligen haft tid att besöka hemlandet efter det att han tjugo år tidigare dragit ut i fält. 

Kriget fortsatte och Stålhandske följde Torstensson till Mähren. I september 1643 utfärdades en överraskande order om att vända norrut och förbereda ett överraskningsanfall på Danmark, som var neutralt men samtidigt mycket fientligt. I januari 1644 avgjorde Stålhandske ett kort fältslag vid Kolding genom att med sitt rytteri storma och så övervinna det danska kavalleriet. Hans dagar var dock räknade. De årtionden han tillbringat i hälsovådliga krigsläger hade satt sina spår. Stålhandske insjuknade allvarligt efter striden och dog i april 1644, efter att ha varit sängliggande i sex veckor. 

Efter att ha tillbringat nästan alla sina mannaår i fält hade Torsten Stålhandske inte haft mycket tid över för annat. Under det danska kriget ingick han 1643 ett fördelaktigt äktenskap med Kristina Horn, dotter till hans förra befälhavare Arvid Horn, men äktenskapet blev kortvarigt och barnlöst. Stålhandskes stoft återbördades till hemlandet, och han bisattes 1645 i Åbo domkyrka. Stålhandskes monumentala gravvård, på vilket hans och hans hustrus anleten huggits i sten, kan fortfarande ses som ett bestående minnesmärke över stormaktstidens skulpturala konst. 

Torsten Stålhandske var en typisk representant för den svenska stormaktstidens krigare. Han var en utomordentligt duglig befälhavare för kavalleriet, också om han aldrig fick tillfälle att visa prov på sin förmåga som fältherre och strateg. Hans personliga tapperhet och aggressiva stridssätt gav honom framgång i fält och gjorde honom till en legendarisk person, som i egenskap av hakkapeliternas ledare personifierade hela begreppet. Hans vänskap med officerare som kommit från Brittiska öarna, vars språk han behärskade, bidrog till att hans rykte spreds. Tack vare dem blev hans bedrifter kända i den uppskattade tidskriften The Swedish Intelligencers. 

Stålhandske har klandrats för sitt överdrivna tycke för vin, trots att vindrickande inte var ovanligt bland befälhavare och soldater vid denna tid. Han har också tadlats för sitt sätt att roffa åt sig krigsbyte. Men krigsbyte och avkrävande av lösen av de besegrade hörde likaså till tidens krigföring. Det mest betydande krigsbyte man vet att Torsten Stålhandske kom över torde vara biskopen av Århus bibliotek, omfattande 890 band. I enlighet med Stålhandskes önskan donerade hans änka biblioteket till den nygrundade akademin i Åbo, där det utgjorde bibliotekets dyrbaraste samling tills det förstördes vid Åbo brand 1827. 

Veli-Matti Syrjö 

Torsten Stålhandske, född 1594 på Hummelsund i Borgå socken, död 21.4.1644 i Haderslev i Danmark. Föräldrar Torsten Svensson Stålhandske och Carin Ludvigsdotter Teet. Gift 1643 med Kristina Horn. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. W.G. Lagus, Borgå-boerne Arvid Wittenberg, Arvid Forbes, Torsten Stålhandske, Karl Ruuth (1851); H. Stjernswärd, Två kavallerister från Sveriges stormaktstid. Stockholm (1996). 

BILDKÄLLA. Stålhandske, Torsten. Teckning: T. Heurlin efter porträtt. Foto: R. Bäckman. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4491-1416928957097

Upp