ERIKSSON, Jacob 

(1689–1737) 

Väckelseledare 

Jacob Eriksson och hans bror Erik hade antingen redan under studietiden eller också under sin tid i södra Sverige under stora nordiska kriget stiftat bekantskap med radikalpietismen och mystiken. Erikssönerna betonade individens personliga religiösa avgöranden och fjärmades från den lutherska kyrkan. På grund av detta dömdes de till landsförvisning.

Jacob Erikssons far var kyrkoherde i Kelviå och hans farfar kaplanen i Lappajärvi Johannes Larsson Essevius, född på Lassfolks gård i Esse (han hade alltså tagit sitt efternamn efter sin hemby). Jacob gick i skola och började 1707 studera vid Åbo akademi, säkert i syfte att beträda en prästerlig bana, men stora nordiska kriget kom emellan och avbröt hans studier. Jacob Eriksson tog värvning i armén i januari 1713, då ryssarna redan hade erövrat sydöstra Finland, och tjänstgjorde liksom sin yngre bror Erik Eriksson (1695–1761) till krigets slut vid Livdragonregementet. Under soldattiden började bröderna använda patronymen Eriksson. 

Jacob Eriksson befordrades redan 1713 till förare och två år senare till sergeant. År 1716 utnämndes han till fältväbel och 1718 befordrades han till kornett. Samma år deltog han i fälttåget till sydöstra Norge, i vilket Karl XII stupade. Efter freden tjänstgjorde Jacob Eriksson ytterligare några år i sitt regemente i Egentliga Finland, men i slutet av 1723 tog han avsked från armén och återvände till hemsocknen. I Kelviå bosatte han och brodern Erik sig på Penttilä hemman, invid kyrkan. De hade fått gården i fadersarv, men den hade legat öde sedan kriget 1714 . 

Det är möjligt att Jacob Eriksson redan under studietiden i Åbo hade stiftat bekantskap med radikalpietismen, som med kraft förkunnats i staden sedan 1707 av magister Peter Schäfer. Förmodligen mottog ändå Erikssönerna sina viktigaste andliga impulser först under krigsåren, då de vistades i södra Sverige, som stod i nära kontakt med kontinenten. De språkkunniga och intellektuellt vakna bröderna blev med tiden förtrogna med den tyske mystikern Jacob Böhmes skrifter, liksom med skrifter av dennes engelska elever, särskilt John Pordage, ledare för den s.k. Filadelfiagruppen. Erikssönerna var veterligen de första finländare som mottog andliga influenser direkt från England. 

Erikssönerna accepterade i mycket stor utsträckning Böhmes mystik och även hans teosofiska resonemang. Allt detta hade vid 1720-talets slut alienerat dem grundligt från den lutherska kyrkan. De utvecklades till mycket radikala separatister och förkastade kyrkans sakrament: barndopet ansåg de meningslöst, medan nattvarden var en minnesfest för Kristi död som enbart omvända kristna hade tillträde till. Erikssönerna kritiserade det lutherska prästerskapet mycket hårt, och brytningen blev total när Jacob Erikssons femte barn 1732 döptes mot föräldrarnas vilja. Från den stunden var prästerna för Erikssönerna Kristi fiender med ”ulvahjärtan”. 

Erikssönerna accepterade i princip kyrkans försoningslära, men de betonade helgelsen i en klart voluntaristisk anda och talade för en relativt långtgående askes. Mystiker och spiritualister var de i sin tro på att Kristus lever i den omvända kristnas hjärta och att Kristi återkomst var nära förestående. Bröderna krävde fullkomlig religionsfrihet och godtog kvinnor som lärare i församlingen – en tanke som de tagit till sig från Filadelfiagruppen. 

Erikssönerna försökte inte starta någon bred väckelserörelse, men de fick en del anhängare i området mellan Kelviå och Vörå, särskilt i Jakobstadstrakten, och därutöver åtminstone i Uleåborg. De tycks ha övat ett visst inflytande också på mystikerna i Laihela, som utvecklades i separatistisk riktning. Då bröderna höll sig borta från församlingen anmälde kyrkoherden i Kelviå Erik Falander dem till biskopen 1725, och från 1726 granskades deras förehavanden i rätten. Erikssönerna försvarade sig ihärdigt och uthålligt, och motståndarsidan torde också avsiktligt ha dragit ut på förhandlingarna då saken var känslig. Allt hopp om att bröderna skulle komma på försonligare tankar gick hur som helst om intet. Saken gick vidare ända till rikets regering, och i september 1729 fick domkapitlet svaret, enligt vilket bröderna skulle undervisas hovsamt men grundligt. Irrlärorna måste utrotas ur riket. Till Erikssönernas förhörsledare och lärare i den rätta ordningen utsågs kyrkoherden i Vasa Claudius Hedman, kyrkoherden i Ilmola Andreas Mennander och kaplanen i Nykarleby Mikael Jesenhaus. Samtalen pågick i en vecka men förblev resultatlösa. 

Åbo hovrätt avgav 1733 den slutliga domen, som rikets regering stadfäste 1734: eftersom infödda svenska undersåtar måste höra till lutherska kyrkan förvisades Erikssönerna ur riket. Prästerskapet hade från början i allmänhet förhållit sig mycket strängt till dem, medan bröderna å sin sida uppträdde oförsonligt och självmedvetet, och under rättegången hårdnade deras attityd ytterligare. Erikssönernas vädjanden för religionsfrihet tycks i någon mån ha påverkat en del rättslärda, men kyrkans inställning avgjorde deras öde. 

Erikssönerna lämnade Sverige tillsammans med flera tiotals anhängare, och med ett litet fartyg som de hade köpt i Danmark seglade de runt Nordsjön på spaning efter likasinnade och ett ställe där de kunde utöva sin religion i fred. Också kyrkan och regeringen i Danmark fruktade emellertid deras inflytande, och i Holland och Tyskland var de främlingar och hade svårt att hitta vänner. Under detta kringflackande skede av Erikssönernas liv dog Jacob Eriksson, som varit rörelsens egentliga ledare, i Tyskland, och brodern Erik blev ensam kvar att ta hand om gruppen. 

Erik Eriksson återvände 1745 till Sverige, och då hade den religiösa toleransen ökat märkbart. Prästerskapet och myndigheterna lämnade nu honom och hans anhängare i fred, och de tilläts slå sig ned på Skevik i Värmdö socken i Stockholms skärgård, ett hemman som donerats av deras vänner. Församlingen på Skevik bestod till 1832, från 1800-talets början med minskande medlemsantal och under tilltagande förfall. 

Eriksönernas och deras syster Anna Essevias historia har fått en fin skönlitterär skildring i Anna-Maija Raittilas historiska roman Isät kulkivat pilven alla (1975, sv. Fäderna färdades under moln) som bygger på noggrann historisk forskning. 

Pentti Virrankoski 

Jacob Essevius, Jacob Eriksson, född 6.9.1689 i Kelviå, död 18.9.1737 i Altona, Tyskland. Föräldrar kyrkoherden i Kelviå Erik Johannesson Essevius och hans andra hustru Brita Jakobsdotter Holmia. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Krook, 1700-talets väckelserörelser i Österbottens svenska församlingar (1928); S. Loimaranta, Erikssonien mystillis-separatistinen liike vuoteen 1745 (1940); A. Swanström, Separatistledare i 1700-talets Österbotten (2004); K. Wirilander, Suomen armeijan upseeristo ja aliupseeristo 1718−1810 (1953). 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4516-1416928957122

Upp