ALM, Johan 

(1728–1810) 

Dekorationsmålare 

Under 1700-talets senare hälft var Johan Alm en mycket produktiv målare. Med Vasa som utgångspunkt verkade han i mellersta Österbotten, där hans arbeten påträffas i flera olika kyrkor. Samtidigt dekorerade han både interiörer och möbler i den österbottniska allmogemiljön, och han blev därmed en föregångare till de anonyma målare, som under 1800-talet utvecklade ett folkligt blomstermåleri.

Det saknas uppgifter om varifrån Johan Alm härstammade, och utförligare uppgifter om hans familj och hans verksamhet förekommer först 1760, då han med hustru och två söner flyttade från Nykarleby till Vasa. Alm bodde i Vasa till sin bortgång 1810. I Nordiska museet finns dock ett pass, som den 29 april 1755 utskrevs för målaregesällen Johan Alm inför en planerad resa till Vadstena. Passet undertecknades i Stockholm av tapetmakaren A. Liungqvist, som intygade att Johan Alm hade arbetat i tapetmakeriet ”sedan förleden Michaelis tid”. Man vet dock inte om Alm verkligen reste till Vadstena. 

En följande uppgift härstammar från den 20 mars 1757. Kyrkorådet i Nykarleby anlitade då Johan Alm för att komplettera de målningar i stadens kyrka, som den 1749 anställde kyrkomålaren Daniel Hjulström hade lämnat på hälft vid sin avfärd från staden 1752. I kontraktet med Alm kom man överens om att han skulle ”slutligt komplettera altartavlans förgyllande samt predikstolens förgyllande och målning”. För sitt arbete skulle han få 3000 daler, en summa som översteg det som hade betalats åt Hjulström. Detta tyder på att Alms andel av arbetet i Nykarleby kyrka var mycket betydande. För detta talar också det faktum att den av Abraham Eliasson (Runström) snidade predikstolen blev färdig först 1753, alltså efter Hjulströms avresa från staden. 

Predikstolen är målad med marmorering i ljusgrått. Lister och inramningar är förgyllda. Nio bildfält pryder korgens sidor, och därtill finns ett större bildfält på dörren. Motiven anknyter till olika dygder, som personifieras på varierande sätt, dels av anonyma personer, dels av Kristus och Moses. Bildfältet på dörren föreställer aposteln Paulus. Varje bild kompletteras med en text, som utan någon konsekvens bygger på psalmverser och andra liknande texter. I kyrkan finns ytterligare ett läktarskrank, som upptar aderton bildfält med bl.a. de tolv apostlarna. Av allt att döma har skranket i huvudsak målats av Hjulström och endast kompletterats av Alm. 

Efter sin ankomst till Vasa 1760 inskrevs Johan Alm med sin familj följande år i stadens kommunionbok. Tyvärr är magistratens handlingar ofullständiga och man vet därför inte när Alm fick sitt burskap, men i Stockholms målareämbetes protokoll är antecknat att han som mästare i Vasa fick sitt mästerbrev av ämbetet i Stockholm den 29 juli 1765. Därefter nämns han i Vasa med både gesäller och lärpojkar. Tre av dem var hans egna söner, Johan född 1761, Gabriel född 1763 och Emanuel född 1767. Emanuel, som dog redan 1809, ett år före fadern, utförde större målningsarbeten i kyrkorna i Kaustby och Laihela. 

Efter arbetena i Nykarleby övertog Alm 1759 en annan uppgift efter den bortflyttade Hjulström, en predikstol i Alavo kyrka, som sedermera förstördes 1912. Därefter fick Alm helt egna arbeten, som gällde allt från hela kyrkointeriörer till vanlig slätmålning. Till de främsta uppdragen kan man räkna dekorationsmålningar i Kvevlax kyrka, förverkligade i etapper mellan 1761 och 1776, altartavlan och predikstolen i Ilmola kyrka ca 1766, samt allt målningsarbete i samband med en större reparation i Storkyro kyrka 1770–1774. Därtill nämns han också i Ylistaro kyrka 1768. Av enskilda verk kan man nämna Yttersta domen i Kvevlax kyrka (nu i Österbottens museum), målad 1765 med ett femtiotal figurer i en dramatisk komposition, samt Ilmajoki kyrkas altartavla, som föreställer Nattvardens instiftande. Yttersta domen återgår på ett kopparstick från ca 1615, baserat på en målning av Rubens. 

I Storkyro kyrka fäster man sig framför allt vid den praktfulla predikstolen, som 1769 snidades i en senbarock utformning av Abraham Runström, d.v.s. samme man som Alm samarbetade med redan i Nykarleby kyrka. Alms färgsättning ansluter sig helt till stilen; sidorna är marmorerade i preussiskt blått, som är schatterat från djupaste blått till röktunn färg på vit botten. Speglarna har en röd dekorativ text på vit botten, och de är inramade av målade gröngula pelarkapitäl med kartuscher. Den bukiga sockeln, som står på en virad pelare, är marmorerad i grågult och tegelrött. 

Läktarskranket innehåller tjugo bildfält med apostlar och evangelister. Dessa arbeten av Alm uppmärksammades redan 1899 av Emil Nervander, som då skrev att Alm inte var någon ”dålig målare efter våra förhållanden. Dessa läktarbilder är nämligen bättre än de flesta sådana i våra landskyrkor och visar målarens lust och ej sällan ganska försvarliga förmåga att i raska drag framställa häftiga, djupa lidelser avspeglade i figurernas hållning och ansiktsuttryck”. 

Om man ser Alms arbeten i kyrkorna i ett vidare sammanhang får man den uppfattningen, att han trivdes bäst när han fick arbeta i ett litet format, ofta kanske med sådant som han kunde måla i sin egen ateljé i Vasa. Därtill var han skicklig på marmorering, och i de kyrkor han arbetade åtog han sig tydligen också vanlig slätmålning. Därmed var han av ett helt annat kynne än några av tidens andra kyrkomålare, sådana som Johan Backman och Mikael Toppelius. Särskilt den senare målade ofta stora figurscener direkt på stockväggarna, och i jämförelse med den nog så skicklige hantverkaren Alm var han en mera visionär konstnär. 

Det hantverksmässiga draget i Alms måleri framträder tydligast i en helt annan genre. Alm gjorde sig känd som möbelmålare, och i den egenskapen förde han vidare en gammal österbottnisk tradition som efter honom fortlevde långt in på 1800-talet. Kari Appelgren, som har skrivit om Johan Alm, har identifierat flera av hans arbeten; det gäller dekorerade kistor, skåp, klockfodral, slädar, linbräden och andra liknande allmogeföremål. Motiven utgår ofta från blomstervärlden, och med förkärlek målade han tulpaner och rosor. Till denna tradition anslöt sig också hans egna söner. Många av dessa möbler kan ses i österbottniska hembygdsmuseer och framför allt i Österbottens museum i Vasa. 

Carl Jacob Gardberg 

Johan Alm, född 18.3.1728 i Vasa, död 1810 i Vasa. Gift 1757 med Anna Catharina Tilgren, 1776 med Elisabet Österlund. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Nervander, Redogörelse för Finska fornminnesföreningens VII konsthistoriska expedition. Handlingar rörande Storkyro kyrka, Museiverket, historiska enhetens topografiska arkiv. K. Appelgren, Johan Alm. Hantverksmålare i Vasa på 1700-talet. Folklivsstudier X (1974); K. Appelgren, Om den skulpterade och målade inredningen i svenska Österbottens kyrkor. Svenska Österbottens historia 5 (1985); J.R. Aspelin, Pohjanmaan maalaustaidetta. Suomen Museo – Finskt Museum 1901; E. Nervander, Saarnatuoleja Pohjanmaalla. Suomen Museo – Finskt Museum 1899. 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4517-1416928957123

Upp