Skriv ut
HAKOLA, Antti
(1704–1778)
Kyrkobyggare
I mellersta och södra Österbotten och ända ned till de norra delarna av Tavastland verkade under senare delen av 1700-talet en kyrkobyggarfamilj, vars främste företrädare var Antti Hakola. Några av sina kyrkor byggde han tillsammans med brodern Matti Hakola, och när han 1778 hade gått bort övertogs de halvfärdiga arbetena av sonen Kaapo Hakola. Sonen gjorde sig senare känd som en självständig kyrkobyggare. Det är tänkbart att familjen härstammade från den kyrkobyggare Antti Hakonen, som nämns i Lappo på 1670-talet, men om vilken närmare uppgifter saknas.
Antti Antinpoika Hakola föddes den 4 september 1704 på Hakola hemman i Alahärmä. Som första arbete uppförde han ett litet kapell i Alajärvi 1749–1750. Redan innan detta var färdigt lade brodern Matti Hakola (1703–1762) grunden till kyrkan i Alahärmä, som fullbordades 1752 av Antti Hakola. Kyrkan timrades som en rektangulär långkyrka med smalt västtorn, tydligen under stark påverkan från kyrkan i Nykarleby, som hade uppförts 1708–1710 i stort sett enligt idéer som hade framlagts av Elias Brenner. Tornet i väster tillbyggdes 1730. Intryck från Nykarleby märks också i Antti Hakolas senare verk, vilket kan förklaras av att Lappo med dess kapellförsamlingar hörde till Nykarlebys uppland, dels på grund av Lappo å som rinner ut genom staden, dels på grund av en viktig väg som från 1750 ledde från Orivesi genom Lappo till Nykarleby.
Intressant är att den av Elias Brenner planerade kyrkan i Nykarleby tydligen återgick på S:ta Klara kyrka i Stockholm, en stenkyrka byggd som en renässanskyrka med korta tvärskepp redan under Johan III:s tid, 1577–1590. Länken Stockholm–Nykarleby–Alahärmä blir därmed ett intressant exempel på hur den folkliga byggnadskonsten i Österbotten var mottaglig för nya impulser utan att den nedärvda timmermanstraditionen på något sätt förlorade sin egenart. I den lokala miljön fanns dessutom sedan tidigare de tornförsedda smala träkyrkor med timrade stödpelare, som tydligen hade byggts i landskapet ända sedan senmedeltiden och som bör ha underlättat ett accepterande av nyheterna i Nykarleby. Till bilden hör att Antti Hakola, enligt traditionen, inte kunde vare sig läsa eller skriva.
Kyrkan i Alahärmä, som brann 1898, blev i Antti Hakolas produktion den första i en grupp på tre likartade kyrkor; de två andra byggdes i Kauhava 1755–1756 och i Keuru 1756–1759. Kyrkan i Kauhava brann 1921, och därför återstår endast kyrkan i Keuru, som fortfarande är rödmyllad och som ofta med all rätt brukar utpekas som en av de vackraste träkyrkorna i Finland. Den är timrad som en långkyrka med ett brant tak och med ett sammanbyggt stapelartat torn i väster. På båda långsidorna finns korta utbyggda tvärskepp, som med sina något lägre tak låter långskeppet dominera i exteriören. I öster har kyrkan en tresidig avslutning, helt enligt mönstren i S:ta Klara i Stockholm och i stadskyrkan i Nykarleby. Bakom korväggen tillbyggdes en sakristia 1832.
Efter de tre långkyrkorna, i vilka korta korsarmar på båda sidorna åtminstone i det inre kunde uppfattas som ansatser till en korskyrka, övergick Antti Hakola till att bygga regelbundna korskyrkor, tidigast i Evijärvi, där han gjorde räta vinklar i alla hörn. En liknande kyrka timrades i Purmo 1772; trots att inga uppgifter finns om byggmästaren, antar man allmänt att den uppfördes av Antti Hakola. Sina ståtligaste kyrkor byggde Antti Hakola i Virdois 1773–1774 och i Kuortane 1777.
Kyrkan i Virdois timrades som en korskyrka med polygonal avslutning i samtliga korsarmar, och den fick därmed tjugo hörn. Med sina branta tak på korsarmarna blev den både reslig och monumental. Takryttare saknades helt; i stället byggde Hakola omedelbart framför den västra korsarmen en barockartad klockstapel, som med en täckt svale förenades med själva kyrkan.
I kyrkan i Kuortane avfasades också de inre hörnen, och därmed åstadkoms en timrad kyrka med 24 hörn. Interiören blev vid och öppen, med god sikt från alla platser. Inte minst genom denna kyrka framträdde Antti Hakola som en av den folkliga timmerbyggnadskonstens stora förnyare. Enligt Heikki Klemetti och Lars Pettersson bör man dock även räkna med att Hakola kan ha inspirerats till denna nya form av de ståndspersoner, som i socknen stod bakom uppförandet av den nya kyrkan.
Anmärkningsvärt är också att idén med en 24-hörnig kyrka så att säga låg i luften efter det att det hade blivit vanligt att avfasa antingen de inre eller de yttre hörnen. År 1777, då Antti Hakolas kyrka i Kuortane stod under byggnad, började Matti Åkerblom, vars bakgrund fanns i sydvästra Finland, timra en likadan kyrka i Ruovesi. Ytterligare en tredje kyrka med 24 hörn byggdes 1785–1787 i Ylihärmä av Antti Hakolas son Kaapo Hakola (1753–1812). Liknande kyrkor planerades också för Orivesi, Teisko, Kauhajoki och Nedervetil, men de blev inte förverkligade.
Hösten 1777 började Antti Hakola lägga ut grundstenarna till en ny kyrka i Nurmo; den planerades som en korskyrka med avfasade inre hörn. Redan 1770 hade han på platsen byggt en klockstapel i traditionell österbottnisk barockstil. Innan de för vintern avbrutna arbetena återupptogs våren 1778 drunknade han dock i en vak på älvens is. Arbetet fortsattes då av sonen Kaapo, som redan nämnts i det föregående, i samband med den 24-hörniga kyrkan i Ylihärmä. När denna var färdig 1787 avslutades familjen Hakolas verksamhet som kyrkobyggare, efter nästan fyra decennier.
I ett vidare perspektiv framträder den inte läs- och skrivkunnige Antti Hakola som en av de sista kyrkobyggarna med en genuint folklig bakgrund; alla sina färdigheter och all sin kunskap hade han inhämtat genom praktiskt arbete. De kyrkor som han byggde planerade han själv. När andra tog över efter honom hade kraven från Stockholm på den rena stilen redan skärpts. Byggmästarna i den följande generationen var tvungna att skaffa sig teoretiska kunskaper.
Carl Jacob Gardberg och Risto Känsälä
Antti Antinpoika Hakola, född 4.9.1704 på Hakola hemman i Alahärmä, död 2.4.1778 i Nurmo. Föräldrar bonden Antti Knuutinpoika Hakola och Margareetta Juhontytär. Gift med bonddottern Sofia Erkintytär Kunnari, 1760 med bonddottern Vappu Antintytär Lammi.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. C.J. Gardberg, Kivestä ja puusta (2002); H. Klemetti, Suomalaisia kirkonrakentajia 1600- ja 1700-luvuilla (1927); L. Pettersson, Kaksikymmentäneljäkulmaisen ristikirkon syntyongelmia. Finska Fornminnesföreningens tidskrift 79 (1978); L. Pettersson, Suomalainen puukirkko. Finnish wooden churches (1992).
BILDKÄLLA. Hakola, Antti. Bomärke. H. Klemetti, Suomalaisia kirkonrakentajia 1600- ja 1700-luvuilla (1927).
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4524-1416928957130