Skriv ut          Tillbaka

NÄÄF, Wilhelm


(ca 1720–1783)


Professor i filosofi och teologi


Wilhelm Nääf var en från svenska sidan inflyttad vetenskapsidkare. Han inledde sin bana som extraordinarie adjunkt i filosofi och verkade sedan som extraordinarie professor i poesi. Ordinarie blev Nääf när han utnämndes till professor i logik och metafysik. Under denna ämbetsperiod utkom merparten av hans produktion. Som avslutning på sin akademiska bana fick Nääf en professur vid den teologiska fakulteten. 


 

Efter att ha avlagt magisterexamen 1742 i Uppsala ansökte Nääf hos kansler för Åbo akademi, Carl Gustaf Tessin, om att vid akademin få verka som extraordinarie adjunkt i filosofi. Kanslern gick med på detta, på villkor att förfarandet inte skulle skada docenternas tjänstekarriärer och att Nääf skulle påvisa sin lärdom med att framlägga en dissertation, d.v.s. en gradualavhandling. I en kort skrift på bara ett tryckark, 16 sidor, med rubriken De divisibilitate compositorum in infinitum kritiserade han Gottfried Wilhelm Leibniz monadlära och ledde i bevis att sammansatta delar är delbara i all oändlighet. Enligt tidens sed förde Nääf ordet i egenskap av preses när avhandlingen framlades, medan en av studenterna var dess nominella försvarare, respondens.


 

Avhandlingen följdes av ett efterspel. Rektorn för Lovisa elementarskola, G.F. Aurenius, som uppträdde som extra opponent, påstod att dissertationen var ett plagiat av verket Metaphysica av Nils Wallerius, professor i filosofi vid Uppsala universitet. Plagiering var under denna tid inte ovanlig, fastän sådant inte alltid uppdagades och inte heller i högre grad fördömdes. I behandlingen av konflikten konstaterade konsistoriet en viss likhet mellan verken, men då dylikt inte var direkt förbjudet, undgick Nääf övriga förföljelser.


 

År 1755 ansökte Nääf hos kansler om en extraordinarie befattning som poësosprofessor. En extraordinarie professor hade rätt att föreläsa, visserligen utan lön, men sådana tjänster var viktiga för en fortsatt karriär. Den sökande saknade meriter i poetik. Jakob Haartman, sedermera biskop, och son till professorn i filosofi, Johannes Haartman, hade sökt samma tjänst och besvärade sig hos kansler. I en provdikt som Haartman sammanställt för konsistoriet konstaterades dock brister rörande versmåttet och Nääf utnämndes. Haartman, som var universitetsbibliotekarie, fick i stället en extraordinarie professur i lärdomshistoria.


 

De båda konkurrenterna utnämndes 1756 av kungen till sina tjänster, men utnämningen vållade en för tiden typisk prestigekonflikt om vem av dem som skulle nämnas först i föreläsningsprogrammet. Haartman riktade en skrivelse i ärendet till konsistoriet, som hänsköt avgörandet till kansler. Kansler ställde Nääf i första rummet eftersom denne nämndes först i kungens utnämningsbrev. Konsistoriet gav de båda herrarna, tillsammans med universitetets sekreterare och kamrer, rätt till plats i tredje bänk i Domkyrkan.


 

År 1759 utnämndes Nääf till teologie adjunkt med lön från församlingen i Nådendal, för vilken han var kyrkoherde. Nääf ansträngde sig föga med sina akademiska åligganden: i konsistoriet anklagades han för försummelser, åhörare hade han ofta bara ett par tre, och han vistades ständigt i Stockholm för att med ständernas hjälp tillskansa sig förmåner och extra inkomster.


 

Professuren i historia och moral blev ledig efter professor Algot Scarin 1762. Tjänsten söktes av bl.a. Johan Bilmark och Nääf. När Bilmark ställdes på första plats klagade Nääf hos kansler att det av konkurrenten för tjänsten presterade läroprovet, De matrimonio conscientiae (”Om samvetsäktenskapet”), innehöll angrepp på religionen och grundlagen. Påståendena saknade grund och Bilmark utnämndes. Nääf fick dock de under denna tid så mäktiga ständerna att blanda sig i ärendet och 1766 beslöt de att den i tjänsteutnämningar orättvist behandlade Nääf skulle uppställas som kandidat för en lediganslagen professur i teologi. Tjänsten tillföll dock Carl Mesterton, professor i logik och metafysik. Nääf fick ändå rätt till professors lön. På uppdrag av ständerna bestämde kungen två år senare att Nääf skulle ges säte och stämma i konsistoriet och fakulteten. Därtill fick han interimistiskt den på nytt inrättade poesiprofessuren.


 

I sina strävanden att få en ordinarie professur lyckades Nääf slutligen 1770, då Jakob Haartman, hans ständiga medtävlare vid tjänsteansökningar, övergick till teologiska fakulteten och Nääf fick överta dennes tjänst som professor i logik och metafysik. Från denna tjänst avstod han sedan 1779 då han flyttade över till den högsta fakulteten, den teologiska, där han till en början verkade som oavlönad fjärde professor i teologi, men redan året därpå som tredje professor. Han krönte sin framgång med att ingå ett fördelaktigt äktenskap med Margareta Eleonora Ross, som kom från en akademisk och delvis adlig familj. Äktenskapet välsignades inte med barn, men Nääf fick uppfostra sin hustrus son från hennes tidigare äktenskap. Denne son, Carl Edvard Gyldenstolpe, kom sedermera att bli senator och prokurator.


 

Nääfs lärda produktion var inte särdeles stor. Under hans ledning hölls bara sju disputationer, av dem fyra under hans egentliga professorstid. Samtliga var från filosofins område. Nääf deltog i betydande grad i deras tillkomst när han inte skrev dem helt och hållet själv. Avhandlingarna är tämligen korta, 10–18 sidor, och skrivna på ett ledigt språk. Några har en gemensam tendens i det att de är kritiska mot Leibniz och Christian Wolffs filosofi, en riktning som i början av seklet, och speciellt under professor Carl Mesterton, varit förhärskande vid Åbo akademi.


 

År 1760 kritiserade Nääf i en samling separata teser, förutom Leibniz och Wolff, även Jean-Jacques Rousseau och hans bara tio år gamla teori om kulturens fördärvliga verkningar, vilken han kommenterade ironiskt med att Rousseau ivrade för en synnerligen dålig sak på ett ytterst skickligt vis. I avhandlingen kritiserades även Montesquieus teori om klimatets inverkan på människan. Teorin, som underskattar de nordliga folkens förnuftsmässiga förutsättningar, mötte också annars motstånd i Åbo, där man aktivt följde med de nya tankeströmningarna på kontinenten. Den sista avhandlingen från Nääfs tid som professor i logik och metafysik riktade sig mot teodicétanken hos Leibniz, d.v.s. mot påståendet att Gud inte kunde ha skapat världen utan ondska och att således vår värld är den bästa möjliga. Skribenten, sannolikt Nääf själv, påpekar att en värld utan fysisk och moralisk ondska skulle ha varit fullt möjlig. Men Gud hade gett människan en fri vilja, och den moraliska ondskan är en följd av missbruk av denna vilja.


 

Enbart första delen av avhandlingen trycktes och i den kritiseras – utgående från den lutherska politiska filosofin – föreställningen om att en av Gud oavhängig naturrätt vore möjlig. Niccolò Machiavelli fördöms, likaså försvararna av kungamakten av Guds nåde samt även de kalvinistiska ”monarkomakerna”, d.v.s. de som rättfärdigade dödandet av en ond härskare. En religiös övertygelse kan inte tvingas på någon, men oliktänkande som skadar rikets enda och enhetliga tro bör förvisas.


 

Under sin tid som professor i teologi utgav Nääf inte längre några avhandlingar. Han besvärades under sina sista år av ohälsa och anhöll 1779 om rätt att få hålla även sina offentliga föreläsningar hemma, p.g.a. föreläsningssalens hälsovådlighet. Anhållan avslogs, men Nääf fullföljde sin avsikt. Efter det att Nääfs forne motståndare, Jakob Haartman, som nu var prokansler, gett Nääf en reprimand i ärendet meddelade Nääf att han skulle klaga hos kansler. Beredd till strid in i det sista hade Nääf nått slutet på en mångskiftande akademisk karriär.


 

Iiro Kajanto


 

Wilhelm Robert Nääf, född 1720 eller 1721 i Västmanland, död 12.1.1783 i Åbo. Föräldrar kaptenen vid Upplands 3:e fältregemente Leonhard Nääf och Magdalena Sofia Strang. Gift 1779 med Margareta Eleonora Ross.


 

PRODUKTION. Dissertatio philosophica, meditationes nonnullas. De divisibilitate compositorum in infinitum … (1753). Dissertatio gradualis, hypothesin Leibnitio-Wolfianam … (1778). Se även J. Vallin-koski, Turun akatemian väitöskirjat 1642−1828 I−II (1962−1969).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Consistorii Academici protokoll XVII−XVIII (1982−1990). I.A. Heikel, Filo-logins studium vid Åbo universitet (1894); M. Klinge et al., Kungliga akademin i Åbo 1640−1808 (1988); T. Rein, Filosofins studium vid Åbo universitet (1908); S.J. Salminen, Den finländska teologin under frihetstiden (1994).

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4542-1416928957148

 

Upp