KEXLERUS, Simon Svenonis 

(1602–1669) 

Professor i matematik 

Simon Svenonis Kexlerus var den förste professorn i matematik vid Åbo akademi. Han förtjänar att uppmärksammas särskilt för den lärobok i astronomi som han författade på svenska. Där hävdade Kexlerus – i motsats till många andra lärda svenskar – att jordklotet roterade kring sin axel.

Simon Svenonis Kexlerus kom från Kexle nära Örebro. Hans far var bonde. Sin tidigaste undervisning erhöll Kexlerus så vitt man vet av den lokale prästen, tills han 1621 sändes till skolan i Örebro. I augusti 1625 immatrikulerades han vid Uppsala universitet, där matematik blev hans viktigaste ämne. Kexlerus blev magister 1632, men kompletterade sina studier i Nederländerna, vid universitetet i Leiden. Under sin studieresa åren 1632–1634 besökte Kexlerus även andra universitet, veterligen i Amsterdam och Franeker, samt under hemresan i Köpenhamn och Rostock. Efter sin återkomst verkade Kexlerus under läsåret 1634–1635 som lärare vid gymnasiet i Strängnäs. 

En akademisk lärarbana inledde Kexlerus 1639, då han utnämndes till adjunkt vid filosofiska fakulteten i Uppsala. När ett nytt universitet grundades i Åbo 1640 ansågs Kexlerus vara den bäst meriterade att förestå professuren i matematik. På den posten stannade han till sin död. Vid denna tid cirkulerade ämbetet som universitetets rektor, och Kexlerus hann sköta det under tre perioder: läsåren 1644–1645, 1650–1651 och 1666–1667. Kexlerus hade prästvigts redan i Uppsala och i Åbo deltog han i domkapitlets verksamhet 1640–1669. 

Då en lärostol i teologi blivit ledig i Åbo år 1648, efter att Johannes Terserus utnämnts till biskop, ställdes Kexlerus på förslag till professuren. Kanslern Per Brahe förhindrade dock utnämningen, då han ansåg att någon annan matematiker av Kexlerus kaliber inte stod att finna. Som kompensation fick Kexlerus dock 1651 Pikis församling som prebendepastorat. År 1664 hann Kexlerus även delta i ständernas arbete som representant för prästeståndet. 

Simon Kexlerus betydelse för eftervärlden grundar sig på hans långvariga undervisning och framför allt på hans produktion av läroböcker, på vilka alla studier i matematik vilade under 1600-talet i Finland. Under 1600-talet var en matematikprofessors arbetsfält omfattande. Vid sidan av de traditionella matematiska disciplinerna, aritmetiken och geometrin, var astronomi ett centralt ämne i undervisningen. Därutöver förutsattes att vederbörande skulle undervisa bl.a. i optik, tideräkning, lantmäteri, konstruerandet av solur samt geografi. Kexlerus lyckades fylla behovet av läroböcker inom tämligen många av matematikens områden; hans 1655 utgivna Arithmetica triplex behandlade t.ex. såväl trigonometri, lantmäteri som astronomi. Kexlerus skriftliga produktion är inte på något sätt originell, men det var inte heller läroböckernas avsikt. För övrigt stod hans lärdom på tidens nivå, han hade ju studerat i Nederländerna under ledning av den berömde Adrian Metius. Under Kexlerus överinseende utkom 25 dissertationer. Under hans sista år lättade man hans arbetsbörda genom att tillförordna Petrus Laurbecchius att ta hand om föreläsningarna i matematik. 

Tidsskedets största fråga inom astronomin var Nikolaus Kopernikus heliocentriska lösning på astronomins problem, alltså att solen var universums medelpunkt. Kexlerus stiftade tidigt bekantskap med Kopernikus läror, vilka behandlas redan i hans magisteravhandling från 1632. I själva verket var Kexlerus arbete den första i Sverige utgivna dissertationen som mer grundligt uppmärksammade den kopernikanska teorin. Redan i detta skede tillägnade Kexlerus sig en grundsyn som var allmän under 1600-talet: fastän Kopernikus teori var möjlig ur astronomisk synvinkel, och även praktisk för att räkna ut planeternas rörelser, så kunde den inte accepteras eftersom den stred mot alla då allmänt omfattade lagar inom fysiken. 

Till frågan om jordklotets rotation intog Kexlerus i ett senare skede en mera välvillig åsikt. I Cosmographiae compendiosa descriptio (1666) som snarast hör till geografin, konstaterar han att man kan godkänna att jorden roterar kring sin axel utan att det är till förfång för själens frälsning. Jordklotets dygnsrytm stod alltså inte enligt Kexlerus i konflikt med Bibelns ord, fastän jordens årliga bana runt solen inte kunde godtas på samma grunder. Kexlerus presenterar sina tolkningar utförligare i ”Astronomia”. Detta manuskript har man tidigare felaktigt ansett vara skrivet av professorn i fysik Andreas Thuronius. Kexlerus författade sin ”Astronomia” på greve Brahes uttryckliga önskan. Att manuskriptet är avfattat på svenska vittnar om att det var tänkt att läsas även utanför de akademiska kretsarna. Arbetet blev dock endast till hälften fullbordat och trycktes aldrig. 

För Kexlerus, liksom för många av hans dåtida kollegor, var astrologin en väsentlig del av astronomin. Kexlerus trodde att planeterna och de övriga himlakropparna kunde inverka t.ex. på åkerbrukets lyckliga förlopp, på sjöfarten, människans kroppsvätskor och på medicinalväxternas effekt. Kexlerus förnekade dock att man i stjärnorna skulle kunna spå om kommande äktenskap eller annat som mera direkt hörde till människans öde. Den viktigaste användningen av astrologin anslöt sig till väderleksprognoserna, då ”prognostition”, förutsägelser som byggde på astrologin och gällde för hela året, var en väsentlig del av den tidens almanackor. Enligt en osäker uppgift hos K.F. Slotte skulle Kexlerus ha uppgjort sin första almanacka redan för år 1633, och då enligt Örebros horisont. I Åbo gav han i alla fall ut två almanackor med därtill hörande prognoser för åren 1650 och 1654. 

Simon Kexlerus var gift med Ingeborg Elisabeth Gerslinia. Enligt en uppgift i begravningstalet hade de sammanlagt sju barn. Den akademiska ådran fortsatte genom dottern Margaretha, vars son, Andreas Pryss den yngre, var professor i latin i Åbo från 1706. Andreas Kexlerus, den äldste av Simons söner, fortsatte sin fars arbete genom att författa tre almanackor, till en början under faderns överinseende. Sitt egentliga värv utförde Andreas som präst i Ingermanland 1672–1695. Erik Simonson Kexlerus reste veterligen som student till Nederländerna, och Laurentius nämns flera gånger under 1660-talets senare hälft i Åbokonsistoriets protokoll, dessvärre i samband med olika slag av stridigheter och slagsmål. 

Samtiden ansåg Simon Kexlerus vara en förtjänstfull matematiker och astronom; en uppfattning som inte reviderats i senare forskning. För svenska förhållanden var han en föregångare, genom sin framställning av Kopernikus teori. Han var en begåvad och mångsidig person som utan tvivel hörde till de svenska universitetens främsta professorer under 1600-talet. 

Maija Kallinen 

Simon Svenonis Kexlerus, född 29.12.1602 i Kexle, Edsberg socken, död 22.3.1669 i Åbo. Föräldrar bonden Sven. Gift 1641 med Ingeborg Gerslinia. 

PRODUKTION. Almanach, på thet åhret ... 1650 (1649); Almanach 1654 (1653); Arithmetica triplex nec non geometria (1658); Tractatus brevis de tempore (1661); Gnomonicae compendium (1694); Cosmographiae compendiosa descriptio (1666). Angående disputationer se J. Vallinkoski, Turun akatemian väitöskirjat 1642−1828 I (1966). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Consistorii Academici Aboensis äldre protokoller I–III (1888−1898); Kuninkaalliset ja kanslerin kirjeet 1640−1713 (1940); E. Matinolli, Turun Tuomiokapitulin matrikkeli (1976); Per Brahes brevväxling rörande Åbo Akademi I–II (1922−1938); M. Kallinen, Change and Stability (1995); M. Klinge et al., Kungliga akademien i Åbo 1640−1808. Helsingfors universitet 1640−1990 (1988); S. Lindroth, Svensk Lärdomshistoria. Stormaktstiden (1975); J. Lounela, Ensimmäinen ruotsinkielinen tähtitieteen oppikirja (1987); M. Miltopaeus, Oratio Funebris qua...dn. m. Simoni Svenonis Kexlero (1669); H. Sandblad, Det Copernicanska världssystemet i Sverige I (1943); C.M. Schybergson, Per Brahe och Åbo Akademi II (1940); K.F. Slotte, Matematikens och Fysikens Studium vid Åbo Universitet (1898). 

BILDKÄLLA. Kexlerus, Simon Svenonis. Namnteckning. C. von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde seklet II (1904).

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4555-1416928957161

Upp