Skriv utTHOMAS
(d. 1248)
Biskop
Thomas är en av de mest namnkunniga medeltida biskoparna i Finland. Av hävd har han varit känd som en krigisk korstågsbiskop. Denna uppfattning är dock ensidig och förvrängd. Thomas var insatt i sin tids lärda strävanden, och hans tid som biskop innebar även en mer fredlig utveckling. Under hans ledning omvandlades Finland från ett missionsområde till ett egentligt stift.
Enligt Finlands biskopskrönika var Thomas född i England. Innan han blev biskop hade han varit kanik i Uppsala. Uppsala domkapitel var i början av 1200-talet regulärt, d.v.s. underkastat en ordensregel, och kanikerna var engelska benediktiner. Biskopskrönikan uppger att Thomas hörde till Predikarorden (dominikanerna), vilket dock inte torde stämma. När Thomas utnämndes till biskop, kring 1220, hade dominikanorden ännu inte spritt sig till Norden. Krönikörens misstag beror förmodligen på att Thomas i ett senare skede av sin bana hade nära kontakter med dominikanerna.
Enligt den vedertagna uppfattningen var Thomas den finske biskop till vilken påven den 13 januari 1221 sände ett brev och som ärkebiskopen i Uppsala hade utnämnt på basis av ett påvligt tillstånd utfärdat den 4 april 1216. Han nämns emellertid vid namn först 1232. Det var uppenbarligen ärkebiskop Valerius (död den 4 april 1219) som utnämnde Thomas till biskop i Finland. Thomas var den förste biskop i Finland som bevisligen var underställd ärkebiskopen i Uppsala. Under hans tid som biskop blev det finska stiftet därmed en etablerad del av Uppsala kyrkoprovins. Trots detta hade stiftet ännu under biskop Thomas tid nära kontakter även med Estland och Livland.
Biskop Thomas främsta uppgift var att stärka den kyrkliga ordningen och skapa en kyrklig organisation i Finland. Av ett diffust missionsområde organiserade han ett stift. I samband med detta fick Thomas 1229 tillstånd av påven att för kyrkans räkning överta de gamla hedniska offerplatserna. Stiftets gränser var ännu inte fastslagna: i början hörde bara Egentliga Finland och Satakunda till Thomas biskopsstift. Att ansluta Tavastland till den kyrkliga organisationen blev därmed en stor utmaning för honom.
Påven Honorius III gav 1221 biskop Thomas fullmakt att övervaka handeln i Finland. År 1229 fick Thomas tillstånd av påven att flytta biskopssätet i Åbo till ett lämpligare ställe. Eftersom varken det gamla eller det nya sätet omnämns närmare i brevet, har flyttningstillståndet tolkats på olika sätt. Uppfattningen att Thomas flyttade biskopens stödjepunkt från Nousis till Korois, den mest betydande handelsplatsen i Aura ådal, är den vedertagna. Thomas gjorde av allt att döma träkyrkan i Korois till domkyrka. I närheten av den lät han bygga en liten biskopsgård i sten.
Forskarna har även tvistat om huruvida det var biskop Thomas som grundade domkapitlet i Korois, omnämnt i ett påvligt brev från 1232. I nyare forskning betvivlas detta starkt. Det är ändå möjligt att Thomas låtit inrätta ett tillfälligt domkapitel för att kunna överlåta en del av kyrkans jord till sin släkting Wilhelm, som var kyrkoherde i Nousis. Denna donation var uppenbarligen viktig för biskopen, eftersom han lade ned så mycken möda på att genomdriva den.
Vintern 1226–1227 genomförde novgoroderna ett härjningståg i Tavastland. För att skydda sitt stift utverkade Thomas 1229 brev från påven i vilka det finska biskopsstiftet togs under påvligt beskydd. Dessutom infördes i Östersjöområdet en handelsblockad mot Novgorod. Påven förordnade 1232 att de svärdsriddare som fanns i Estland skulle skydda Finland mot ryssarna.
Vid samma tid försökte biskop Thomas införliva Tavastland i sin kyrkliga maktsfär. Det är möjligt att han använde sig av svärdsriddarna i sitt arbete för att omvända tavasterna. Till en början förlöpte arbetet väl, men 1236–1237 satte tavasterna sig till motvärn. Orsaken till detta var av allt att döma antingen svärdsriddarnas hårda framfart eller de kyrkliga skatterna och övriga bördor. Thomas sökte och fick svenskt stöd. År 1237 erhöll ärkebiskopen i Uppsala nämligen en korstågsbulla av påven. Många forskare anser att denna bulla ledde till att Birger jarl 1238 eller 1239 ledde det s.k. andra korståget till Tavastland, men det är även möjligt att Birger jarls korståg ägde rum senare. I varje fall verkar det uppenbart att det i slutet av 1230-talet företogs något slags korståg till Tavastland varvid tavasterna fogade sig under det finländska stiftet och svensk överhöghet. På detta sätt kom stiftets östgräns att dras vid Kymmene älv.
De svenska krigsplanerna sträckte sig dock ännu längre österut: man ville skaffa sig ett fotfäste vid Nevas mynning. Redan 1240 företogs ett fälttåg till Neva. I detta deltog även tavasterna. Också biskop Thomas torde ha deltagit i korståget, men det finns inga uppgifter om hans roll. Fälttåget slutade i svenskt nederlag mot furst Alexander Nevskijs trupper.
Av allt att döma försvagade nederlaget biskop Thomas ställning. I den senare versionen av biskopskrönikan sägs nämligen att Thomas avgick som biskop på grund av det ryska ursinnet. Den äldre versionen hävdar i stället att avskedet berodde på ”anglerna”. Detta har ansetts syfta på meningsskiljaktigheter mellan Thomas och de ledande männen i Sverige. En av de mäktigaste ätterna i Sverige använde sig av namnet Angelus (Ängel).
I sin officiella avskedsansökan, som troligen avfattades 1244, motiverade biskop Thomas sin avgång med att han gjort sig skyldig till kyrkliga förbrytelser: han hade vållat en annan människas död och förfalskat påvliga brev. Trots att det torde ha funnits andra orsaker till avgången, finns det ingen anledning att misstänka att inte Thomas verkligen skulle ha gjort sig skyldig till de förbrytelser han bekände. Förfalskningen hade antagligen att göra med hans oklara jorddonation till kyrkoherden Wilhelm. Påven godtog avskedsansökan den 21 februari 1245 och beslöt i enlighet med Thomas egen önskan att denne i pension skulle få en del av Åbobiskopens inkomster.
Redan på 1220-talet skapade Thomas nära kontakter med dominikanorden, som inledde sin verksamhet i Finland under hans tid som biskop. Åtminstone 1229 var dominikanerna Thomas ombud hos påven, och det är möjligt att Thomas också senare kontaktade påven med hjälp av dominikaner. Dominikanerna beslöt, förmodligen på inrådan av Thomas, att grunda ett kloster i Finland. Dessa planer förverkligades dock först efter Thomas död.
Det kan alltså anses naturligt att Thomas efter sin avgång, troligen 1245, bosatte sig i dominikanklostret i Visby på Gotland. Med sin utkomst från stiftet i Finland blev han ändå inte någon vanlig dominikanbroder. Thomas bodde i Visby i ungefär tre år: ännu 5 juni 1248 var han uppenbarligen vid liv, men han dog senare samma år. Han begravdes nära huvudaltaret i Sankt Nikolaus kyrka i Visby.
Under sin vistelse i Visby testamenterade Thomas sitt bibliotek till dominikanklostret i Sigtuna. Kardinalen Vilhelm av Sabina bekräftade donationen 18 februari 1248. En skrift ur biblioteket har bevarats och ingår i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar. Arbetet innehåller dominikanteologen Hugo de Sancto Caros förklaringar till Petrus Comestors Historia scholastica och de mindre profeterna i Gamla testamentet. Biskop Thomas anskaffade det från Paris i slutet av 1230-talet eller i början av 1240-talet, då det representerade den nyaste teologiska litteraturen. Arbetet innehåller även en förteckning över andra verk som vid samma tid införskaffats i Paris, inalles 58 handskrivna volymer. I förteckningen omnämns å ena sidan Bibelns böcker med förklaringar, å andra sidan kanonisk rätt. De bildade en för sin tid aktuell samling exegetik och juridik. Det är möjligt att detta är en förteckning över biskop Thomas bokanskaffningar som han eventuellt gjorde med hjälp av dominikanbröder, men detta har inte kunnat bekräftas. I varje fall visar den bevarade skriften att biskop Thomas var intresserad av universitetsteologin i Paris och att han var en lärd man.
Ari-Pekka Palola
Thomas, död 1248.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finlands medeltidsurkunder I (1910); Registrum ecclesiæ Aboensis (1890); P. Juusten. Suomen piispainkronikka (1988); J. Messenius, Suomen, Liivinmaan ja Kuurinmaan vaiheita (1988); W. Schmidt, Paul Juusten och Finlands gamla biskopskrönika (1942). W.M. Carlgren, Om Finlands relationer till Sverige och påvedömet 1216−1237. Historisk tidskrift 1950; G.A. Donner, Kardinal Wilhelm von Sabina (1929); J. Gallén, La province de Dacie de l’Ordre des Frères Prêcheurs 1. Histoire Générale jusqu’au Grand Schisme (1946); J. Gallén, De engelska munkarna i Uppsala. Historisk tidskrift för Finland 1976; J. Gallén, När blev Åbo biskopssäte? Historisk tidskrift för Finland 1978; J. Gallén, Studier i Åbo domkyrkas Svartbok. Historisk tidskrift för Finland 1978; C.J. Gardberg, Åbo stads historia. Från mitten av 1100-talet till år 1363 (1973); S. Heininen, Suomalaisen historiankirjoituksen synty. Tutkimus Paavali Juustenin piispainkronikasta (1989); K. Julku, Suomen itärajan synty (1987); Kring korstågen till Finland (1968); A.I. Lehtinen, Vulgatan Exemplar Parisiense ja Pariisin pecia-järjestelmän alkuvaiheet. Collegium Scientiæ. Suomen oppihistorian kehityslinjoja keskiajalta Turun akatemian alku-aikoihin (1983); A. Läntinen, Turun keskiaikainen piispanpöytä (1978); G. Nordenstrandh, En kritisk läsning av Erikskrönikans första korstågsepisod. Historisk tidskrift för Finland 1990; K. Pirinen, Finlands kyrkohistoria. Skellefteå (2000); J. Vahtola, Finnlands kirchenpolitische Verbindungen im 13 jahrhundert. jahrbücher für Geschichte Osteuropas 1984; J. Vahtola, Tuomas-piispasta Birger-jaarliin. Historiallinen aikakauskirja 1984.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4032-1416928956638