STENHAGEN, Petter 

(1712–1772) 

Köpman, riksdagsman, rådman 

Petter Stenhagen flyttade till Gamlakarleby från Piteå i mitten av 1730-talet. Han kom att bli den mest betydande köpmannen i sin nya hemstad, en energisk skeppsredare och en betydande politiker.

Petter Stenhagen, som var bördig från Piteå i Västerbotten, flyttade till Gamlakarleby i mitten av 1730-talet. Under hattarnas krig, sensommaren 1742, fick han sitt första viktiga förtroendeuppdrag när ett antal österbottniska städer anlitade honom för att rekognosera södra Finland. Hans uppgift var att undersöka hur kriget förlöpte och utröna om österbottningarnas säkerhet var hotad. När han hört att den svenska armén i Finland hade kapitulerat, den 24 augusti 1742, återvände Stenhagen till Gamlakarleby. Troligtvis kunde han då berätta att de ryska styrkorna redan var på väg mot Österbotten, eftersom man i landskapet genast förstod att börja överlägga om nödvändiga åtgärder. 

Resultatet blev en s.k. lantdag som sammanträdde i Vasa den 28 september, där österbottningarna svor kejsarinnan Elisabet trohetsed. Kommendören för de ryska styrkorna hade kommit till Österbotten, och man kom också överens med honom om hur förutsättningarna för ockupationen skulle organiseras. Stenhagen var vid mötet andre representant för Gamlakarleby stad. 

Stenhagen var rådman i Gamlakarleby från 1752 till sin död. Han representerade också staden vid riksdagarna 1760–1762, 1765–1766, 1769 och 1771, och företrädde då vanligtvis hattpartiet. Vid riksdagen 1760–1762 hade han den viktiga uppgiften att leda de öster- och västerbottniska städernas försök att få stapelrättigheter, d.v.s. rättigheter till handel med utlandet. Dittills hade man varit tvungen att exportera de österbottniska produkterna via stapelstäderna – i praktiken Stockholm. Eftersom Stenhagen var född i Västerbotten var han rätt man att förena de västerbottniska städerna i en gemensam front med de aktiva österbottningarna. 

I mars 1761 lämnade Stenhagen in ett betänkande till ständerna där han eftertryckligt argumenterade för att Stockholms handelsmonopol var oskäligt. Senare lämnade han in ytterligare två betänkanden, det ena av dem tryckt 1762. I dessa argumenterade han för österbottningarnas sak genom att hänvisa till den allmänna nyttan med näringsfrihet. Detta tyder på att han genom svenska författares förmedling blivit påverkad av de västeuropeiska tidiga liberalernas idéer. Stenhagen försökte också bevisa att frågan egentligen inte, såsom stockholmarna påstod, gällde hela borgarståndets privilegier utan endast privilegierna för de städer som redan innehade stapelrättigheter, varför en behandling av ärendet inte fordrade alla ständers godkännande. 

Stenhagen fick hjälp med att sammanställa skrivelserna, men de grundar sig ändå till avgörande del på hans egen sakkunskap. Han hade också varit en av de ledande krafterna bakom den kassa på drygt 100000 daler kopparmynt som Gamlakarleby, Vasa och Uleåborg samlade in för att kunna muta riksdagsmännen. För att påskynda saken erlade Stenhagen Gamlakarlebys del ur egen ficka, och ersattes senare utan konflikter av stadens övriga borgare. Stockholmarna använde dock ännu mera pengar, eller snarare kanske använde sina pengar på ett skickligare sätt, och de lyckades få beslutet uppskjutet trots att tre stånd redan klart hade tagit ställning för ett inrättande av nya stapelstäder. Endast inom borgarståndet var en majoritet mot förslaget. 

Efter riksdagen deltog Stenhagen även fortsättningsvis i ärendets utveckling, bl.a. vid ett länsmöte som hölls i Gamlakarleby 1763. Staden hade till detta möte kallat Anders Chydenius att inleda. Denne svarade för den skriftliga propagandan också vid 1765 års riksdag. Utan att förringa Chydenius förtjänster måste man dock hålla i minnet att Stenhagen med sina kompanjoner hade fått ett principiellt genombrott till stånd redan 1762. När så Gamlakarleby, Vasa och Uleåborg samt några övriga städer runt Bottenviken fick stapelrättigheter 1765 var detta till största delen Stenhagens förtjänst. Vid riksdagen 1765–1766 understödde han undantagsvis mössorna då han bedömde att de skulle förhålla sig positiva till seglationsfrihet för österbottningarna. 

Stenhagen reste ånyo till riksdagen 1771, den här gången som företrädare för sitt gamla hattparti, men hans uppdrag fick denna gång ett abrupt slut. När talman skulle väljas för borgarståndet den 13 juni bröt ett häftigt gräl ut. Mössorna hävdade att flera riksdagsledamöter hade fått sin fullmakt olagligt, och när man försökte förrätta omröstning utbröt ett våldsamt tumult. En av representanterna från Stockholm påstod att när han försökte lämna in sin röstsedel slogs den ur hans hand så våldsamt att han fick ett blödande sår. Rådman Petter Stenhagen var den som förklarades vara skyldig, och han uteslöts ur ståndet 29 juni 1771. Carl Gustaf Malmström, som har forskat i frihetstidens politiska historia, anser att Stenhagens skuld inte kan bevisas, men att det är desto mera uppenbart att mössorna, som hade tagit makten i borgarståndet, ville få bort en så framstående och erfaren hatt som Stenhagen. 

Pentti Virrankoski 

Petter Stenhagen, i källorna även Steenhagen, född 2.11.1712 i Piteå, död 11.11.1772 i Gamlakarleby. Gift 1744 med Katarina Kiemmer. 

PRODUKTION. Tankar om nödwändigheten af stapel-städers anläggande i Sweriges norra orter och i synnerhet i Öster- och Wästerbottn. Tryckt riksdagsmemorial 1762. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A.R. Cederberg, Vaasan maakuntakokous vuonna 1742. Historiallinen arkisto 50 (1945); C.G. Malmström, Sveriges politiska historia. Från konung Karl XII:s död till statshvälfningen 1772 VI. Stockholm (1901); G. Nikander, Gamlakarleby stads historia II (1944); O. Nikula, Finländska borgare på 1700-talet i kamp för sina och ståndets privilegier (1978); G. Sundberg, Partipolitik och regionala intressen 1755−1766. Studier kring det bottniska handelstvångets hävande. Uppsala (1978); P. Virrankoski, Anders Chydenius. Demokratisk politiker under upplysningens tid (1995); B. Åkerman, Bouppteckningar i Gamlakarleby stad 1697−1800 (1935). 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4567-1416928957173

Upp