KÄKIKOSKI, Hilda


(1864–1912)


Pedagog, lantdagsledamot


Läraren och författaren Hilda Käkikoski hörde till det gammalfinska partiets viktigaste talare, då man förberedde sig för den första enkammarlantdagen 1906–1907. Hon uppträdde tillsammans med J. R. Danielson-Kalmari och J. K. Paasikivi och tog ställning till ett flertal frågor: grundlagen, den kommunala rösträtten, arbetarklassfrågor, nykterheten, kvinnosaken samt språkets och religionens betydelse. Käkikoski invaldes i enkammarlantdagen med det högsta röstetalet inom Nylands valkrets.

 

Hilda Käkikoski var en av de första kvinnliga ledamöterna som invaldes i enkammarlantdagen 1907. Hon var en begåvad, självständig och driftig kvinna. Vid sidan av sitt yrke som lärare var hon aktiv inom Finska kvinnoföreningen. Käkikoski uppträdde som en ideell förespråkare för kvinnosaken, flickornas utbildning, sedlighet och nykterhet. För landsbygdens kvinnor anordnade hon föreläsningar i ämnen som berörde hemmet och kvinnans arbete. Hon föreläste vid folkhög­skolor, redigerade Folkupplysningssällskapets tidning, skrev tidningsartiklar och flygblad, barnböcker och böcker om barnuppfostran, och vid sidan av allt detta bedrev hon historisk forskning. Käkikoski skrev också fosterländska och historiska läseböcker, av vilka Suomen historia nuori­solle (Finlands historia för ungdomen) tillhör de mest kända. I början av 1900-talet gav hon sig in i politiken. Käkikoski var lantdagsledamot för gammalfinska partiet 1907–1910.


 

Hilda Käkikoski var född Hilda Sjöström. Hennes barndom präglades av uppväxten i ett tvåspråkigt Nyland. Fadern, Johannes Sjöström, dog i en lungsjukdom då Hilda var bara två år gammal. Hilda var ändå själv medveten om att hon ägde några av faderns karaktärsdrag, t.ex. en viss tjurighet och tvärhet. Ett par år efter faderns död gifte modern om sig med bondsonen Magnus Henriksson från Liljendal, som inte behärskade finska alls. Moderns släkt härstammade från rusthållare i Itis. Morfadern Johannes Anttila var nämndeman. Han kunde läsa och skriva och lärde sina söner skriva, men inte döttrarna. I moderns släkt beundrade man fysisk styrka, och från moderns sida hade Hilda Käkikoski ärvt förmågan och lusten att anstränga sig till det yttersta.


 

Hilda Käkikoski undervisades först av en klockare och sändes därefter till en svenskspråkig skola i Liljendal. Där lades grunden till hennes finskhetsiver; läraren såg finskheten som barbarisk, vilket sårade Hildas släktkänsla och fick henne, enligt egen utsago, att föra en livslång kamp mot den svensksinnade överheten. År 1877, då Hilda var tretton, började hon i en nygrundad finsk folkskola i Porlom i Lappträsk. Våren därpå hade hon avlagt folkskolans alla lärokurser, och hennes håg för fortsatt skolgång tilltog. Den första­ september 1878 blev hon antagen som elev i Helsingfors finska flickskolas tredje klass.


 

Då Hilda Sjöström var i skriftskol­åldern övergav hon sitt svenska namn och tog som efternamn Käkikoski, en skriftligt anpassad version av hennes hemby Käk’koski. Efter flickskolan vidtog pedagogiska studier vid Helsingin suomalainen jatko-opisto (Helsingfors finska fortbildningsinstitut); Hilda Käkikoski hade alltid upplevt att ”Gud hade skapat henne till lärare”, vilket hon blev 1888, i finska och i historia. Under åren vid fortbildningsinstitutet hade hennes könsmedvetande vaknat, och 1889 anslöt hon sig till Finska kvinnoföreningen. Åren vid fortbildningsinstitutet var inspirerande, eftersom några av kulturlivets mest framstående personligheter hörde till lärarkåren. Professor Julius Krohn väckte en stark fosterlandskärlek hos fortbildningsinstitutets elever. Värnandet om könens jämlikhet var en del av den intellektuella atmosfären vid institutet.


 

Käkikoski höll sitt första tal om kvinnornas rösträtt vid ett gemensamt möte för Kvinnoföreningen och dess under­avdelningar i januari 1898. I sitt tal förklarade hon att kvinnan enligt de rådande lagarna i Finland inte ens indirekt hade rätt att delta i utformandet av de lagar som hon måste följa, och att hon inte fick vara med och bestämma om de skatter hon betalade. Käkikoski ställde en fråga om kvinnornas medborgerliga rättigheter. Är det rätt att hälften av befolkningen är född till att leda medan den andra hälften är född till att lyda? Käkikoski intog en försiktigare ton under ofärdsåren, då hon reste runt i landet och föreläste om kvinnosaken som en livsfråga för fosterlandet. I dessa föreläsningar krävde hon inte rösträtt, utan kvinnorna uppmanades att verka till fromma för hem och fosterland.


 

Vid sekelskiftet gjorde oron för Finlands framtid Hilda Käkikoski försiktig ifråga om politiska krav i kvinnosaken. Som historielärare var hon väl insatt i J. V. Snellmans tankar, och under ofärdsåren tydde hon sig till hans program. Finland kunde inte uppnå någonting med våld; det var bildningen som var landets räddning och styrka. För Käkikoski innebar detta att kvinnornas bildningsnivå skulle höjas, eftersom det gagnade hemmen, som fosterlandets framtid var beroende av. Fastän Käkikoski såg hemmet som en viktig angelägenhet valde hon att själv förbli ogift.


 

Hilda Käkikoskis politiska hemvist var gammalfinskheten. Hennes lärofäder var Snellman och Yrjö-Koskinen, och hon kände speciell tacksamhet mot den senare, som grundat ett finskspråkigt läroverk. Käkikoskis kristna livssyn inverkade också på hennes val av parti liksom hennes benägenhet att granska saker ur en historisk synvinkel. Det historiska synsättet torde också förklara hennes inställning i Rysslandsfrågan. Hon betonade lydnad gentemot den lagliga regenten, och i Rysslandspolitiken var hon anhängare av undfallenhetslinjen.


 

Våren 1906, i takt med att den nya vallagen bereddes, aktiverade sig Hilda Käkikoski politiskt. Hon skrev flera tidningsartiklar med en klar partipolitisk strävan, en linjedragning mot den svenska ståndpunkten och mot socialdemokraterna. Förhållandet till religionen utgjorde en vattendelare till de senare. Hon varnade arbetarna bl.a. för internationalismen. Käkikoski började på hösten 1906 hålla kurser i vallagen, fastän hon bekymrade sig för det avbrutna historiearbetet. Hon uppmuntrades av J. R. Danielson-Kalmari: ”Nu har vi inte tid att skriva historia, nu måste vi göra historia.”


 

I oktober 1906 började finska partiet­ nominera kandidater till lantdagen. Käki­koski blev kandidat i den nyländska valkretsen, men hon nominerades också till hela partiets kandidat. Hennes valturné var riksomfattande. Hon uppträdde på många möten tillsammans med Danielson­Kalmari, E. G. Palmén, J. K. Paasikivi och Lauri Ingman, och talade om grundlagen, nykterheten, sedligheten, den kommunala rösträtten, arbetarfrågan, torparlagen, kvinnosaken, försäkringar för ålderdomen, modersmålets och re­ligionens betydelse. Käkikoski invaldes i enkammarlantdagen med det största röstetalet i Nyland.


 

Hilda Käkikoskis lantdagsarbete präglades av noggrannhet. Hon satte sig in i de tidigare lantdagarnas protokoll och samlade uppgifter om kvinnornas arbetsförhållanden. Hon besökte Överstyrelsen för skolväsendet, samlade in uppgifter om de kvinnor som var anställda av Postverket och järnvägarna samt uppgifter om deras löner och började utforma sitt första motionsförslag, som gällde kvinnornas rätt att söka och bli valda till statliga tjänster. I juni 1907 klev Käkikoski för första gången upp i lantdagens talarstol. Genast då lantdagens sessionsperiod inleddes råkade hon i kvinnofrågan i konflikt med socialdemokraterna. Käkikoskis uppfattning präglades av en stark sedlighetsaspekt.


 

Under sin period i lantdagen satte Käkikoski sig speciellt detaljerat in i de ogifta mödrarnas och barnens ställning, i sedlighetsbrott samt i prostitutionsfrågan. Käkikoskis envishet fick sin belöning, då lantdagen enhälligt beviljade anslag för sedlighetsarbete 1910. Frågan om kvinnans rätt till tjänster, som Käkikoski tagit upp i sin första lantdagsmotion, avancerade däremot långsamt, fastän hon förnyade motionen varje år. Likalönsprincipen, kvinnans rätt till tjänster och frihet att arbeta var målsättningar som framträdde i Käkikoskis lantdagsarbete. I lantdagen medverkade Käkikoski till att allt fler kulturella verksamheter, som ungdomsföreningar, folkhögskolor och arbetarinstitut, fick statligt stöd. Samtidigt understödde hon privata initiativ, bl.a. privata elementarskolor och läroverk.


 

Den mest långtgående av Käkikoskis­ motioner gällde skolbespisning. Under den första lantdagen 1908 väckte hon en motion om anslag till skolkök för folkskoleleverna. Initiativet vann understöd över partigränserna och anslag beviljades vid den andra lantdagen 1908. Så fick skolbespisningen i Finland sin början. Käki­koski arbetade hårt för att också få till stånd en allmän läropliktslag.


 

Som talare var Käkikoski en av de mest aktiva kvinnliga lantdagsledamöterna. Hon trivdes med lantdagsarbetet och sin egen lantdagsgrupp. Under sina år i lantdagen närmade sig Käkikoski också de andra borgerliga partierna, ungfinnarna och svenskarna. Men till socialismens ideologi uttryckte hon öppet sitt avståndstagande. Med tiden hamnade också språkfrågan i bakgrunden. På senare år märkte hon att det hade sina fördelar att ha vuxit upp på språkgränsen.


 

Hilda Käkikoski lämnade lantdagsarbetet efter sessionen 1910. Hennes hälsa hade försämrats redan under den första valrörelsen, och under åren i lantdagen förvärrades hennes hjärt- och njursjukdom. En djup religiös övertygelse hjälpte Käkikoski att möta alla motgångar med ro. Sin tacksamhet för åren i lantdagen uttryckte hon på följande sätt: ”För egen del är jag glad över att ha fått vara med i den första valrörelsen, över att ha varit med om den betydelsefulla våren då nationen vaknade, och över att ha varit med där de mest avgörande, farligaste drabbningar­na ägde rum, att inspirera andra samt själv inspireras, glömma den kroppsliga skröpligheten och känna, att anden bär och styr.”


 

Eeva Ahtisaari


 

Hilda Maria Sjöström, från 1880 Käkikoski, född 31.1.1864 i Lappträsk, död 14.11.1912 i Helsingfors. Föräldrar smeden, mjölnaren Johannes Mattsson­ Sjöström och Lisa Johannesdotter Muikkula.


 

PRODUKTION. Koulun kesämatka (1901); Leikki ja työ (1903); Mietteitä mielen puhtaudesta (1903); Mitä varten elämme? Suomen tulevaisuus (1905); Lasten kasvattajille Suomen kodeissa (1906); Naisasia isänmaan elinkysymyksenä (1906); Suomen historia nuorisolle I−II (1908, 1912); Fichten “Puheet Saksan kansakunnalle” 1807−1808. Mitä ne meille opettavat? (1909); Päivä Veronassa ja viikko Venetsiassa (1909).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Hilda Käkikoskis arkiv, Finska litteratursällskapets arkiv. E. Ahtisaari, Hilda­ Käkikoski naisasianaisena ja poliitikkona (avhandling pro gradu, Helsingfors universitet, 1988); E. Ahtisaari, Hilda Käkikoski. Opettaja, puhuja ja poliitikko naisen asialla. Yksi kamari-kaksi sukupuolta. Suomen eduskunnan ensimmäiset naiset­ (1997); Hilda Käkikoski kirjeittensä ja kirjoitelmiensa valossa I−II (1913, 1916); T. Juvonen, Sukupuoli ja halu Hilda Käkikosken kirjeenvaihdossa ja päiväkirjoissa (1994); E. Karilas, Isänmaan tytär. Hilda Käkikosken elämäkerta (1934).


 

BILDKÄLLA. Käkikoski, Hilda. SKS/Litteraturarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4586-1416928957192

 

Upp