STENBÄCK, Lars 

(1811–1870) 

Väckelsepredikant, diktare 

Lars Stenbäck hörde till de ledande teologiska vägvisarna i det tidiga 1800-talets religiösa väckelse. Han riktade kritik såväl mot den upplysningsbaserade rationalismen som mot likgiltigheten gentemot religiösa spörsmål. Han försvarade skickligt pietismen i den debatt som väckelserörelsen gav upphov till i slutet av 1830-talet. Han blev även känd som en begåvad skald och psalmdiktare, men beslöt sig på grund av sin religiösa övertygelse att avstå från den världsliga diktningen. Som framstående pedagog verkade han även en tid som professor i pedagogik och didaktik vid universitetet.

Lars Stenbäck föddes i Kuortane 1811 som son till kyrkoherden Karl Fredrik Stenbäck och hans andra maka, Eva Maria Gummerus. Lars Stenbäck växte upp i en stor syskonskara och ägnade sig redan tidigt åt bokliga studier. År 1820 skrevs han in i katedralskolan i Åbo. Under sommaren tre år senare drabbades han av smittkoppor, vilket märkte honom för livet, både fysiskt och psykiskt. Redan tidigt skrev han homoerotiskt färgade, platonskt svärmande dikter bl.a. till goda vänner, flera av vilka han tidigt förlorade. Stenbäck tog djupa intryck av romantiken, och läste ett flertal av de tyska romantiska författarna och filosoferna. För honom var poesin nära förbunden med religionen, 

Stenbäck inledde sina studier i Helsingfors hösten 1828, men skrev redan två år senare in sig i filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet. Den akademiska världen motsvarade inte hans högt uppskruvade förväntningar, vare sig i Helsingfors eller Uppsala. Dock intresserade han sig för tidens nationella frihetssträvanden och odlade ett liberalt samvete, bland annat som skribent i Correspondenten. År 1833 var Stenbäck tillbaka i Helsingfors, där han återupptog sina studier. 

Stenbäck deltog nu aktivt i studentlivet. Inom den österbottniska avdelningen verkade han för större andlighet och sedlighet tillsammans med ett flertal likasinnade. Vid denna tid åstadkom han flera av sina främsta dikter, bl.a. ”Anna”, ”Flickans brev” och ”Brev till min vän”. År 1834 relegerades dock Stenbäck och hans kamrater för ett halvår från universitetet för att egenmäktigt ha sammankallat ett olaga studentmöte. Under sin relegationstid, som han tillbringade på Vörå prästgård tillsammans med sin vän J. J. Östring, genomgick han en stark religiös väckelse. 

År 1835 återkom Stenbäck till huvudstaden, enligt Zacharias Topelius ”som brinnande pietist med ljungande nit mot studentlifvets oseder”. Efter att ha blivit filosofie kandidat 1837 började han studera teologi och verkade tillsammans med Julius Immanuel Bergh och Carl Gustaf von Essen som ledare för pietisterna inom universitetskretsarna. Stenbäck hade en central roll även i den litterära strid som följde på den diskussion som väckelserörelsen framfött. Polemiken riktade sig mot J. L. Runebergs ”Den gamle trädgårdsmästarens bref”, publicerad i Helsingfors Morgonblad, som angrep pietismen. Pietisterna var enligt Runeberg ”en sekt af gudaktiga, tysta, hemska varelser”, han såg i pietismen en livsförnekande självupptagenhet. Stenbäck genmälde att Runeberg inte förstod sig på den sanna kristendomen: ”vad Christendom är, deraf vet ni icke det minsta”. I korthet manifesterade naturen det gudomliga för Runeberg, medan nåden för Stenbäck var det enda som kunde förlösa människan. 

Stenbäck gav 1840 ut sin första samling Dikter, i vilken ingår en serie ”Accorder”, av vilka den första, i all sin enkelhet, har blivit skaldens mest kända dikt: 

Guds barn jag är; 
O, saliga ro och glädje! 
Guds barn jag är; 
För hvem skall jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje. 
Guds barn jag är; 
O, saliga ro och glädje!

Stenbäck var i sin diktning präglad av romantiker som Tegnér, Atterbom och Novalis, men utvecklade tidigt en självständig, återhållsam stil, där han gärna odlade upprepningen som konstgrepp. 

Tillsammans med von Essen gav Stenbäck 1839–1841 ut Evangeliskt Weckoblad, som pläderade för en levande kristendom mot rationalism och brist på andlighet. Senaten drog in tidningen 1841, efter att bl.a. ärkebiskop Erik Gabriel Melartin ingripit. År 1842 upphörde Stenbäck att skriva poesi; pietisten hade inte längre användning för ”poesins irrbloss”. Stenbäcks huvudsakliga teologiska programskrift var hans 1844 publicerade docentavhandling, som behandlade reformationens grundläggande principer. I avhandlingen tog han avstånd från en rationalistisk bibeltolkning och drog en skarp gräns mellan tro och förnuft, tro och filosofi. Stenbäcks avhandling fick universitetets godkännande, men på grund av hans pietistiska åsikter ville man inte utnämna honom till docent. Pietismens infiltration av universitetet sågs av många som ett hot mot förnuft och framsteg. 

Stenbäcks andra viktiga programskrift utgjordes av hans 1848 publicerade ställningstagande till förslaget till kyrkolag som beretts av J. J. Nordström. I denna skrift motsatte han sig kraftigt de episkopala och hierarkiska dragen i lagförslaget och försvarade kyrkans självständighet och ett allmänt prästämbete. För sina uppfattningar fann han stöd i den gryende tyska nylutheranska rörelsens åskådningar. 

År 1845 avlade Stenbäck teologie licentiatexamen, och året därpå flyttade han till Vasa, där han blev rektor vid Vasa högre elementarskola. Det var den lyckligaste tiden i Stenbäcks liv och han blev känd som en framstående pedagog. I och med den nya tjänsten kom hans intressen att rikta sig mot uppfostringsfrågor. År 1855 utnämndes han till professor i didaktik och pedagogik efter att ha speciminerat med Om paedagogien och dess närvarande utveckling. Stenbäck trivdes dock inte i sin nya tjänst och flyttade redan ett år senare till det rika pastoratet Storkyro, där han blev kyrkoherde . 

Senare under 1850-talet fjärmade sig Stenbäck från väckelserörelsens huvudfåra och närmade sig som så många av sina tjänstebröder J. T. Becks bibelteologi. Hans mest ansedda verk från senare år kom att bli det 1866 utkomna Förslag till psalmbok, ett förslag till korrigering av den svenskspråkiga psalmboken. I detta arbete kommer hans stora diktargåva till sin rätt, om också bara en handfull av psalmerna härflöt ur hans penna. Stenbäcks tidigare publicerade diktsamling Dikter utkom på 1850- och 1860-talen i nya kompletterade upplagor. 

Eino Murtorinne och Fredrik Hertzberg 

Lars Jakob Stenbäck, Lauri Stenbäck, född 26.10.1811 i Kuortane, död 21.4.1870 i Storkyro. Föräldrar kyrkoherden Karl Fredrik Stenbäck och Eva Maria Gummerus. Gift 1840 med Ebba Katarina Wilhelmina Arppe. 

PRODUKTION. Dikter I−II (1840); Några ord om pietismen (1842); De principiis, quibus innituntur ecclesia et theologia christiana (1844); Theologiska Tractater I. Om Kyrkans och theologiens principer (1847); Theologiska Tractater II. Om förslaget till Kyrkolag för Finland (1848); Om paedagogien och dess närvarande utveckling (1855); Förslag till Psalmbok (1866); Lars Stenbäck. Dikter och prosa. Med inledning och kommentarer av J. Salminen (1974). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Aspelin, Lars Stenbäck (1900); C. G. von Essen, Minnesteckning öfver Lars Stenbäck (1870); Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); J. Karjalainen, Lars Stenbäckin “pietismin” puolustus 1838−1848 (1988); T. Laitinen, Herännäisyyden käsitys kirkosta 1840-luvulla (1953); M. Rosendal, Suomen herännäisyyden historia XIX:llä vuosisadalla II (1905). 

BILDKÄLLA. Stenbäck, Lars. SKS/Litteraturarkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4597-1416928957203

Upp