LINDER, Marie


(1840–1870)


Grevinna, författare


Marie Linder var av högadlig släkt på både fädernet och mödernet. Hon var en central gestalt i 1860-talets helsingforssocietet. Marie Linder drömde om en karriär som författare, men hann under sitt korta liv skriva bara en bok. Boken har fallit i glömska, men den kom på sin tid att bana väg för kvinnosaken.

 

Marie Linder föddes som ”dotter av två riken”. Hennes far greve Vladimir Musin-Pusjkin tillhörde Rysslands äldsta och mest inflytelserika godsägaradel. Släktens medlemmar innehade under flera århundraden synliga poster inom militären, administrationen och kulturlivet. Den västerländskt influerade Vladimir Musin-Pusjkin hade 1825 deltagit i det så kallade dekabristupproret som riktades mot kejsarmakten. Som straff förlorade han sin officersrang och blev förvisad till en avsides belägen garnison, som i hans fall råkade bli Helsingfors och Svensksund. Modern Emilie Stjernvall tillhörde en gammal militärsläkt från svenska tiden i Finland och var dotter till landshövdingen i Viborg Carl Stjernvall och Eva von Willebrand och senare blev hon prokurator C. J. Walleens styvdotter. Moderns syster var den kända Aurora Karamzin, som grundade Helsingfors diakoniss­anstalt, och brodern Emil Stjernvall-Walleen var ministerstatssekreterare i S:t Petersburg, en tjänst som tidvis ansågs vara Finlands viktigaste. Marie Linder kan alltså sägas ha tillhört både Rysslands och Finlands högsta och mest förmögna societet.


 

Marie Linders barndomshem var tidvis i S:t Petersburg eller Moskva, tidvis på den tiotusentals hektar stora jordegendomen Borisogleb i Jaroslavska guvernementet, och tidvis Helsingfors och de närbelägna herrgårdarna Träskända och Dalsvik. Från unga år vistades hon också mycket utomlands, först tillsammans med sin sjuka syster och sina guvernanter i Pau i södra Frankrike och senare i sällskap med Aurora Karamzin i Paris. De kejserliga familjerna i både S:t Petersburg och Paris besökte Aurora Karamzins salonger och visade intresse också för den unga grevinnan Musin-Pusjkin.


 

Det framgår av brev och dagböcker att Marie Linder redan tidigt var kritisk till den exklusiva miljö hon växte upp i, och till det lättsinne och den fåfänglighet som präglade den uppfostran hon fått. Den ortodoxa tro som hon mottagit i dopet kunde heller inte tillfredsställa henne och hon planerade att konvertera till protestantismen, till den tro som delades av hennes mor, av Aurora Karamzin och av den lärarfamilj som hon hade träffat i Pau. Men detta stötte vid den här tiden på olika hinder.


 

Det kärleksäktenskap hon som 19-åring ingick med den finländske gardeskaptenen Constantin Linder löste åtminstone tillfälligt problemen. Marie Linder trivdes med den krets av unga tidningsmän, politiker och konstnärer i Helsingfors som hyllade frisinnade idéer och konst, och helsingforssocieteten tog med förtjusning emot henne. Hon spelade amatörteater, sjöng och reciterade dikter i Aurora Karamzins salong och även offentligt vid Konstnärsgillets evenemang. Till en början deltog också Constantin Linder i dessa sysselsättningar. Den mest inflytelserike av hennes beundrare och gynnare var Zacharias Topelius. Marie Linder lärde sig även svenska, som hon hade hört redan som barn, fastän franska var familjens hemspråk. Ryskan och också tyskan hörde till hennes uppväxtmiljö. Engelska studerade hon först i Helsingfors, men finska kunde hon knappt alls.


 

I anslutning till lantdagen 1863 inträffade en episod som omtalas i många skriftliga och muntliga hågkomster. Lantdagsbalen ägde rum i hallen på den nya järnvägsstationen, och de kejserliga samlades i ett privatkabinett i väntsalen för förstaklassresenärer. Den 22-åriga Marie Linder fick en inbjudan att sitta bredvid kejsaren, och under det efterföljande samtalet talade hon om sin önskan att få ansluta sig till sin mans och sina barns kyrka. Samtidigt hördes hon också allmänt vädja: ”Ers Majestät har frigett hundratusentals livegna, unna också ert samvete frihet! Ge Rysslands folk religionsfrihet!” Ännu 30 år senare beskrev Aurora Karamzin situationen som pinsam.


 

För Marie Linder öppnade sig ett nytt verksamhetsfält och en ny livsmiljö när makarna Linder köpte Nääs säteri, vars 18 000 hektar stora markområden låg i Nurmijärvi, Loppis och Janakkala socknar. Den unga husmodern deltog med iver i skötseln av herrgården, i enlighet med den patriarkaliska traditionen. Hon läste lantbrukslitteratur, lärde sig bok­föring och tog boskapsskötseln och mejerihushållningen på sitt eget ansvar, vilket framgår av bevarad brevväxling och bevarade räkenskapsböcker. Hon blev medlem i Finska hushållningssällskapet, och herrgårdens får fick pris på jordbruksutställningar. Socialt arbete bland tjänstefolket hörde likaså till verksamhetsbilden. Marie Linder besökte och hjälpte gamla och sjuka, hämtade läkare ända från Helsingfors för att ta hand om patienterna och upprätthöll ett medicinförråd på gården. Under hunger­åren 1868–1869 drev hon ett sjukhem på Nääs och hjälpverksamheten utvidgades till att beröra också personer som hungern hade drivit ut på vägarna för att tigga och brytas ned av nöd och sjukdomar. År 1864 grundade och finansierade makarna Linder den första folkskolan på Nääs. Fastän verksamheten emellanåt avbröts, finns samma skola fortfarande kvar som lågstadium i kommunens grundskola.


 

Inom fem år födde Marie Linder fyra barn, av vilka det yngsta dog i späd ålder. Hennes hälsa, som redan tidigare varit svag, vacklade ofta. Hon försjönk också lätt i en melankoli som växlade med intensiva lyckokänslor. De resor hon företog utomlands tillsammans med Aurora Karamzin ledde inte till någon förbättring, utan bidrog bara till att makarna gled längre från varandra. Den kloroform, som hon av läkare ordinerats som smärtmedicin och som hon själv fick dosera fritt, gav med tiden allt värre följdverkningar. I helsingforssocieteten spreds rykten om sprickor i förhållandet som börjat så romantiskt.


 

Marie Linder var hur som helst viljestark och begåvad, medveten om att hon hade något att framföra. Hon hade även vänner som förstod och stödde henne. Skrivandet hade länge varit hennes hemliga intresse, och några små franskspråkiga komedier som finns i hennes första dagböcker har förmodats vara författade av henne själv. Men Marie Linder ville skriva på svenska och vara en finländsk författarinna. I tidskriften Vecko-biblioteket dök det 1866 upp flera noveller och stämningsbilder som bar signaturen ”Stella”, och det dröjde inte länge förrän man i Helsingfors visste vem det var som dolde sig bakom signaturen. Romantiken var den förhärskande kulturströmningen, men någonstans i de känsliga natur- och människoskildringarna anar man även egna erfarenheter. I dessa texter framträder ännu inte författarinnans ideella anknytning till kvinnofrågan, men saken fanns säkert som en medveten inställning hos henne; hon hade ju läst både George Sand och Fredrika Bremer. På en fest på Konstnärsgillet i februari 1866 väckte Topelius minnesdikt över Fredrika Bremer en riktig kvinnosaksstorm, och kvinnosaken valde Marie Linder att föra fram i sitt nästa arbete.


 

En Qvinna af vår tid publicerades jultiden 1867. Romanen fick ett tämligen lamt mottagande; en del recensenter hånade dess ideella budskap, andra tog anstöt av den, och endast ett fåtal förstod den, däribland Topelius, Adelaïde Ehrnrooth och själsfränden Emilie Björkstén. Marie Linder upphörde därefter med sitt skriftställarskap. De stora hungeråren, hennes vacklande hälsa och säkert också den nedgörande kritiken satte punkt för den knappt påbörjade författarkarriären. Marie Linder dog före sin trettionde födelsedag. På samma sätt som för många av hennes medsystrar formade sig hennes liv till en serie av förhoppningar, initiativ, experiment, stunder av segrar och stunder av besvikelser.


 

Ett tjugotal år senare skrev Zacharias Topelius om Marie Linder och hennes korta författarkarriär: ”Om Stellas bok nu ligger förgäten, är det icke derför, att den skulle ha varit utan inflytande eller saknat ett innehåll, som förtjent ihågkommas. Att den unga qvinnan i vårt land nu eger så mycket större andel i en förnuftig frihet, så mångsidigare utveckling och så mångfaldt bättre framtidsutsigter, än på Stellas tid, dertill har denna hennes rikt begåfvade och varmhjertade förespråkarinna i sin mån bidragit.” (1892).


 

Katri Lehto


 

Marie Musin-Pusjkin, från 1860 Linder, författarnamn Stella, född 8.12.1840 i S:t Petersburg, död 5.3.1870 i Helsingfors. Föräldrar greve Vladimir Musin-Pusjkin och Emilie Stjernvall. Gift 1860 med ministerstatssekreteraren, ledamoten av ryska riksrådet, överhovjägmästaren Constantin Linder.


 

PRODUKTION. Berättelser och noveller 1866−1867 i Vecko-biblioteket Läsning för hemmet, Helsingfors Dagblad, Hufvudstadsbladet; En qvinna af vår tid. Karaktersteckning (1867).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finska qvinnor på olika arbetsområden. Biografiskt album (1892); K. Lehto, Kytäjän kreivitär. Marie Linderin elämä (1985); M. Wickman, En emanciperad adelsdam 1867. En qvinna af vår tid af Stella (avhandling pro gradu, inhemsk litteratur, Helsingfors universitet 1996); M. Wickman, Marie Linder. Liv & litteratur (2003).


 

BILDKÄLLA. Linder, Marie. Foto: Ateljé Grand Hôtel Nadar. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4611-1416928957217

 

Upp