SEYN, Frans Albert Aleksandrovitj


(1862–1918)


Generalguvernör, generallöjtnant


F. A. Seyn var kejsardömets sista generalguvernör i Finland. I Ryssland trodde man att ett uppror förbereddes i Finland eller åtminstone att det fanns en strävan till skilsmässa från riket. Seyn försökte efter bästa förmåga avvärja denna fara och få storfurstendömet närmare anslutet till rikets övriga delar. Generalguvernörens åtgärder lyckades så länge som kejsardömet var starkt, men oppositionen hos finländarna, som väckts av de hårda tagen riktade sig mot både Ryssland och ryssarna genast när kejsarmakten föll samman.


 

F. A. Seyn härstammade från västra Ryssland, från trakten av västra Dvina i guvernementet Vitebsk. Familjen var av lågadel och ägde ingen lantegendom, utan Seyns far Aleksandr Seyn verkade först som officer och sedermera som civil tjänsteman. Invånarna i guvernementet Vitebsk var vitryssar, litauer, polacker och judar. Till sin religion var de ortodoxa, romersk-katolska respektive mosaiska. Seyn var från unga år tämligen väl bekant med de problem som minoritetsfolken i Ryssland förorsakade regeringen.


 

Seyn sändes till officersskola och sedan till artilleriskola, varefter han tjänstgjorde som underlöjtnant i Kaukasien, igen i ett nationellt problematiskt område. Han antogs 1885 till krigshögskolan, där han efter vissa initialsvårigheter var framgångsrik tack vare sin arbetsamhet och samvetsgrannhet.


 

Seyn flyttades 1890 till Helsingfors och staben för det ryska militärdistriktet i Finland. Under sina stabsår lärde Seyn känna de praktiska problem som förorsakades för krigsledningen och lantförsvaret av att krigsmakten i Finland var separat från den ryska. Han irriterades också av finländarnas nationella överlägsenhetskänsla och strävan att skilja sig från ryssarna, vilket förefaller ha irriterat också många andra officerare som anammat ryssarnas och kejsardömets fosterländska ideologi.


 

Sedan Bobrikov utnämnts till generalguvernör i Finland utsågs Seyn till expert vid arbetet på en reform av krigsväsendet i Finland, vilket ledde till att den separata krigsmakten upplöstes 1901. De finländska rekryterna skulle upptas i kejsardömets gemensamma armé, men då de värnpliktiga strejkade mot uppbåden ansågs de som opålitliga och befriades från militärtjänst. För denna befrielse gav finska staten ersättning, de s.k. militär­miljonerna, till den ryska statskassan.


 

De som gick in för ett närmande till riket fick en chock när Bobrikov mördades 1904, och än mer upprördes de av revolutionen i Ryssland och storstrejken i Finland i november 1905, då man tvingades avbryta hela reformarbetet. Till generalguvernör utsågs den civile juristen Nikolaj Gerard och till ledningen för senaten i Finland de konstitutionellas Leo Mechelin. Seyn var tvungen att lämna landet. Sedan han botat sina nerver på kaukasiska badorter utsågs han till guvernör i Grodno, ett ryskt-polskt-judiskt område i västra delen av riket, nära hans hembygd.


 

Först när Ryssland under statsminister Stolypins ledning repat sig efter revolutionen återgick man till att underställa Finland den kejserliga regeringens makt. Seyn kallades till generalguvernörens adjoint 1907. Under Bobrikovs tid hade Seyn beredvilligt tagit emot uppgifter om finländska konspirationer mot den ryska makten, och även på sin nya post samlade han in liknande uppgifter och vidare­befordrade dem till S:t Petersburg. Han trodde kanske inte själv på de betalda informatörernas uppgifter, men på basis av dem var det lätt att påstå att separatisterna strävade efter att skilja gränsområdet från kejsardömet. Sålunda kunde man kräva både strängare åtgärder mot finländarna och utökade befogenheter för Seyn. Han fick också generalguvernör Gerard, som inte trodde på rapporterna, att framstå i en underlig dager. Inte heller general Vladimir Alexandrovitj Böckmann, som framgångsrikt kväst upproren i Baltikum, var tillräckligt hårdför som generalguvernör i Finland 1908–1909. Den bekymrade Nikolaj II åsidosatte i samråd med Stolypin de svaga föregångarna och utsåg Seyn till generalguvernör 1909, varvid denne också fick generallöjtnants rang trots att han länge tjänstgjort inom civilförvaltningen.


 

Under generalguvernör Seyns tid utnämndes till senatorer och guvernörer politiskt obundna finländare och ryssar som omfattade rikstänkandet. Ämbetsverken uppmanades använda sig av rikets gemensamma språk, och även i skolorna ökade undervisningen i ryska betydligt och från läroböckerna i historia och geografi rensade man bort uttryck som sårade Ryssland.


 

I Ryssland stadgades det 1910 om ordningen för stiftandet av lagar i Finland som rörde hela riket. I enlighet härmed tillkom 1912 lagarna om ryssarnas lika medborgerliga rättigheter samt om den slutliga kompensationen för krigstjänst genom ersättning i pengar. På militärledningens insisterande avsåg regeringen också att lösgöra finländska områden på Karelska näset för att ansluta dem till guvernementet S:t Petersburg, så att försvaret av huvudstaden kunde tryggas ända till Saimens stränder och Kymmene­ älv. Dessa åtgärder förorsakade protester bland befolkningen i gränstrakterna. Seyn blev djupt bekymrad och föreslog att hela landet skulle försättas i krigstillstånd, men det ryska ministerrådet, som efter mordet på Stolypin leddes av finansminister Vladimir Kokovtsov, ansåg att det inte lämpade sig att i fredstid behärska landet med militära medel.


 

I själva verket fick generalguvernören förvaltningen i Finland att löpa trots att en del ämbetsmän och domare vägrade erkänna de nya lagarna; dessa dömdes till korta fängelsestraff. Lantdagen beviljade inte medel för de militära utläggen, men senaten betalade beloppen från den finska statskassan. Ur Seyns perspektiv var det alltså finländarnas eget fel att skolor, trafikförbindelser och samhälleliga förhållanden inte kunde utvecklas.


 

Seyn strävade efter att skydda den ortodoxa kyrkan, prästerna och klostren i Finland mot kränkningar från lutheranernas sida, vilket mera berodde på tjänstenit än på religiositet, för han kom själv från ett lutherskt hem. Generalguvernören lät också grunda några ”Bobrikov tillägnade” ryska folkskolor för att hedra sin föregångare. I samförstånd med guvernörerna på andra sidan gränsen bromsade han upp utbredningen av storfinsk propaganda till det ryska Karelen.


 

Seyn företog sommartid inspektions­resor till olika delar av landet och anmärkte om t.ex. kejsarens bild saknades på väggen i något tjänsterum. I den av generalguvernören utgivna tidningen Finljandskaja Gazeta eller Suomen uutiset förvånades man över att finländarna gjorde så stort nummer av de resor som Per Brahe långt tillbaka i tiden företagit, men inte tackade Seyn för hans iver att bekanta sig med landet.


 

Under första världskriget 1914–1918 tvingades generalguvernören leda civilförvaltningen i Finland underställd de militära myndigheterna på grund av att man befann sig på ett frontavsnitt i krigstillstånd. Man gav upp planerna på ett ytterligare närmande av gränsområdena till det övriga kejsardömet för att befolkningen inte i onödan skulle upphetsas, ty det var viktigare att landet var fredligt och flitigt sysselsatt såväl i fabriker som med befästningsarbeten till fromma för försvaret. Den ryske utrikesministern varnade också för att bryska handlingar i Finland kunde leda till att ett nervöst Sverige anslöt sig till Tyskland. Man utsatte inte ens jägarrörelsen för någon allmän förföljelse utan nöjde sig med att bevaka gränsövergången till Sverige mera noggrant än tidigare.


 

Seyn motsatte sig bestämt också finländarnas inkallelse till krigstjänst, vilket krigsministeriet övervägde 1916, då manskapsbristen började plåga Ryssland till följd av de stora förlusterna. Seyn varnade att man bara skulle behöva mer rysk militär i landet för att upprätthålla ordningen om man retade upp befolkningen med tvångsåtgärder. Detta förargade armén till den grad att Seyn inte befordrades till full general trots att flottan av någon anledning föreslagit detta. Generalguvernören försökte också få till stånd import av spannmål från södra Ryssland trots överbelastningen på de krigstida järnvägs­linjerna och trots att arméstaben befarade att spannmålsförråden i Finland skulle hamna i tyskarnas händer om dessa angrep landet.


 

Efter novemberrevolutionens utbrott 1917 oroades Seyn av att jägarvärvare släppts fria i S:t Petersburg, och han avsåg att även på andra sätt vidta åtgärder mot revolutionen i enlighet med kejsarens befallning. Kejsaren störtades dock, och på befallning av den provisoriska regeringen, som övertagit makten, fängslades Seyn den 16 mars och sändes under bevakning till S:t Petersburg. Han frisläpptes efter en tid och anhöll om pension av finska staten. Han nekades dock pension och uppmanades anhålla om pension hos ryska staten då generalguvernörens ämbete på Seyns egen framställning omändrats till en rysk statstjänst. Under tiden övertog bolsjevikerna makten, och folkkommissariernas råd tog inte upp anhållan till behandling.


 

F. A. Seyns slutliga öde är höljt i dunkel, ty efter att den röda terrorn började sommaren 1918 vet man ingenting med säkerhet om honom. Det sägs att han i likhet med många andra kejserliga officerare mördades genom att dränkas i Finska viken.


 

Några dokument berättar inte heller om hur olyckligt Seyns och hans hustru Sofias äktenskap var, men skvallret i Helsingfors visste berätta att fru Seyn stod i ett synnerligen nära förhållande till vice ordföranden i senatens ekonomiedepartement Michail Borovitinov; tillsammans skötte de om vården av sårade på krigssjukhusen. Senare när Sovjetryssland led av hungersnöd 1921 sände även Helsingfors universitet hjälpförsändelser till Moskva, och bland mottagarna fanns då Borovitinov tillsammans med sin hus­före­ståndarinna Sofia Seyn. Efter detta finns det inte heller om dem några uppgifter.


 

Generalguvernör Seyns minne bland finländarna är inte speciellt ljust, för han förverkligade samvetsgrant en politik som siktade till att underställa administrationen i Finland den ryska regeringen och i ett långtidsperspektiv kanske också till en nationell russifiering. Finländarna erinrade sig Seyns ”skrikiga fältväbelsröst”, kryperi inför överordnade och befallande sätt mot underordnade. Seyn tjänade troget, samvetsgrant och nitiskt. Han var framgångsrik i sin karriär, men efter kejsardömets fall blev inga positiva hågkomster kvar.


 

Pertti Luntinen


 

Frans Albert Aleksandrovitj Seyn, född 8.8.1862 i guvernementet Vitebsk, död 1918. Föräldrar översten vid artilleriet, statsrådet Aleksandr Jakovlevitj Seyn och Anna Moroz. Gift med Sofia Ivanovna Stewen.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Luntinen, F. A. Seyn 1862−­1918. A political Biography of a Tsarist Imperialist as Administrator of Finland (1985).


 

BILDKÄLLA. Seyn, Frans Albert Aleksandrovitj. Foto: Ateljé Apollo. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4698-1416928957304

 

Upp