COLLIN, Marcus


(1882–1966)


Målare


Marcus Collin är speciellt känd för sina skildringar av olika slags typer och grupper av människor samt av folklivet. I sina målningar föredrog han tidvis en dyster färgskala, men iakttog trots det världens gång ur en humoristisk, ibland karikerande synvinkel. Collin hörde till Novembergruppen.

 

Marcus Collin föddes i Helsingfors i en svenskspråkig ämbetsmannafamilj, där man levde ett normalt högreståndsliv. I hemmet utövades musik och också bildkonst i viss utsträckning. Fadern, referendariesekreteraren Karl Gustaf Kollin, var ståndsperson i första generation. Hans far kom från Tavastland, från Kolkkala gård i Hausjärvi kyrkby. När han flyttade till Tusby tog han namnet Kollin, gifte sig med en svenskspråkig bonddotter och blev själv också svenskspråkig. Farföräldrarnas hem i Tusby blev mycket bekant för Collin under skoltiden, och senare målade han också mycket där.


 

Konstnärsbanan var inte en självklarhet för Marcus Collin. Efter studentexamen började han studera juridik men hade föga intresse för en ämbetsmannabana i Bobrikovs Finland. Collin avbröt sina studier och var en tid reporter vid Helsingfors-Posten. Därefter prövade han på arkitekturstudier, men kurserna i matematik var honom övermäktiga. I detta skede började tanken på en konstnärsbana gro. Men efter att ha studerat ett år i nybörjarklassen vid Finska konstföreningens ritskola blev han inte antagen till målarklassen. Han lämnade studierna i ritskolan och blev elev till Eero Järnefelt i ritsalen vid Helsingfors universitet. Efter ett års studier där reste han till Paris 1905. Samma år började han stava sitt efternamn med C.


 

Redan i början av sina studier avbildade Collin gärna anonyma män och kvinnor av folket, komiska situationsbilder från gatan. I Paris bättrade han på sina studier, som inte varit så omfattande i hemlandet; han målade i olja, ritade landskapsskisser i pastellfärg och nakenstudier. ”Paris, gatubild” (1906) föreställer en kvinna som sopar gatan och bär redan spår av den blivande folkskildraren Collin.


 

År 1908 besökte Collin Paris, Belgien, Holland och Tyskland. Under denna resa studerade han i huvudsak äldre konst: Rembrandt, Jordaens, Holbein och Dürer. Som en följd av resan tillkom Collins första stora oljemålning, ”Gatubild från Paris”, där hans särpräglade sätt att iaktta medmänniskorna och världens gång ur ett humoristiskt och ibland karikerande perspektiv tydligt framträder. Collin föreföll arbeta i samma anda som de nederländska satiriska folklivsskildrarna Hieronymus Bosch och Pieter Bruegel d.ä. I likhet med dem betraktar han i ”Gatubild från Paris” människor som är upptagna med sina gatusysslor snett uppifrån. Konstnären studerar Parisgatornas typer: poliser, soldater i plymagerade hjälmar, katolska präster i sina svarta rockar, kvinnor i modekläder, tidningsbud, gycklare, tiggare o.s.v. Hans arbeten fångar kvintessensen i olika sociala situationer, glimtar av ”den mänskliga komedin”. Själv intresserade sig Collin för konstnärer med blick för satir och karikatyr, som Goya, Daumier och Degas. Han ritade också skämtteckningar, dock i lägre grad än andra unga konstnärer som gjorde det för brödfödan.


 

Under sin tredje Parisresa, 1909–1910, började Collin studera impressionisternas ljusmålning. Han målade liksom Monet och Pissarro högt uppifrån fönstret gatuvyer som flödade av ljus. Också utvecklingen i hemlandet inspirerade honom till att studera färger. Belgaren Alfred Wilhelm Finch hade introducerat den neoimpressio­nistiska pointillismen (punktmålningen) i Finland, och Magnus Enckell och hans krets övergick till det postimpressionistiska färgmåleriet. Kolorismen hos fauvisterna i Paris väckte intresse. Omkring 1910 övergick många finska konstnärer till den s.k. rena paletten, de började använda rena, klara färger. Collin följde dem i spåren.


 

År 1912 reste Collin åter till Paris. Denna studieresa blev mycket viktig för hans konstnärliga utveckling. Han skrev in sig vid Académie Ranson, där arvingarna till Gauguins syntetism, Maurice Denis och Paul Sérusier, arbetade som lärare. Under inflytande av Sérusier började Collin fästa mer uppmärksamhet vid kompositionens fasthet och stramhet. Också Cézanne och kubisterna hade väckt allmänt intresse för konstruktiv komposition. Gatubilderna och kanalvyerna som Collin hade målat i Vareddes nära Paris väckte samma år positiv uppmärksamhet i Finland, och Collin ansågs vara en av de mest lovande unga konstnärerna. År 1913 deltog han i hemlandet i Septemgruppens andra utställning, som representerade en fransk färguppfattning.


 

Men Sérusiers inflytande blev inte långvarigt. Under 1914 frigjorde sig Collin från dennes teorier. I målningarna ”Emigranter” och ”Tiggare vid kyrkdörren” kan man redan se den stil som han är mest känd för. Människofigurerna har målats i en kollektiv grupp, där ingen figur framträder på bekostnad av någon annan. Personerna har inte individualiserats utan smälter med sina kantigt klumpiga former in i landskapet som en konstruktiv del av kompositionen. Collin jämfördes med den svenske folklivsskildraren Döderhultarn och med finländarna Hannes Autere och Albin Kaasinen som alla gjorde träfigurer. Weikko Puro skrev i tidningen Turun Sanomat att Collins sätt att måla nästan utvecklats till en sorts stenhuggning: ”De tunga molnen i hans landskap vilar som stenberg på himlen.” Collin målade inte efter mall utan bara enligt sina minnesbilder. Skärgårdsbilderna i klara färger, som ”Begravning på Kökar” eller ”Söndag i hamnen” som han målat i Kökar och Vittis 1914 innebar ett definitivt konstnärligt genombrott.


 

Collin anslöt sig till den konstnärsgrupp Tyko Sallinen grundat tillsammans med sina kolleger 1916; ett år senare antog den namnet Novembergruppen. I mitten av 1910-talet övergick gruppen, med Sallinen i täten, till en asketisk färgskala. Det var dock Collin som använde sig av den allra dystraste färgskalan, som bestod av bara ett par mörka färger. I ”Skördefolk” som han målade 1915 i Mörskom, har föregående sommars klara färger bytts ut mot de mörkaste nyanserna av grönt, ockragult och gråblått. Under den hotande mörka himlen skyndar sig skördearbetarna att samla in kärvarna. Formerna är kubistiskt kantiga och grova, människofigurerna ser ut som om de hade förminskats och packats ­samman, ibland är de nästan som troll.


 

Konsthistorikern Onni Okkonen gav denna stil den något tvetydiga benämningen ”dvärgstil”. I denna sin ”dvärgstil” skapade Collin under de följande åren effektfulla bilder av bönder, hantverkare och samhällets utslagna. Också olika yrkesutövare från präster till fabriksflickor avbildades på detta originella sätt av Collin. Motiv till hans målningar kunde vara fattigfolket som reste i trängseln i tredje klass i järnvägsvagn, grisarna på bondgården, fabriksflickor som stretade i motvind, arbetare på väg hem från jobbet, hästkarlar med sina lass, mörkklädda begravningsgäster i pörten eller röran på hästmarknaderna. Gatubilden med sina olika människotyper från 1924 leder tankarna till tysken Georg Grosz samtida satiriska glimtar från gatorna i Berlin. Men Collin har en skonsammare och mer empatisk synvinkel än Grosz. Intressant är också att jämföra Collins behandling av dansmotivet i tavlan ”Dansen” (1920) med Sallinens ”Lördagsdansen i Mutila”. Sallinen skildrar dansens intensitet med några rytmiskt anordnade, bara delvis synliga par. Collin ger en mer omfattande bild, en överblick av trängseln i ett svagt upplyst pörte.


 

Omkring 1921 började Collin reducera de gråa och bruna nyanserna i sina målningar. Paletten fick klarare färgnyanser och mycket skarpa färgkombinationer kunde uppstå. Under 1920-talets lopp mjuknade formernas kantighet och på äldre dagar fördjupades det realistiska synsättet. Men ännu i början av 1960-talet är den tidigare magiska stämningen närvarande i målningarna av de anonyma resenärerna i väntsalen, i de förbipasserande på bron eller i den krumma skrotuppsamlaren som stretar fram.


 

Från första början använde Collin jämsides pastell som sitt uttrycksmedel. Denna teknik blev mycket viktig på 1920-talet, och 1925 hade konstnären en utställning med bara pastellarbeten. År 1948 blev pastellbilderna till Elmer Diktonius svenska översättning av Aleksis KivisSju bröder färdiga. Dem hade Collin arbetat med i omkring fyra år. Den nya illustreringen fick ett mycket positivt mottagande tack vare sin humor och välvilliga ironi.


 

Collin gifte sig med konstnären Eva Törnwall 1916. Familjen utökades med två söner, Kristian och Trond. Konstnärsparet reste mycket tillsammans, men också var för sig. Under sin livstid företog Collin många konstresor såväl i hemlandet som utomlands. Ännu i åttioårsåldern reste han till Grekland, Holland och Norge. Collin var också med om att ordna utställningar med finländsk konst utomlands. År 1931 var han kommissionär för den finska utställningen i Amsterdam.


 

Collin målade nästan hela sitt liv. Han höll sin sista utställning i maj 1965, ett år innan han dog. År 1953 tilldelades Collin hederstiteln professor och erhöll statens konstnärspension 1959.


 

Rakel Kallio


 

Gustaf Marcus Kollin, fr.o.m. 1905 Collin, född 18.11.1882 i Helsingfors, död 23.9.1966 i Grankulla. Föräldrar referendariesekreterare Karl Gustaf Kollin och Emilia Charlotta Stenman. Gift 1916 med konstnären Eva Helena Törnwall.


 

VERK. Representerad i: Helsingfors stads konstmuseum, samling Bäcksbacka; Konstmuseet Ateneum, Helsingfors, Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; Åbo konstmuseum; Tavastehus konstmuseum; Moderna museet, Stockholm; Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm; Statens Museum for Kunst, Köpenhamn; Nasjonalgalleriet, Oslo.


 

PRODUKTION. Illustrationerna till A. Kivi, Sju bröder (till svenska av E. Diktonius, 1948).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Marcus Collin 1882–1966. Hundraårsutställning (1982); L. I. Ringbom, Tyko Sallinen och Marcus Collin som expressionister. Tidskrift för konstvetenskap XXVI/1947; L. Wennervirta, Marcus Collin. En blick på det finländska måleriet under åren 1900–1920 (1925).


 

BILDKÄLLA. Collin, Marcus. Foto: Ateljé Salon Strindberg. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4728-1416928957334

 

Upp