KOCK, Johan


(1861–1915)


Revolutionär


Den före detta officeren i Finlands värnpliktiga armé, Johan Kock, valdes till rödgardisternas befälhavare våren 1906. Kock stödde Sveaborgsupproret och utmanade det socialdemokratiska partiet genom att utlysa generalstrejk i landet. Sedan upproret kuvats flydde Kock till Förenta staterna.

 

Johan Kock var stabskapten vid Viborgs skarpskyttebataljon men avgick 1897 till följd av sin socialistiska och pacifistiska övertygelse. Efter att ha rest jorden runt via Sibirien, Japan och Förenta staterna blev han småbrukare i Esbo och verkade inom arbetarrörelsen tillsammans med Matti Kurikka och Jean Boldt, som båda intresserade sig för bland annat teosofi och tolstojanism.


 

I slutet av oktober 1905 sökte sig Kock till Helsingfors; han kände på sig att någonting stort var i görningen. Den ryska revolutionsrörelsen fick stöd av den finska storstrejken, och på förslag av Matti Kurikka valdes Johan Kock till chef för nationalgardet för att handha ordningen när polisväsendet på grund av strejken var förlamat. Kock var med om att välja en revolutionsregering och framförde arbetar­rörelsens krav på allmän rösträtt inför generalguvernör Ivan Obolenskij. Enligt egen utsago förstod Kock att ordningen måste bibehållas så att inte de ryska soldaterna skulle få orsak att beskjuta staden. Under generalstrejken var ordningsgardets verksamhet rätt kaotisk, och Kock kunde inte i alla situationer hålla sina underlydande i styr.


 

Nationalgardet splittrades när studentgardisterna ställde sig avvisande till arbetarrörelsens revolutionära ideologi, och Kock blev därmed ledare enbart för röda gardet. När kejsaren i sitt november­manifest lovade återkalla de åtgärder som skulle ha närmat Finland till riket avbröt de konstitutionella sin strejk, men Kock fick med nöd och näppe sitt garde att nöja sig med den lantdagsreform som utlovades senare med tillkomsten av en ny grundlag.


 

Röda garden grundades i olika delar av landet för att säkerställa folkstyret, och i april 1906 valdes Johan Kock till överbefälhavare för dessa. Det sammanlagda medlemsantalet torde ha uppgått till ca 25 000. Tillsammans med aktivister i Voima­förbundet försökte man skaffa vapen, men resultatet blev magert. Ledningen för det socialdemokratiska partiet godtog inte gardisternas iver, men röda gardet fortsatte under Kocks ledning. Som befälhavarens assistenter agerade hans underlydande, den hårda linjens män Kaarlo Luoto och Eero Haapalainen, som han varken orkade eller kunde tygla. För de ryska revolutionärerna lät man förstå att Röda gardet skulle stödja dem i deras uppror. När upproret på Sveaborg i månadsskiftet juli-augusti var ett faktum måste löftena infrias. Med överbefälhavarens fullmakt deklarerade Kock generalstrejk i Finland, men socialdemokraterna avvisade detta eftersom man inte ville trotsa den ryska makten och därmed riskera den egna verksamheten. Kocks egenmäktiga strejk förverkligades endast i Helsingfors, och bara en liten rödgardistkår sällade sig till upprorsmakarna, som besegrades efter ett par dagar. Ryssarna ställdes inför krigsrätt och finnarna dömdes av en inhemsk domstol.


 

Om Johan Kock har fällts många omdömen. Inom kasernen berättades det att han var en sträng soldatutbildare men i hemmiljö en drömmande estet. I svåra situationer kunde han bli nervös, men som överbefälhavare föreställde han sig att hans makt var mycket betydande och att han skulle gå till historien som en storman. Med sina upprorsaktiviteter förlorade Kock sitt partis förtroende och riskerade Finlands autonoma ställning. Aktivisterna miste sin samarbetsvilja men hjälpte Kock att fly landet. Därmed undslapp han åtal för statsförbrytelse och arbetarrörelsen besparades en martyr.


 

I Amerika var Kock redaktör för tidningen Köyhälistön tahto (Proletariatets vilja) och försökte i namn av den finsk-ryska revolutionära föreningen, som han själv grundat, hålla kontakt med gardenas hemliga ”flygande avdelningar”. Men dessa grupperingar tynade snart bort i takt med att situationen lugnade sig, och Johan Kock var därmed inte längre delaktig i hemlandets angelägenheter.


 

Pertti Luntinen


 

Johan Adolf Kock, född 4.6.1861 i Viborg, död 13.4.­1915 i Pittsburgh, Förenta staterna. Gift med Aurora Emilia Exell.


 

PRODUKTION. Seitsemän päivää keskusasemalla (1906, faksimil 1995, 2004).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Befolkningsregistret, Helsingfors församlingars arkiv. A. Kujala, Vallan­kumous ja kansallinen itsemääräämisoikeus. Venäjän sosialistiset puoluet ja suomalainen radikalismi vuosisadan alussa (1989); E. I. Parmanen, Taistelujen kirja. Kertomuksia itsenäisyystaistelumme vaiheista sortovuosina IV. Suurlakko ja sitä lähinnä seurannut aika (1941); S. Roos, Nationalstrejken i Finland I−II (1906); H. Soikkanen, Sosialismin tulo Suomeen. Ensimmäisen yksikamarisen eduskunnan vaaleihin asti (1961).


 

BILDKÄLLA. Kock, Johan. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4777-1416928957383

 

Upp