BRUSE, Anders Månsson 

(d. ca 1654) 

Orgelbyggare 

Anders Bruse är den första professionella orgel byggare som var fast bosatt i Finland, nämligen från 1643 till sin död ca 1654, dock inte kontinuerligt. I Åbo domkyrka byggde han två orglar, som båda förstördes i eldsvådan 1681. Den kyrkomusikaliska utvecklingen i landet led ett svårt avbräck genom denna förlust. Åbo domkyrka var det centrum från vilket de kyrkomusikaliska impulserna utstrålade, och ett orgelfragment av Bruse som bevarats i Sverige visar att han var en kvalitativt högtstående byggare.

Bruse anses ha lärt sig orgelbyggaryrket under sin tid som domkyrkoorganist i Linköping efter 1622. Han byggde självständigt ett par mindre verk innan han 1639 uppförde en stor orgel i Uppsala domkyrka. I Uppsala förförde han borgmästarens dotter och dömdes till döden för äktenskapsbrott, men kom ändå undan med bötesstraff. Troligen flyttade han då till Gävle; i Husby byggde han 1642 ett orgelverk om 14 stämmor och därefter en orgel i Gävle Trefaldighetskyrka. 

Tidpunkten då Åbo domkyrkas första orglar byggdes har varit föremål för mycken  spekulation; flera lösa antaganden om medeltida orglar har framförts. Den första säkert belagda orgeln är likväl från 1576. Denna orgel blev inte långlivad, liksom ej heller ett par senare ersättare, och allt tyder på att kyrkan saknade en fungerande orgel 1640, då Åbo akademi invigdes. Bruse anlände till Åbo 1643 under den epok som kallas ”grevens tid”, när Finland styrdes av greve Per Brahe och biskop Isak Rothovius. 

Efter ankomsten till Åbo började Bruse uppföra Domkyrkans mindre orgel. År 1644 anlitade han bildhuggaren Måns Larsson för att dekorera orgeln. Bruse ville nu lämna Åbo, men eftersom det kontrakt han ingått inte var uppfyllt förbjöds han att lämna staden: även ett stort orgelverk måste byggas. År 1645 rapporteras att Bruse med lärgosse och drängar redan arbetade tredje året med orgeln. En konflikt med snickaren Kyhn, som tydligen utförde träarbetena, finns omnämnd. Utöver orgelbyggeriet var Bruse i Åbo även stadsorganist; därmed var han också borgerskapets privilegierade spelman, som på fester trakterade bl.a. en ”symphonie” (spinett, virginal eller cembalo). I Åbo ingick han 1647 ett nytt äktenskap med en piga som härstammade från Ångermanland. Ett gårdsköp i Åbo 1648 synes visa att han avsåg att bli bofast. 

Emellertid slöt Bruse ett kontrakt med kyrkan Oleviste i Reval avseende ett orgelverk om 40 stämmor, vilket ledde till att han plötsligt sålde sin gård i Åbo och lämnade staden. För säkerhets skull sändes Revalorganisten Cristopher Asmes till Åbo för att bese Bruses arbeten. Det visade sig att bara ryggpositivet i stora orgeln hade fullbordats, men inte hela instrumentet. Efter det att två medlemmar av Olevistes kyrkoråd hade besökt Åbo drog sig beställarna tillbaka, och orgeln i Oleviste byggdes slutligen av en tysk mästare. Bruse hade inte lyckats tränga sig in på de tyska orgelbyggarnas revir, som omfattade även städerna i Baltikum, och nödgades återvända till Åbo. Den process som fördes 1650 inför Svea hovrätt i Stockholm med anledning av det i Reval återtagna kontraktet gav Bruse rätt såtillvida, att kontraktet i Reval förklarades giltigt. Bruse tilldömdes ett förhållandevis ringa skadestånd men återfick sina verktyg som hade beslagtagits i Reval. 

Bruses efterträdare som stadsorganist i Åbo, Michael Nachtigall från Wismar, måste ha varit missnöjd med situationen, särskilt som han inte, då han 1648 tillträdde tjänsten, genast av Bruse fick nycklarna till den del av den större orgeln som redan hade byggts; han synes länge ha varit hänvisad till det mindre orgelverket. Först 1651 försonades Bruse med Nachtigall. Bruse, som återfått sina verktyg, var nu anställd som orgelbyggare vid domkyrkan mot en viss lön samt fri bostad. Han förklarades skyldig att äntligen färdigställa den stora orgeln, som skulle levereras sommaren 1652, samt att därpå hålla den i skick. Dessutom fick Bruse rätt att hålla ett skänkeri, en rätt vanlig biinkomst för musikanter vid denna tid. Såvitt man vet dog Bruse i Åbo ca 1654. Möjligen begravdes han i Linköping. 

Bruses lön stod några år kvar på kyrkans stat och kom hans efterträdare som orgelbyggare till godo. År 1654 omnämns att orgeln i Raumo fraktades till Åbo för reparation, vilket synes visa att stadens orgelbyggeri åtnjöt ett visst anseende. Huruvida reparationen utfördes av Bruse eller någon av hans efterträdare vet vi inte. Den mest namnkunnige av Bruses medhjälpare var orgelbyggaren Claes Fransson Zander, i början av 1640-talet verksam i Östergötland. Då Bruse vistades i Reval kallade han Zander dit. Men efter Bruses misslyckande där fortsatte Zander till Narva, där musiklivet vid denna tid åtnjöt stort anseende. Zander var senast 1652 verksam i Viborg, och kallas där orgelbyggare och föreståndare för källaren; han omnämns även som källarmästare i Villmanstrand. I Viborg, där hans uppgift säkerligen var att underhålla Domkyrkans orgelverk från 1636, omnämns han för sista gången 1663. Dock var han samtidigt orgelbyggare även i Åbo från 1660: han fick Bruses lön mot att hålla orgelverken i skick. Större eller mindre reparationer på båda orglarna omtalas närapå årligen. I Åbo stannade Zander till sin död 1676. 

I de mycket knapphändiga källorna upptas även några andra som var Bruse behjälpliga i Åbo vid orgelbyggandet: år 1647 Olof Henriksson, som senare var musikant och organist i Kalmar och Norrköping, 1649 lärodrängen Nils Pålsson (Påwelsson), 1650 orgelbyggargesällen Jöran Wässipimanen (möjligen även 1658) och 1651 orgelbyggargesällen Peer Håkansson. Pålsson och Wässipimanen angavs 1651 av Bruse för olaglig tillverkning av musikinstrument, vilket synes visa att Bruse då hade privilegium som instrumentbyggare i Åbo. De två gesällerna sades ha sålt ”en hoop Speel” och de påträffades av lagens väktare i sin verkstad jämte två olagliga klavikord medan ”de drack och satte strängar på det ena”. Åren 1655–1658 erhöll stadsorganisten Michel Nachtigall Bruses lön; han reparerade orgeln och ombesörjde vissa materialinköp. 

År 1658 uppbars Bruses lön av Henrich Larsson Kuta, om vilken inga kompletterande uppgifter föreligger. År 1660 reparerades den lilla orgeln av Henrik Syrack, som några år senare förekommer som orgelbyggare hos Magnus De la Gardie på Läckö slott. År 1663 omnämns två orgelbyggardrängar hos Zander: Hendrik Olofsson och Jakob Mattsson Kingiläinen. Den sistnämnde, som även varit Zander behjälplig vid ett  orgelbygge i Sund, övertog 1676 i Åbo Zanders verktyg. Han utförde därefter orgelreparationer vid Åbo domkyrka, men uppges 1683 ha rymt från staden. Arbetsuppgifterna var då mera begränsade än förr. Bruses orglar hade brunnit 1681 och snart ersatts med två positiv av okänd tillverkare. 

Bruse och hans medhjälpare i Åbo motiverar omnämnandet av det s.k. Nagu- positivet, Finlands äldsta bevarade orgelverk (nu på Nationalmuseum). Instrumentet har byggts ca 1660, delvis av äldre komponenter, men en byggare har aldrig kunnat identifieras. Eftersom Nagu ligger nära Åbo föreligger möjligheten att någon i kretsen kring Bruse skulle ha utfört arbetet. Man har inte heller kunnat namnge en byggare för den orgel som uppfördes i Sagu 1671. Även detta arbete utfördes nära Åbo. 

Fabian Dahlström 

Anders Månsson Bruse, död ca 1654 i Åbo. Gift med en till namnet okänd kvinna, som begravdes i Linköping 1639, därefter 1642 med en likaså till namnet okänd kvinna från Stockholm, samt 1647 med en till namnet okänd kvinna från Ångermanland. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Domböckerna i Åbo stadsarkiv; Consistorii Academici Aboensis äldre protokoller I (1884). O. Andersson, Ålands äldsta kyrkorgel. Ur åländsk hävd och tradition. Stockholm (1939); O. Andersson, Orglar och organister i Åbo domkyrka intill slutet av 1600-talet. Studier i musik och folklore (1964); A.A. Hülpers, Historisk afhandling om musik och instrumenter. Westerås (1773); B. Kyhlberg, Musiken i Uppsala under stormaktstiden. Uppsala (1974); G. Luttu, Musikorganisation och musikutövning i Linköpings skola, kyrka och stad 1611−1724. Uppsala (1968); J. Martikainen, Orglar i Finland från tiden 1600−1800 (1997); H. Saha, Eesti muusika ajaloo lugemik 2. Tallinn (1940); K.V. Åkerblom, Stadsskrivare i Vasa på 1600-talet. Genealogiska Samfundets i Finland årsbok X (1926). 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4855-1416928957461

Upp