Skriv utCNEIFF, Johan David
(1722–1791)
Provinsialschäfer
Johan David Cneiff var provinsialschäfer för Österbotten i medlet av 1700-talet. Han var nitisk i sitt uppdrag och försökte även vid sidan av fårskötseln utveckla lantbruket. Cneiff var en anhängare av hattpartiets ekonomiska politik. Han skrev en bok med avsikt att befrämja Österbottens ekonomi och underströk nödvändigheten av att reglera näringslivet.
Johan David Cneiffs far, David Benedictus Cneiff, var en förmögen köpman i Vasa. Fadern, av tysk börd, brukade representera staden vid riksdagarna. Familjen hade ärvt sina ekonomiska tillgångar från moderns, Maria Weranders, sida. Efter att ha genomgått Vasa trivialskola började Johan David Cneiff studera vid Åbo akademi 1740. Innan han hunnit ta itu med sina akademiska studier på allvar begav han sig på faderns uppmaning till schäferiskolan i Höjentorp. Skolans målsättning var att utbilda experter på fårskötsel i första hand, men även på odling av tobak och andra mera speciella växtarter. I egenskap av provinsialschäfrar skulle de efter utbildningen tjäna som rådgivare i sina egna landsändor. Verksamheten var nära anknuten till kronans ekonomiska politik och dess strävan att minska importen med hjälp av inhemsk produktion. Att Johan David Cneiff skickades till schäferiskolan ingick i faderns övriga planer. Han hade fått 3000 silverdaler av kronan som räntefritt lån för att grunda en linne- och yllemanufaktur i Vasa.
Sedan Johan David Cneiff klarat av utbildningen till schäfer, anhöll fadern om att sonen skulle utnämnas till provinsialschäfer för Österbotten. Jonas Alströmer tillstyrkte denna anhållan och betonade, att Österbotten var en trakt som utmärkt väl lämpade sig för boskapsskötsel. Som tjänsteboställe bestämdes Hermans i Kasköby i Närpes socken, en egendom på vars mark Kaskö stad senare skulle anläggas. Endast 21 år gammal började Cneiff sköta sitt hemman med en iver som anstod en pionjär. Han lät uppföra tidsenliga byggnader för boskapen och en gård för fåravel, varifrån han levererade renrasiga får till sitt schäferidistrikt. Därtill anlade han en tobaksodling och en anmärkningsvärt omfångsrik trädgård.
Enligt regeringens påbud ålåg det provinsialschäfrarna att i första hand anlägga schäferier och att fästa huvudvikten vid de renrasiga fårens utbredning. På Cneiffs initiativ grundade borgarna i Vasa 1744 ett bolag för att uppföda renrasiga får. Vasaborna röjde betesmark för 400 djur och lät uppföra två fårgårdar samt boställen för arbetskraften. Av bolagets aktiekapital ägde Cneiff själv två av tjugotvå aktier. År 1746 skaffade bolaget tio avelsfår av spansk ras och anställde Fredrik Basilier för deras tillsyn. Företaget ville dock inte ta sig, främst till följd av bristen på vinterfoder. Svårigheterna fortsatte även efter det att Cneiffs bror Gustav Cneiff övertagit skötseln, och Vasabornas schäferi överläts slutligen enskilt till familjen Bladh.
Landshövdingen Gustaf Piper hyste även han ett stort intresse för fåren, varför Korsholms kungsgård försågs med en egen schäfer. Cneiff måste 1759 att anmärka på den knappa utfodringen här, typisk för tidens boskapshållning. De renrasiga fåren hämtades i allmänhet från Sverige. När några österbottniska präster 1751 beställde engelska och spanska avelsfår, åtog sig Cneiff att hämta hem dem. Saken förföll, då Cneiff inte hade råd att resa omkring och välja ut fåren och då han inte lyckades få tag på Stockholms provinsialschäfer Tegnelin, mannen som kunde ha tillhandahållit fåren.
Enligt sina instruktioner skulle provinsialschäfrarna flitigt besöka socknarna i sitt län, men det var ett besvärligt uppdrag som de flesta försummade. Johan David Cneiff däremot begav sig samvetsgrant ut på inspektionsresor, fast inte ens han rörde sig utanför kustsocknarna. Han delade ut råd om fårens skötsel och tog emot beställningar på renrasiga lamm.
Tidens nyttotänkande fick även ett flertal präster att slå sig på fårskötsel, och Cneiff var en välsedd gäst i Österbottens prästgårdar. Som schäfern kunde notera, var kyrkoherden Jacob Estlander i Lappfjärd och såväl hans första maka Margareta Hällberg som hans andra maka Rebecka Peldan entusiastiska att lära sig mer om de rätta metoderna: varom då undervisades med så mycket större glädje. I Pyhäjoki hos kyrkoherden Petter Niclas Mathesius såg sig Cneiff tvungen att för dennes maka Brita Kiemmer förklara vad som egentligen avsågs med renrasiga får. Hon hade hävdat att det inte var någon nämnvärd skillnad på ullen hos spanska och finska får. Prostinnans uppfattning kom sig av att många blandrasiga får, med en ull som påminde om den inhemska, även brukade benämnas spanska.
Betesgången med olikartade får på samma område var ett stort problem på grund av rasblandningen. Cneiff ville tillgripa tvångskastrering av böndernas inhemska baggar men fick böja sig för motstånd från uppfödarna. Cneiff nämner Muricka och Slotte i Nedervetil som anmärkningsvärda undantag. De skaffade hösten 1750 en renrasig bagge, och då Cneiff begav sig på inspektion förvånade han sig över att dessa bönder hörsammat hans råd och lovat införa de förbättringar han föreslagit.
Johan David Cneiff kom fram till uppfattningen, att ett samarbete mellan ståndspersoner och bönder var själva förutsättningen för fårförädling och för storskalig uppfödning av finulliga får. Han försökte initiera sockenschäferier av andelslagstyp men hade ingen nämnvärd framgång i detta.
Cneiff delade ut råd även i andra frågor som rörde lanthushållningen. Fastän bönderna i allmänhet var skeptiska till fårhållning, tog de gärna emot frön och odlingsråd för sina tobaksplantor. De var dock mindre benägna att tillgodose Vasa tobaksfabriks efterfrågan på råvara, eftersom de såg att de klarade av sitt husbehov av tobak på egen hand.
Johan David Cneiff är även känd som ekonomisk skribent. I en bok som kom ut 1757, Tanckar, huru en tilbörlig landt-hushållning skyndsammast synes kunna uphjelpas i Österbottn, gav han en bred översikt av lantbrukets tillstånd i sitt hemlandskap. Han förespråkade grundandet av ett lantbrukskollegium i varje län, en institution som under sig skulle ha en eller flera lantbruksdirektörer. Dessa skulle övervaka lantbrukets utveckling och biträdas av lantbruksinspektörer i var och varannan socken. Förslaget gick ut på att man skulle inrätta en lantbruksförvaltning och en upplysningsorganisation. Samma år ingick en artikel han skrivit om säljakt i Vetenskapsakademiens handlingar. Han ansåg säljakten olönsam och farlig. Cneiff ändrade senare uppfattning i en till Vetenskapsakademien 1776 insänd skrivelse, men denna förblev otryckt. Även en artikel om tjärbränning som han fick färdig fyra år senare förblev otryckt. Cneiff rekommenderade i den användning av rötter och stubbar i tjärbränningen medan det skulle vara förbjudet att fälla friska träd för att bränna tjära.
Då de ekonomiska och politiska vindarna vände på riksdagen 1766 avskaffades schäferistaten och provinsialschäfrarna sattes på indragningsstat. Johan David Cneiff fortsatte att bruka sin tjänstegård och stod fortsättningsvis i kontakt med tidens lärde. Hans intresse för lantbrukets ständiga utveckling framgår av hans författarskap och av hans korrespondens. År 1776 skrev han till Vetenskapsakademien och förespråkade en typ av plog som hade utvecklats av några österbottniska bönder.
Jari Niemelä
Johan David Cneiff, född 13.9.1722 i Stockholm, död 31.10.1791 i Närpes. Föräldrar köpmannen David Benedictus Cneiff och Maria Werander. Gift 1749 med Beata Juniander.
PRODUKTION. Tanckar, huru en tilbörlig landt-hushållning skyndsammast synes kunna upphjelpas i Österbottn, wälment yppade af Johan David Cneiff, provincial-schäffer, och till trycket befordrade af riksens högloflige ständers manufaktur-contoir. Linköping (1757); Berättelse om Skäl-Fånget i Öster-botten (1757).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Inkomna skrivelser från schäferier, kommerskollegium, Riksarkivet, Stockholm. A.R. Cederberg, Johan David Cneiff. Suomalainen virkamies ja taloudellinen kirjailija 17:lla sataluvulla (1916); A.R. Cederberg, Kahdeksannentoista vuosisadan miehiä (1924); H. Knif, Ull och idéer, Historiska och litteraturhistoriska studier 80 (2005); A. Luukko, Vasa stads historia II. 1766−1808 (1981); J. Niemelä, Suomen ensimmäiset maatalousneuvojat. Turun historiallinen arkisto 44 (1989); J. Niemelä, Lääninlampureista maaseutukeskuksiin. Maaseutukeskusten ja niiden edeltäjien maatalousneuvonta 1700-luvulta 1990-luvulle (1996); L. Westerlund, Provincialschäfrarna i Sverige åren 1739–66 (1988).
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4858-1416928957464