FLEMING, Herman 

(1619–1673) 

Generalguvernör, riksråd, friherre 

Herman Fleming, som innehade många höga befattningar, var kung Karl X Gustavs viktigaste förtroendeman. Han understödde tanken att de förmögenheter som överlåtits till adeln skulle återbördas till kronan, och ledde förverkligandet av fjärdepartsräfsten, tills han efter kungens död förlorade sin ställning. Efter detta var han generalguvernör över Finland och förbättrade den finska krigsmaktens ekonomiska förutsättningar.  

Herman Fleming, som innehade ett flertal höga ämbeten, tillhörde den gren av ätten Fleming som var bosatt på Villnäs. Han skrevs in vid Uppsala universitet 1637 och studerade vid Leidens universitet från 1640. Fleming var i holländsk örlogstjänst 1642–1644. Då han återvände till Stockholm blev han kapten på ett örlogsskepp och 1645 utnämndes han till holmamiral och chef för varvet på Skeppsholmen. 

År 1650 utnämndes Fleming till riksråd och amiralitetsråd samt till överståthållare i Stockholm. Fadern Klas Flemings livsbana fick till en början inflytande över sonens vägval. Tack vare faderns förtjänster upphöjdes sonen i friherrligt stånd och erhöll samtidigt Libelits socken i förläning. Libelits friherreskap omfattande den administrativa socknen från Oravisalo till Säynäinen. Fleming besökte inte själv Libelits, men det är inte känt att det skulle ha förekommit några konflikter mellan honom och befolkningen där. 

Flemings verksamhet förändrades radikalt då han 1653 utnämndes till rikskammarråd och senare samma år till president i Kammarkollegium. Åren 1654–1657 var han därtill generalguvernör för den från den svenska tronen abdikerade drottning Kristinas underhållsländer. År 1655 förordnades Fleming att vid sidan av sina övriga ämbeten bli ordförande i reduktionskollegiet och två år senare blev han lagman i Söderfinne lagsaga. 

Fleming understödde redan vid riksdagen 1650 det krav på reduktion av kronans till adeln avsöndrade gods, som de ofrälse stånden hade framlagt för drottning Kristina. Han ansåg att statsfinanserna absolut var i behov av dessa inkomstkällor. Fleming hade inflytande över drottningens beslut att inte överskrida utgifterna som fanns upptagna i budgeten. Redan innan sin tronbestigning uppgjorde tronföljaren Karl Gustav våren 1654 ett memorial, som berörde en begränsad reduktion, d.v.s. ett återställande till kronan av de skatter som avhänts till enskilda personer, som han gav Fleming till kännedom. Från hösten 1654 ledde Fleming en undersökning om vilka skatteinkomster som överlåtits och hur detta gått till. 

Vid riksdagen 1655 framlade Fleming ett detaljerat förslag till reduktion för ständerna. Adeln föreställde sig att planen väsentligen var uppgjord av Fleming och visade bitterhet gentemot honom, men samtliga punkter som ingick i förslaget hade funnits redan i Karl X Gustavs tidigare nämnda memorial. Fleming genomförde sedan fjärdepartsräfsten ihärdigt och utan avseende på person. Han varnades för att gå för långt, men först då kungens beslutsamhet började svikta på grund av adelns motstånd, blev Fleming tvungen att gå långsammare till väga. Reduktionen urvattnades också betydligt på grund av de dispenser kungen beviljade och framför allt av hans död 1660. Sedan kungen inlett kriget 1655, vilket Fleming som det enda av riksråden motsatte sig, fick han som president för Kammarkollegium sköta rikets finanser under särdeles svåra förhållanden, något som han klarade berömvärt. 

För att trygga reduktionens fortsatta förlopp utnämnde Karl X Gustav strax före sin död Fleming till riksskattmästare och medlem av förmyndarregeringen. Riksrådet vägrade dock att godkänna denna utnämning, trots det stöd de ofrälse gav Fleming. Flemings svåraste motståndare var grevarna Magnus Gabriel De la Gardie och Per Brahe, vilka bägge var medlemmar av förmyndarregeringen. I protest mot att ha blivit åsidosatt, avgick Fleming från sina kollegieämbeten. 

Riksrådet önskade redan 1660 utse Fleming till generalguvernör över Finland, men först 1664 gick han med på denna utnämning, som i mångt och mycket hade karaktär av förvisning. Till generalguvernörens område anslöts 1665 också Österbotten. Fleming var synnerligen aktiv i sin nya befattning. Han önskade förbättra den finska krigsmaktens ekonomiska förutsättningar och uppnådde viktiga resultat, bl.a. genom att skaffa boställen åt det savolaxiska och karelska manskapet. 

Fleming följde de tidigare generalguvernörernas exempel och betonade det finska språkets betydelse genom att konstatera att en i Finland verksam sekreterare som inte behärskade finska stundom i sin ämbetsutövning möter samma hinder som en god dansmästare då han får sendrag. Fleming beaktade detta också i tjänsteutnämningarna. Hans huvudsakliga uppgift var att försvara den otrygga östgränsen. Krigsmakten baserade sig redan på rotering, dock ej lika utpräglat som det kom att bli under 1680-talet, d.v.s. jordskatten från vissa hemman riktades till något ämbete eller något annat bestämt mål. På Flemings försorg gick man igenom och förtydligade det äldre indelningsverket. 

I sin verksamhet var Fleming en företrädare för sin tid men samtidigt en förnyare. Han koloniserade ödehemman med dragoner och grundade i Savolax Herman von Burghausens dragonregemente. Han ordnade med lån till nybyggarna så att de kunde köpa utsäde och boskap. Han ville finansiera lånen genom att sälja kronogods som skattejord så att inlösen skulle ha motsvarat tre års jordskatt. Detta förverkligades först på 1700-talet. 

Dessa reformidéer tillfredsställde inte riksrådet, som ansåg att de var tidsödande och besvärliga. Generalguvernörsämbetet i Finland indrogs 1669 i huvudsak på Per Brahes initiativ; som förevändning angav man inbesparingar, och Fleming återvände till Sverige. Hans son Klas Hermansson fortsatte faderns arbete genom att genomföra en stor reduktion. 

Till sin karaktär sägs Herman Fleming ha varit kärv och inbunden, men hans skarpa och konsekventa hållning till reduktionen hade redan i sig förorsakat en svår konflikt med den övriga aristokratin. I Finland ägde han förutom Villnäs, som han ärvt efter sin far, gårdarna Hermansö i Lokalax, Saari i Mietois och Gerknäs i Lojo. Fastän Fleming försvarade bönderna levde han som en aristokrat. Genom sitt giftermål med Kristina Rosladin 1646 erhöll han godset Saaris i Ingermanland och Kusta i Västmanland. 

Villnäs slott fick sin nuvarande form på 1650-talet i huvudsak med inkomster från Libelits friherreskap, som avkastade så mycket som 2200 daler silvermynt om året. Varken byggnadsentreprenaden eller beskattningen i övrigt förefaller att ha varit betungande för Libelits, för bebyggelsen i friherreskapet växte. Under Flemings tid grundade kolonisatörerna i Savolax nya byar såväl i modersocknen som i Kontiolax och senare i Outokumpu. Villnäs slott stod färdigt 1655; det utgör ett av de få exemplen på slottsarkitektur i sten i Finland. 

Veijo Saloheimo 

Herman Klasson Fleming af Liebelitz, född 17.10. 1619 på Villnäs, död 28.7.1673 i Stockholm. Föräldrar riksrådet, amiralitetsrådet, lagmannen i Söderfinne lagsaga Klas Larsson Fleming och Anna Göransdotter Snakenborg. Gift 1645 med Kristina Rosladin. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. C.J. Gardberg, Byggnadskonst. Från reformationen till stora ofreden. Konsten i Finland (1978); S. Ilmonen, Delawaren suomalaiset (1938); M. Jokipii, Suomen kreivi- ja vapaaherrakunnat I (1956); J. Kuurne, Milloin Louhisaari rakennettiin? Suomen Museo – Finskt Museum (1998); W.G. Lagus, Finska adelns gods och ätter (1860); E. Lehtinen, Hallituksen yhtenäistämispolitiikka Suomessa 1600-luvulla (1961); Louhisaaren kartano. Suku ja rälssi − säteri ja kirkko (2005); A. Luukko, Suomen historia VIII. Suomen historia 1617−1721 (1967); Finlands kyrkor 2 (1961); T. Riska, Askainen; J. Rosén, Svensk historia 1 (1962); M.-L. Tuomi, Suur-Liperin historia (1984). 

BILDKÄLLA. Fleming, Herman. Oljemålning (kopia). Finlands nationalmuseum. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4873-1416928957479

Upp