SIMOJOKI, Elias


(1899–1940)


Högeraktivist, präst, riksdagsman


Elias Simojoki grundade Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS) och var riksdagsman för Fosterländska folkrörelsen (IKL). Han var en karismatisk predikant som i syfte att skapa ett Storfinland ville väcka Finlands folk både i fosterländsk och religiös bemärkelse. Han hade stort inflytande på ungdomen, särskilt som ledare av ungdomsorganisationen Sinimustat (De blåsvarta). Simojoki hörde till 1930-talets mest kända gestalter, som väckte starka sympatier och antipatier.


 

Elias Simojoki föddes i mellersta Österbotten på Rautio prästgård. Den ursprungligen nordösterbottniska stora släkten Simelius-­Simojoki är känd för sina präster, och även Elias Simojokis far Niilo Iisakki Simelius var kaplan, sedermera kontraktsprost. Modern Kristina Sofia var född Snellman. Hemmet var varmt, tryggt och väckelsekristligt; det tillgivna förhållandet till modern bidrog kanske till pojkens tudelade världsbild: hemmet är det goda, världen det onda. Inbördeskriget bröt ut när han gick i läroverkets sjunde klass, och det var naturligt att unge Simojoki – som skyddskårist, beundrare av Fänrik Ståls sägner och väl insatt i Finlands krigshistoria – med sina kamrater enrollerade sig i den vita armén.


 

Som en man i ledet i Uleåborgs första frontkommando deltog Elias Simojoki i kommandots alla strider i Satakunda, Tavastland, Savolax och Kymmenedalen och hann även vara med om segerparaden i Helsingfors. Trots alla umbäranden och förskräckligheter var kriget som ett stort äventyr. Simojoki förefaller inte ha varit särskilt rädd för döden, och av allt att döma var han en tapper soldat. Våren 1919 var det dags för studentexamen. I modersmålsuppsatsen tog Simojoki en risk genom att skriva om ämnet ”Saliga äro de fridsamma” och i sin text försvara den något ovanliga tanken att fred kan byggas även med vapen. Motiveringarna ansågs dock vara värda vitsordet laudatur. De till examen hörande tentamina var ännu inte avklarade när Simojoki rymde hemifrån med sex klasskamrater till Olonetsområdet på näset mellan Ladoga och Onega, där östkarelarna med finska frivilligas hjälp stred mot bolsjevikmakten.


 

För Simojoki var Olonetsexpeditionen inledningsvis ett likadant äventyr som inbördeskriget; han sprudlade av iver och planerade en militär karriär. På Ulvana bro hamnade den unge ”frändefolkskrigaren” dock i sitt livs vändpunkt, som han senare lät anta rentav mytiska dimensioner. Simojoki blev nämligen tillfångatagen men lyckades slita sig loss och fly genom att dyka huvudstupa i älven. Under sin flykt lovade han Gud: ”Om Du räddar mig från detta, börjar jag studera teologi”.


 

Det kalla badet ledde till förkylning och expeditionens ensidiga diet till skörbjugg. När bolsjevikerna dessutom gjorde en lyckad landstigning i ryggen på den finskkarelska kåren och tvingade den till reträtt, var Simojoki färdig att återvända hem och inleda sina teologistudier. Storfinlands berättigande var han dock övertygad om och beslöt att hålla sin fysiska kondition god. När Simojoki en gång tränade på universitetets idrottsinstitution råkade skulptören Viktor Jansson lägga märke till den välväxta ynglingen och lockade denne att stå modell för hjältestatyn i Lahtis och frihetsstatyn i Tammerfors, vilka färdigställdes 1921. Mot slutet av samma år började det ryktas om en folkresning i Östkarelen. Detta utövade en sådan lockelse på Simojoki att han gick med igen. Även denna expedition slutade dock med nederlag, men som en följd härav grundade tre från kriget återvändande studenter – Erkki Räikkönen, Elias Simojoki och Reino Vähäkallio – den 22 februari 1922 i Helsingfors Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS), en paramilitär kamporganisation som dominerade studentlivet mellan världskrigen.


 

Utan att vara AKS:s ordförande var Elias Simojoki en central figur under sällskapets första år. Han var självskriven festtalare och en inspirerande skribent, och sällskapets religiösa grundton var till stor del hans verk. Denna grundton framgår bl.a. av slutfrasen i faneden som han skrev tillsammans med E. E. Kaila: ”Ty så sant som jag tror på en stor Gud, tror jag på ett stort Finland och dess stora framtid.” Simojoki var AKS:s edsvurna medlem nummer 1. Enligt hans sätt att se hade fosterländskheten, likt ett mynt, två sidor: kärleken till fosterlandet och hatet gentemot dess fiender. Simojoki var med i AKS:s hemliga inre krets Vihan Veljet (Hatets Bröder) som ville sprida rysshat bland befolkningen. Rysshatet var nyckeln till Storfinland, och denna lära ville Simojoki med eldbokstäver inskärpa i landsmännens sinne. Han tvivlade inte på det berättigade i sina tankar. När han berättade om den karelska befolkningens misär kunde han falla i gråt och göra intryck på åhörarna. Som talare sägs Simojoki ha uppträtt på ett övertygande och äkta sätt, utan beräkning.


 

Arbetet som kaplan och religionslärare i Kiuruvesi i norra Savolax kom dock att framstå som hans huvudgärning. Många historier finns om hur godhjärtad han var mot nödställda. Den religiösa väckelsen förberedde han som outtröttlig arrangör av väckelsemöten, och till predikstolen i sin kyrka brukade han komma nästan springande. Hans gudsbild var närmast gammaltestamentlig, något som även rysshatet tyder på.


 

På 1930-talet aktiverade sig Simojoki även politiskt men var alltid mera präst än politiker. Han var med i Lapporörelsens antikommunistiska verksamhet och de s.k. skjutsningarna, och som stortalare kom han 1933 in i riksdagen som kandidat för Fosterländska folkrörelsen (IKL). Han var riksdagsman fram till 1939. I parlamentet var Simojoki en eldig talare som framkallade tillrop och kommentarer från motståndarhåll. Riksdagen var dock inte hans naturliga verksamhetsforum. Hellre verkade han som ledare för ungdomsorganisationen Sinimustat, som dykt upp ur Lapporörelsens svallvågor. Pojkarna och flickorna utstyrda i svart skjorta och blå slips dyrkade sin ledare. Denne strävade till att uppfostra ungdomarna till lydiga kämpar som under den kommande världsbranden skulle kunna ge allt för fosterlandet. Till och med från regeringskretsar kom varningar som förbjöd Simojoki att uppvigla ungdomen, men han svarade med en motfråga: varför är beslutsfattarna oroade över att ungdomen sysslar med politik när den främsta oron borde gälla bristen på vapen i ungdomens händer vid ett krigsutbrott? Ungdomen måste militariseras, krävde Simojoki.


 

Sinimustat, som räknade 5 500 edsvurna medlemmar, upplöstes i januari 1936 efter att organisationen hade blandat sig i Estlands inrikespolitik. En grupp hade nämligen, under Simojokis ledning, understött det kuppförsök som den paramilitära, starkt konservativa Estlands frihetskrigarrörelse stod bakom. Simojoki blev offentligt fördömd efter att i ett brev, som läckt ut till pressen, ha utlovat sina politiska motståndare en plats i ett koncentrationsläger som skulle upprättas på ögruppen Heinäsaari i Petsamo. Även mången i de egna leden kritiserade Simojoki för detta, något som sårade honom djupt. Han fortsatte dock kampen om ungdomen och var med om att grunda Sinimustats efterträdare, IKL:s ungdomsorganisation Mustapaidat (Svartskjortorna). Han var verksam i organisationens ledning ända fram till sin död. Han var också en av initiativtagarna och aktivisterna när Karelska näset befästes med hjälp av frivilligt arbete sommaren 1939.


 

Att finländarna fann en ny gemenskap under vinterkriget var förstås viktigt för Elias Simojoki. Finlands ensamma utsatthet inför en övermäktig fiende upprörde dock starkt den tidigare så frejdige kämpen. Sovjetunionens och Tysklands förbund var en bitter besvikelse. Trots att Simojoki med ålderns rätt kunnat stanna på hemmafronten, anmälde han sig som frivillig till befattningen som fältpräst vid Infanteriregemente 39. Simojoki försökte hålla sitt missmod borta med att ständigt vara på rörlig fot bland regementets mannar, som han ville trösta och uppmuntra. I januari 1940 stupade Simojoki ute på Koirinojavikens is på Ladoga. En skadskjuten hästs skrin av smärta hade blivit honom övermäktiga, varvid han trots många varningar – kanske undermedvetet sökande sin död – hade begett sig på sin ödesdigra färd. Han nådde fram till hästen, gjorde slut på dess plågor och hade redan vänt för att skida tillbaka när en fientlig kulsprute­svärm från motsatta stranden dödade honom. Närmast sörjande var hustrun och en son i spädbarnsålder.


 

Under sitt liv uppnådde Elias Simojoki ingen särskilt betydelsefull offentlig ställning och blev inte belönad med ordenstecken. Trots detta var denne lantpräst en betydande vägvisare för många samtida. I sina lärjungar göt han storfinsk kampanda, gav dem ett slags överladdning som mången ansåg vara inte enbart orealistisk och patetisk utan rentav farligt svärmisk, men som likväl visade sig vara behövlig i vinterkriget. Han vilar i hjältegraven i Kiu­ruvesi på den plats där den nedbrunna kyrkans predikstol stått.


 

Jussi Niinistö


 

Lauri Elias Simelius, från 1926 Simojoki, född 28.1.1899 i Rautio, död 25.1.1940 på Koirinoja­vikens is, Impilax. Föräldrar kontraktsprosten Niilo Iisakki Simelius och Kristina Sofia Snellman. Gift 1937 med Anna-Liisa Kotivuori.


 

PRODUKTION. Palava pensas. Elias Simojoen puheita. Utg. V. Helanen (1942).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Elias Simojokis privatarkiv i Simeliana-samlingen, Uleåborgs landskapsarkiv. R. Alapuro, Akateeminen Karjala-seura. Yliop­pilasliike ja kansa 1920- ja 1930-luvulla (1973); L. Hyvämäki, Sinistä ja mustaa. Tutkielmia Suomen oikeistoradikalismista (1971); J. Niinistö, Suomalaisia soturikohtaloita (1998); M. Uola, Sinimusta veljeskunta. Isänmaallinen kansanliike 1932−1944 (1982); S. Virkkunen, Elias Simojoki. Legenda jo eläessään (1974).


 

BILDKÄLLA. Simojoki, Elias. Riksdagen, bildarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4881-1416928957487

 

Upp