NUMMINEN, Jaakko 

(1928– ) 

Kanslichef, minister 

Jaakko Numminen har som politiskt engagerad, tjänsteman och minister varit med om att utforma och förverkliga den stora förändring inom utbildnings- och kulturpolitiken som format Finland sedan 1960-talet. Han har funnits bland initiativtagarna eller stått i ledningen för flera tungt vägande kulturpolitiska projekt. Jaakko Numminen har också tagit del i den offentliga debatten och varit inflytelserik genom sitt skriftställarskap.

Jaakko Numminens farfar hade med bondebakgrund blivit prost i Kuru och via sin hustru lierat sig med österbottniska prästsläkter. Farfars farfar var bondeståndets talman Aukusti Mäkipeska. Fadern, jurist vid Vasa hovrätt, blev medlem av Högsta domstolen 1946. På moderns sida hade Numminen sydösterbottniska bonderötter genom familjen Turja från den stora släkten Erkkilä i Lappo ådal. I Vasa finska lyceum blev Jaakko Numminen 1945 ordförande för den anrika elevkåren Koe-Seura. 

Som studerande vid Helsingfors universitet deltog Numminen i aktiviteterna inom den sydösterbottniska studentnationen Etelä-Pohjalainen osakunta (EPO). Han avlade filosofie kandidatexamen 1951 och valdes vid ovanligt unga år till kurator för sin nation. Samtidigt deltog han i studentlivet inom Vapauden Akateeminen Liitto (VAL) och valdes till dess ordförande i början av 1952. Numminen ville aktivera den studerande ungdomen samhälleligt och politiskt i en nationellt liberal anda, men förbundets medlemmar var i huvudsak högerinriktade. Han fortsatte som ordförande till slutet av 1956. 

Ordförandeskapet för VAL förde in Numminen på samhällelig verksamhet. I sina studier torde han ha haft för avsikt att enligt gammal sed först avlägga en magisterexamen och sedan studera till jurist. Hans avhandling pro gradu utgjorde en lovande början på en vetenskaplig karriär. Historiskt författande förutsatte vid denna tid i regel antingen en lärartjänst eller beställningsverk som inkomstkälla. Numminen började skriva ungdomsföreningsrörelsens historia, men projektet visade sig vara alltför ambitiöst. En omfångsrik första del blev emellertid färdig 1961. Numminen verkade 1959–1962 som redaktionssekreterare för den historiska tidskriften Historiallinen Aikakauslehti och 1958–1962 som sekreterare och generalsekreterare för den finländska avdelningen vid Nordiska sommaruniversitetet. Även härefter bidrog Numminen till olika uppslagsverk med historiska artiklar men tvingades avstå från sina akademiska mål. De historiska kunskaper han inhämtat kunde han sedermera tillämpa i sina tjänsteuppdrag vid undervisningsministeriet och i synnerhet i samband med jubileumsåren för J. V. Snellman, Kalevala, Zacharias Topelius och även Mikael Agricola. 

Den politiskt obundne Numminen blev 1961 sekreterare för president Urho Kekkonens valförbund i Helsingfors. Valförbundet hade en bred bas och fick delvis tack vare notkrisen 12 elektorer i Helsingfors och 96 363 röster. Framgången fäste presidentens uppmärksamhet vid Numminen och dörren till politiken öppnades därmed för honom. Han var först styrelsemedlem i det kortlivade Centerpartiet i Finland, som leddes av Pauli Lehtosalo, och därefter i Centerpartiet, det tidigare Agrarförbundet. Mot slutet av 1960-talet var Numminen i tre års tid ordförande för Centerpartiets Helsingforsdistrikt och 1967–1982 ordförande för Landsbygdens bildnings- och kulturförbund efter akademikern Kustaa Vilkuna. Under denna tid var han en central opinionsbildare i partiets kulturpolitik. 

Det avgörande steget i Numminens karriär var när han 1962 blev kulturpolitisk forskare vid riksplaneringsbyrån. Numminens fyra år där var en medveten förberedelse för en karriär inom undervisningsministeriet. Han deltog i utvecklingen av kulturförvaltningen och i planeringen av reformen av högskoleväsendet. Han verkade också som sekreterare för den vetenskapspolitiska arbetsgrupp under ledning av professor Oiva Ketonen som republikens president tillsatte 1965. 

När undervisningsministeriet omorganiserades i början av 1966 blev Numminen chef för högskolebyrån vid ministeriet. Samtidigt var han sekreterare i högskolerådet och för delegationerna för planering av nya högskolor. Vid denna tid stiftade man lagar om utveckling av högskolorna, grundade nya högskolor i östra Finland och skapade ett system för studiestöd. Sommaren 1970 kallades Numminen till undervisningsminister i Teuvo Auras tjänstemannaregering; hösten 1970 utnämndes han till chef för undervisningsministeriets högskole- och vetenskapsavdelning och slutligen till kanslichef vid ministeriet från början av 1973. 

Numminen stannade på posten som kanslichef till slutet av 1994. Under denna tid blev han känd för den breda allmänheten som ”kulturfursten” och hans ställning som opinionsbildare blev unik. Han ledde reformerna av lagstiftningen om utbildning på 1970- och 1980-talen samt i början av 1990-talet och hans insats för utvecklingen av högskoleväsendet var stor. Han var ordförande i talrika kommittéer, bland annat i tre om språkundervisning. Han påverkade också ministeriets kulturpolitik och verkade i synnerhet för tillkomsten av flera nya kulturinstitutioner. Bland dessa kan nämnas vetenskapscentret Heureka, Helsingfors nya operahus, det arktiska centret i Rovaniemi, Museiverkets etnografiska museum (numera Kulturernas museum) samt den grundliga saneringen av Sveaborg. Numminen ledde många större kulturpolitiska projekt, såsom delegationen för Kalevalas jubileumsår 1985, utgivningen av J. V. Snellmans samlade arbeten och en stor historisk undersökning av centralförvaltningen i Finland. Som ordförande i Topeliussällskapet verkade han aktivt för utgivningen av Topelius samlade skrifter. 

Efter Numminens korta period som minister fanns det från 1970 alltid två ministrar i undervisningsministeriet. Sammanlagt hann Numminen ha 26 ministrar som förmän. Detta stärkte automatiskt hans position, eftersom alla verksamheter förenades i kanslichefen. Dessutom växte anslagen för undervisning och kultur under hela perioden. Vid undervisningsministeriet fanns det under hans tid starkt politiskt engagerade tjänstemän, och Numminen fick ofta utnyttja hela sin politiska erfarenhet för att styra dem. 

Numminen var inte enbart tjänsteman, utan bidrog också med sin egen kulturella insats. Han har alltid skrivit mycket och har ända sedan studieåren tagit ställning i många kulturpolitiska ärenden. När hans skriftställarskap bibliograferades till hans 60-årsdag 1988, omfattade förteckningen 942 nummer, men den skriftliga produktionen upphörde inte därmed. Det kanske viktigaste arbetet i Numminens produktion är första delen av ungdomsföreningsrörelsens historia i Finland; som pensionär har han ägnat sig åt att skriva de följande delarna. Viktiga är också hans verk om utvecklingen av kulturförvaltningen i Finland (1964) och om universitetsfrågan (1987). 

På sin tjänstemannabana, i sin skriftliga verksamhet och i sitt nästan maniska samlarintresse har Jaakko Numminen haft ett viktigt stöd i sin hustru, magister Maija Numminen, som även utfört ett betydande livsverk som redaktionschef först för uppslagsverket Uusi tietosanakirja och sedan för uppslagsverksavdelningen vid förlaget Werner Söderström Oy. Via Maija Numminen har Jaakko Numminen också stiftat bekantskap med den ortodoxa kristendomen och den ortodoxa kyrkans angelägenheter i Finland. Numminen har låtit flytta sin mormors gamla hem från Lappo till Sibbo. Övre våningen i det imponerande huset är helgat åt biblioteket och klipparkivet; i en sidobyggnad finns stora mängder tidningar och tidskrifter. 

Ilkka Seppinen 

Jaakko Mauri Numminen, född 22.10.1928 i Vasa. Föräldrar justitierådmannen Juuso Vilho Numminen och Aino Sofia Turja. Gift 1957 med redaktionschefen, filosofie magistern Maija Hellevi Kairikko. 

PRODUKTION. Suomen nuorisoseuraliikkeen historia I. Vuodet 1881−1905 (1961); Suomen kulttuurihallinnon kehittäminen (1964); Keskiasteen koulutuksen uudistaminen (1977; 2. rev. uppl. 1980); Koululainsäädännön uudistus (1982); Valtioneuvoston ongelmia (Hur Finland regeras, 1985); Yliopistokysymys (1987); Malja isänmaalle (1988); Koulutuspolitiikan vaihtoehdot (1994). Se även Jaakko Nummisen kirjallinen toiminta 1947–1988 (1988). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. V.-M. Autio, Opetusministeriön historia VI. Suurjärjestelmien aika koittaa 1966–1980. Hyvinvointivaltion koulutus- ja kulttuuripoliittiset visiot haasteeksi uudistuneelle opetusministeriölle (1994); V.-M. Autio, Opetusministeriön historia VII. Vakiintuneisuudesta uusien muotojen etsimiseen 1981–1995 (1997); Puheet-kirja. Jaakko Nummisen 75-vuotiskansalaispäivälliset 22.10.2003 Karjalatalossa (2004). 

BILDKÄLLA. Numminen, Jaakko. Foto: Uuskuva. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4887-1416928957493

Upp