SOLITANDER, Johan 

(1764–1838) 

Köpman, redare, bersgsråd 

Johan E:son Solitander tillhörde en av de ledande köpmansdynastierna i Borgå. Han var genom giftermål befryndad med köpmannasläkten Borgström och genom nära släktingars giftermål knuten till familjer som Alopaeus och Meinander. Han ärvde en blomstrande affärsrörelse och skapade också själv en stor förmögenhet, som han emellertid förlorade. Hans mångåriga verksamhet som borgerskapets förtroendeman gjorde honom till en huvudperson när lantdagen i Borgå förbereddes.

Johan Solitander vara bara tio år gammal när hans far dog. Modern övertog rätten att driva handelsrörelsen, och fick hjälp av bodbetjänterna. Ende sonen Johan började sköta boden 1785, men övertog rörelsen formellt först 1794, då han vann burskap. Två år tidigare hade han börjat uppföra ett stilfullt handelshus vid hörnet av Kyrkotorget i Borgå. Också på själva torget bedrevs handel, sedan tillstånd utfärdats 1779 att nyttja det som stadens andra salutorg. Köpmannagården, ett trähus i två våningar, restaurerades på 1980-talet. I samband med renoveringen upptäcktes originaltapeter, ursprungliga taklister och parkettimitationer, vilket ytterligare förhöjde byggnadens värde. De ståtliga kakelugnarna hade Solitander förmodligen låtit hämta från Stockholm. Förutom gården vid Kyrkotorget, till vilken det hörde flera byggnader, ägde Solitander tre strandbodar. 

Solitanders bokföring har bevarats och visar att handelshuset upprätthölll täta förbindelser med Stockholm, Riga, Reval, flera tyska städer samt med Amsterdam. Solitander exporterade främst bräder och importerade framför allt livsmedel. Borgå var från 1600-talet en så kallad uppstad, vilket innebar att dess export måste bedrivas via Helsingfors. År 1766 fick Borgå, liksom alla andra städer i samma ställning, rätt att segla till alla hamnar i svenska riket och alla utländska hamnar i Östersjön. 

Handelssjöfarten gav de största vinsterna, men var samtidigt riskfylld. Johan Solitander var tillsammans med sin kusin Erik Solitander och sina svärföräldrar Gustav Borgström och Maria Margareta Frantzman stadens ledande skeppsredare. Med mindre fartyg transporterades varor mellan hamnarna i Östersjön, men från 1780-talet började man utrusta stora så kallade Spanienfarare som seglade ända till Medelhavet. Den mest långvariga och framgångsrika fregatten hette Borgå; i denna hade kusinerna Solitander och Borgströms andelar. På grund av de lidanden Borgå fick utstå under kriget fick stadens köpmän av Gustaf III rätt att segla direkt till hemstaden, utan att behöva lossa i Helsingfors. Fregatten gjorde många vinstgivande resor till Medelhavet och England, men försvann enligt uppgift spårlöst 1806. 

Till seglationen anslöt sig skeppsbyggeriet. I staden fanns sedan gammalt C.G. Lagus skeppsvarv, men tomten var trång och vattennivån i Borgå å låg. Det sista skepp som byggdes där var briggen Redligheten, som Solitander var huvuddelägare i. År 1801 hyrde Solitander tillsammans med en annan köpman och markägare ett område för ett skeppsvarv på Gammelbacka gård i Hammars för 30 år. Där byggdes flera fartyg som seglade ända till Förenta Staterna. Solitanders rederiverksamhet upphörde 1827, då två fartyg förliste. 

Efter lilla ofreden, den ryska ockupationen på 1740-talet, grundades tobaksfabriker och buldansväverier i Borgå. I de senare framställdes hampväv som användes till segel och armétält. År 1784 grundades också ett sockerbruk i staden. Solitander skaffade sig andelar i alla dessa företag. Enligt näringsstatistiken för 1806 ägde han andelar i glas- och sockerbruk, buldansväverier och tobaksfabriker och var ensam ägare till ett järnbruk. Järnbruket var Mariefors, som Solitanders svåger, krigskommissarien L.O. Nysten, hade uppkallat efter sin hustru. Mariefors var ett för denna tid ansenligt brukssamhälle. Förutom järnbruket, där verksamheten drevs uteslutande med importerad malm, fanns en såg, en kvarn, två tjärugnar, en tegelugn, ett engelskt garveri och en keramikverkstad. På bruket tillverkades spik, stångjärn, järntråd, yxor och spadar. Nysten hade huvudsakligen drivit verksamheten med lånat kapital och blev tvungen att överlåta bruket åt sin huvudborgenär Solitander 1803. 

När Solitander också förvärvade Gammelby gård i Tusby blev han den största markägaren i Tusby. Dessutom ägde han nio skattehemman i Mäntsälä och janakkala. Gårdarna sköttes av torpare. På Mariefors ägor grundade Solitander 17 torp, och lika många på Gammelby gårds ägor. Han lät också uppföra nya byggnader på gårdarna. Solitander började nu tituleras brukspatron. 

Johan Solitander var aldrig intresserad av något fast ämbete i stadens förvaltning, utan nöjde sig med posten som oavlönad talman för borgerskapets äldste. I denna ställning skötte han viktiga uppgifter våren 1809, när lantdagen hölls i Borgå. Johan Solitander och rådmannen Kr. Keisner fick i uppgift att resa en äreport inför kejsar Alexander I:s besök. Ritningarna till porten fick man från Ryssland. Den hade åtta pelare och var täckt med gult linnetyg med målade bilder och dekorationer och kunde lysas upp från insidan. Inne i kyrkan byggdes ett podium för tronen, som hämtades från S:t Petersburg. Kejsaren inkvarterades i två stenhus, förenade genom en övertäckt gång vid Ågatan. Husen ägdes av nära släktingar till Solitander. Borgerskapet valde med stor majoritet Solitander till sin representant vid lantdagen, och han deltog i tre olika utskott. Det berättas att kejsaren ropade några ord på franska till honom vid sin avfärd från staden i juli 1809. Ett säkert bevis på att arrangemangen hade varit lyckade var att Solitander erhöll bergsråds titel 1811. 

Solitander försökte främja hemstadens bästa medan han stod på höjden av sin karriär. Han ansökte 1809 om stapelrätt för Borgå, men ansökan förkastades 1812. Staden fick oinskränkt rätt att idka handel med utlandet först 1830, i samband med Nikolaj I:s besök i Finland. Däremot fick Borgå 1812, tack vare Solitanders initiativ, slutligen en egen sjötullkammare på Svinö, så att stadens fartyg inte längre behövde segla till Helsingfors för att få lasten förtullad. Solitander föreslog också för regeringskonseljen 1812 att stadens borgmästare, för att utöka sin lön skulle få rätt att sköta domareämbetet i Borgå och Mäntsälä socknars tingslag, och att en kämnersrätt, en lägre rätt än rådstugurätten, skulle bildas i staden. Inte heller denna ansökan beviljades. 

Affärerna gick bra ännu på 1810-talet, så bra att bergsådet förvärvade också Domargård och två frälsehemman i Borgå socken. Samtidigt började olyckorna hopa sig. Mariefors bruk brann ned, och flera förlustbringande konkurser drabbade Solitander. Särskilt förödande var den ryske handelsmannen Saitzoffs konkurs 1813, då Solitander förlorade 12000 rubel. Ännu större skada orsakade fregatten Enighetens förlisning i Frankrike 1821. Sockerbruket slutligen råkade i ett priskrig med en konkurrent i staden. Solitander upphörde med sin affärsrörelse i Borgå 1825. Det slutliga slaget var troligen briggen Venus förlisning med full saltlast 1827. Husen i staden måste säljas. Solitander tog nya lån, men kunde inte sköta dem och försattes i konkurs 1835. Hans sista år fördunklades av rykten om konkursbrott. Allt gick förlorat, husen i staden, manufakturerna, bruket och gårdarna, också Domargård, där bergsrådet emellertid fick bo kvar till sin död. 

Ilkka Mäntylä 

Johan Eriksson Solitander, född 30.9.1764 i Borgå, död 3.11.1838 i Borgå socken. Föräldrar handlanden Erik Johansson Solitander och Anna Nylander. Gift 1795 med Catharina Elisabet Borgström. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Hartman, Borgå stads historia III (1908); L. Heiman, Solitander – hänen kauppahuoneensa vaiheet (1987); I. Mäntylä, Borgå stads historia II. 1602−1809 (1994); R.O. Peltovuori, Suur-Tuusulan historia II (1975). 

BILDKÄLLA. Solitander, Johan. T. Hartman, Borgå stads historia I–III (1906–1908).

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4069-1416928956675

Upp