KAIPIAINEN, Birger 

(1915–1988) 

Keramiker, professor 

Birger Kaipiainen är en av Finlands internationellt mest kända och framgångsrika keramiker. Hans arbeten hade del i den moderna finländska konstindustrins världsomspännande segertåg. Kaipiainens formspråk blev framför allt tredimensionellt; han sammanställde reliefer av keramiska stycken och pärlor.

Birger Kaipiainen föddes 1915 i Björneborg, som den yngste i en sjubarnsfamilj. Fadern, som var järnvägstjänsteman, flyttade dock redan efter ett år till Helsingfors med sin familj. I mitten av 1920-talet skickades Birger för att tillbringa sommaren hos det barnlösa emigrantparet Baranovski i Sordavala. Helen Baranovski hade studerat konst i S:t Petersburg, och för den unge Kaipiainen blev familjens hem och bekantskapskrets en inkörsport till internationella seder och bruk. 

Kaipiainen tecknade och slukade skönlitteratur men av skolgången blev det inte mycket bevänt. Till slut tog Birgers mor kontakt med Arttu Brummer-Korvenkontio, lärare vid Centralskolan för konstflit, och berättade om sina farhågor beträffande sonen, som bara jagade fjärilar på ängarna eller satt och betraktade blommor. Brummer-Korvenkontio tog den tonårige Birger under sina vingars skydd i konstskolan. Trots att ynglingens studietid sammanföll med funktionalismen, då konsthantverket skulle avskalas från allt dekorativt och sentimentalt, klamrade han sig envetet fast vid sin poetiska bildvärld, med uppmuntran från sina förståelsefulla lärare. 

År 1937 erbjöds Kaipiainen arbete på porslinsfabriken Arabias konstavdelning, som under denna tid var i färd med att profilera sig som ett flaggskepp för det fria konsthantverket. Redan från början skilde sig Kaipiainen från konstnärskollegerna med sina säregna motivval. Konstnärsbanan höll dock på att bli kortvarig. Kaipiainen insjuknade i polio. Hans konvalescens kom dessutom att ta lång tid i anspråk på grund av en felaktig diagnos. Den svåra sjukdomen lämnade bestående spår och Kaipiainen blev allt framgent tvungen att använda en promenadkäpp som stöd. Kort efter att Kaipiainen insjuknat i polio dog även hans far. Sjukdomen och förlusterna kan kanske delvis förklara den melankoliska ton som möter betraktaren i Kaipiainens konst. Nostalgi, saknad, en längtan till en vackrare värld, till minnen förgyllda av tidens gång, bort från denna stund och från vardagen, är stämningar som återspeglas i hans verk. ”Saknaden är för mig ett permanent tillstånd, som för en stund kan försvinna, bara för att troget återkomma”. 

Kaipiainens individualistiska romantik fann genklang även hos publiken, särskilt under 1940-talet. Arbetena från decenniets första hälft präglas av en sorgmodig stämning, men är trots det praktfullt tidlösa och har föga gemensamt med krigsårens vardag. På stora väggtallrikar och plaketter trollade Kaipiainen i allehanda pastellnyanser fram drömlika serenader i romantiska skogsmiljöer, harlekiner och en stjärnfiskande yngling omgiven av svävande kvinnouppenbarelser. I många av verken återfinns samma elegiska kvinnogestalt med fladdrande hår, i vars ansiktsdrag man kan skönja Kaipiainens egen profil. Ända sedan barnsben hade Kaipiainen intresserat sig för musik, opera och balett, något som även återspeglades i hans konst. ”Jag kan inte säga var Vivaldi slutar och Botticelli börjar”, konstaterade han om sitt förhållande till sitt arbete och till konsten i övrigt. 

Mot slutet av 1949 hade Kaipiainen möjlighet att arbeta för Richard Ginori i Italien. Hans arbeten från denna period visades på en mindre utställning i Milano. Italienvistelsen innebar det definitiva slutet för Kaipiainens pastellnyanserade och av ungrenässansen influerade drömmar. Det för honom så kära kvinnomotivet bestod, men kom hädanefter att präglas av en starkare stilisering och ett mer frontalt uttryckssätt, inte olikt Massimo Campiglis kvinnofigurer. 

Inom den finländska konstindustrin var 1950-talet en tid av experimenterande och fri kreativitet. Kaipiainens fantasi tycktes under denna tid inte känna några gränser. I början av decenniet frigjorde han sig från ”fajansmåleriet” för att övergå till ett mer tredimensionellt formspråk, något som tog sig uttryck i bl.a. reliefer av keramiska bitar och pärlor, fristående kägelformade kvinnofigurer och långa blockliknande väggprydnader. År 1950 fick Kaipiainen den välkomna uppgiften att utforma dräkter och scenografi för Pjotr Tjajkovskijs balett Törnrosa. Ett par decennier senare scenograferade han Markisinnan de Sade av Yukio Mishima och på 1980-talet Gustav III av August Strindberg, båda uppförda på Svenska teatern i Helsingfors. För tapetfabriken Pihlgren & Ritola designade han 1957 tapeterna ”Kiurujen yö” (Lärkornas natt) och ”Ken kiuruista kaunein” (Den vackraste lärkan). Tapeterna blev genast populära. 

År 1954 flyttade Kaipiainen till Sverige och Lidköping för att arbeta som konstnär på Rörstrand. Kulturutbudet i staden var begränsat, men Kaipiainen fann stort stöd i sina vänner intendent Fredrik Wehtje och landsmaninnan och kollegan grevinnan Lillemor Klingspor, född Mannerheim, tidigare keramikerpraktikant på Arabia. För Kaipiainen innebar tiden vid Rörstrand en period av befrielse, något som även tog sig uttryck i hans arbeten: stilen var vågad, färgerna dramatiska och motiven surrealistiskt laddade. År 1955 ordnade Rörstrand en gästutställning i New York för den nu internationellt kände Kaipiainen. Under samma vistelse firades revykungen Gustav Wallys 50-årskalas i ett hus nära Central Park där nakna, mörkhyade och förgyllda uppassare serverade champagne och kaviar åt de 400 inbjudna gästerna. Alla kom utom Greta Garbo. 

Kaipiainen återvände till Finland 1958 bara för att kort därefter resa till Frankrike tillsammans med ekonomen Margit ”Maggi” Halonen, som han lärt känna genom sin vän Armi Ratia. På julafton samma år vigdes paret på Finlands ambassad i Paris. Äktenskapet var lyckligt och paret hade ett livligt sällskapsliv. Det var Marimekkos guldålder, och legendariska fester hölls på Armi Ratias Bökars, där Kaipiainen fick sitt eget rum ”Röda rummet”. Även skådespelaren Tarmo Manni och pianisten Cyril Szalkiewicz hörde till umgängeskretsen. Kaipiainen stod dock inför ännu en svår förlust, då Maggi efter en kort tids sjukdom gick bort 1966. 

Kaipiainens konst var i hög grad delaktig i den finländska konstindustrins internationella segertåg. För triennalen i Milano 1960 formgav han en serie pärlfåglar, som ställdes ut mot en bakgrund med ett monumentalt finländskt landskap. Såväl Kaipiainens fåglar som utställningsarkitektur belönades med Grand Prix. För världsutställningen i Montreal 1967 konstruerade Kaipiainen den jättelika reliefen ”Orvokkimeri” (Violhav), som sedermera placerats i Tammerfors stadsfullmäktiges mötessal. 

Som den romantiska konstnärssjäl han var, ägnade sig Kaipiainen inte nämnvärt åt en socialt inriktad formgivning. På begäran av Arabias fabriksledning gick han dock till slut med på att utforma ett antal modeller för fabrikens produktion. Koppartrycksdekoren ”Tapetti” (Tapet), producerades 1953–1962, och i slutet av 1960-talet kom servisen ”Paratiisi” (Paradis), dekorerad med frodiga frukt- och blomsterornament. Servisen slutade tillverkas i mitten av 1970-talet, men har med några smärre förändringar som en av den finländska formgivningens klassiker åter tagits upp i Arabias sortiment. 

Kaipiainen erhöll professors titel 1977. Trots att han 1981 beviljades konstnärspension fortsatte han sitt arbete på frilansbasis och syntes nästan dagligen på sin forna arbetsplats på Arabias fabrik. Birger Kaipiainen dog vid slutet av en arbetsdag i juli 1988. 

Harri Kalha 

Birger Johannes Kaipiainen, född 1.7.1915 i Björneborg, död 18.7.1988 i Helsingfors. Föräldrar järnvägstjänstemannen Pekka Juhani Kaipiainen och Maria Amanda Hannus. Gift 1958 med diplomekonomen Margit (Maggi) Halonen. 

VERK. ”Orvokkimeri” (Violhav), Tammerfors stad (1967); ”Blomsterträd” och ”Spov”, Arabias museum; ”Sju fåglar”, relief i Hotel Palace, Helsingfors. För tapetfabriken Pihlgren & Ritola (1957) tapeterna ”Kiurujen yö” (Lärkornas natt) och ”Ken kiuruista kaunein” (Den vackraste lärkan). För Arabia (1953–1962) koppartrycksdekoren ”Tapetti” och servisen ”Paratiisi” (Paradis). Dräkter till pjäserna Gustav III (1982) och Markisinnan de Sade, Svenska teatern i Helsingfors. Representerad i Konstindustrimuseet, Helsingfors respektive Köpenhamn; Röhsska museet, Göteborg; Nationalmuseet, Stockholm; Malmö Museum; Museet för nutidskonst, Kyoto, Japan. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Berg, Kaipiainen (1986); M. Berg, Kaipiainen (1990); W. Hagelstam, Uusi antiikkikirja 1900–1980 (2003); Birger Kaipiainen. Konstindustrimuseets publikationer 32 (1989); H. Nyman, Welcome to Paradise. The Works of Birger Kaipiainen. Form Function Finland 3–4/2000. 

BILDKÄLLA. Kaipiainen, Birger. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5010-1416928957616

Upp