MIKKOLA, Marja-Leena 

(1939– ) 

Författare 

Marja-Leena Mikkola deltog som författare och föreningsaktiv i den samhällspolitiska debatten på 1960–1970-talet. Hon framträdde som en vänsterradikal och engagerad kvinna som krävde jämställdhet mellan könen. Mikkola har också varit verksam som översättare och skrivit prisbelönta sagoberättelser och dikter.

I mitten av 1960-talet undrade Marja-Leena Mikkola varför det fanns så få skrivande kvinnor och så få kvinnliga yrkesförfattare, fastän forskningen hade klarlagt att kvinnor hade samma intellektuella förutsättningar som män. Det var en för sextiotalet karakteristiska fråga, som kunde ställas trots att det knappast rådde brist på kvinnliga författare. Svaret på sin fråga försökte Mikkola finna dels genom sina egna böcker och dels genom engagemang i rörelser som krävde jämställdhet mellan könen. Under det politiskt hetsiga 1970-talet intog Mikkola en framträdande plats i den samhälleliga och politiska diskussionen. Hon anslöt sig till Finlands kommunistiska parti och utarbetade bland annat kulturpolitiskt program- och diskussionsmaterial för partiet. 

När Marja-Leena Mikkola inledde sitt författarskap i början av 1960-talet, var hon påverkad av den anglosaxiska novelltraditionen. Debutnovellerna i Naisia (1962, Kvinnor) gestaltar starkt kvinnors erfarenheter och känslor. Mikkola använder enskilda individers erfarenheter för att gestalta större sammanhang, bland annat den socialistiska ideologins ställning i efterkrigstidens Finland. Det samhälleliga perspektivet dominerar, men novellernas uppbyggnad är stram och klar. Samhällsskildringen kännetecknar också Mikkolas senare noveller, trots att karaktärerna och deras upplevelsesfär där närmar sig författarens egen sociala bakgrund. Hon läste till en filosofie kandidatexamen och arbetade till en början på bibliotek och för Finlands författarförbund. I novellsamlingarna Lääkärin rouva (1972, Läkarens hustru) och Suistomaalla (1977, I floddeltat) skildrar Mikkola medelålders konstnärer och kulturintresserade kvinnor, deras tankar, upplevelser och sätt att förhålla sig till sin föränderliga kvinnlighet. 

Mikkola skrev också bredare epik, även om novellistiken är hennes forte. Ungdomens rotlöshet är motivet i debutromanen Tyttö kuin kitara (1964, En flicka som en gitarr). Huvudpersonerna är en kvinnlig vokalist och en manlig pianist i en dansorkester, romanens smärtpunkt en kärlek dömd att misslyckas. Tyttö kuin kitara hör till Mikkolas förnämsta romaner. Den är skickligt och sparsamt uppbyggd. Återblickar och drömmar varvas på ett fungerande sätt med romanpersonernas liv i nuet. Också i sina senare romaner har Mikkola intresserat sig för människor med offentliga yrken: redaktörer, musiker, konstnärer, politiker och föreningsaktiva. I romanerna Etsikko (1976, Sökaren) och Liisa ja Veikko ihmemaassa (1969, Liisa och Veikko i underlandet) skildras ungdomar på jakt efter ideologier och politiskt engagemang. 

Sin samhällskritik har Mikkola framfört både i böcker och i föreningssammanhang. Kåserisamlingen Makean leivän päivät (1965, Sötebrödsdagar), som hon lät publicera under pseudonymen Maria Heikinhärkä, angrep olika förhållanden i det tidiga 1960-talets Finland. Ännu bitskare är satiren i Mikkolas sketcher och sånger, som studentteatern Ylioppilasteatteri i Helsingfors framförde i slutet av 1960-talet. Karakteristisk för hennes författarskap vid den här tiden är intervjuboken Raskas puuvilla (1971, Tung bomull). I intervjuer med textilarbetare från Tammerfors ges avslöjande perspektiv på de konkreta problem som rationaliseringar och stress i arbetslivet skapar för individen och arbetskollektivet. Raskas puuvilla är en av den finska dokumentärlitteraturens mest helgjutna och imponerande prestationer. 

Efter de första böckerna har Marja-Leena Mikkola pendlat mellan verklighetens och fiktionens värld. I sin prosa, i sina sånger och sin dramatik för vuxna har hon skildrat en värld där idyllen inte kan existera. Hon har också skrivit sagoromaner och poesi om björnar (Amalia, karhu, 1975, Björnen Amalia), fåglar (Lumijoutsen, 1978, Snösvanen) och den traditionella sagoskattens alla fantasifigurer (Anni Manninen, 1977; Anni, djuren och Gröna sjön, 1979). Med sina sagor har Mikkola nått många sagoläsande barn, och fått en uppskattning som lett till flera utmärkelser. Mikkola har också översatt dikter av bl.a. Anna Achmatova och Sylvia Plath, samt redigerat två verk med texter i urval av politikern Hertta Kuusinen. 

Kalevi Kalemaa 

Marja-Leena Pirinen, från 1963 Salmi, Mikkola, född 18.3.1939 i Salo. Föräldrar organisationsfunktionären Kosti Mikael Pirinen och kassörskan Jenny Elsa Elina Heikkinen. Gift 1963 med redaktören Sauli Lauri Sakari Salmi, (skild). 

PRODUKTION. Noveller: Naisia (1962); Lääkärin rouva (1972); Suistomaalla (1977); Venäläiset naiset (1979); Heltymys (1986); Omaisten kesken (1995); Mykkä tytär (2001). Romaner: Tyttö kuin kitara (1964); Etsikko (1967); Liisa ja Veikko ihmemaassa (1969); Amalia, karhu (1975); Anni Manninen (1977; Sagan om Anni, djuren och Gröna sjön. Stockholm 1979); Maailman virrassa (1981); Kultakissa (1983); Jälkeen kello kymmenen (1984; Efter klockan tio. Stockholm 1986); Ketun luona kuussa (1987); Ovi toiseen maailmaan (1989). Övrigt: Makean leivän päivät. Pakinakokoelma (pseudonym Maria Heikinhärkä 1965); Käpy selän alla (filmmanus, 1966); Lapualaismorsian. (filmmanus, 1967); Laulu tuhannesta yksiöstä (tv-pjäs, 1967); Sirkus Europa (tv-pjäs, 1968); Raskas puuvilla (1971); Vuodenaikain myrskyt. Dokumenttikollaasi Hertta Kuusisesta (1975); Lumijoutsen. Lastenrunokokoelma (1978); Kun käki ei kuku (tv-pjäs 1978); Lauluja. Laulukokoelma (1979); Malinka, kuuntytär. Lastenrunokokoelma (1990); Hamlet ystäväni. Hertta Kuusisen kirjeitä Olavi Paavolaiselle (1998); Menetetty lapsuus (2004). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Koskela, Suomalaisia kirjailijoita Jöns Buddesta Hannu Ahoon (1990); Y. Stenius, Kvinnors sökan. Horisont 1/1970; P. Tarkka, 86 författarporträtt: Marja-Leena Mikkola. Författare i Finland (1983). 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5063-1416928957669

Upp