KILPI, Volter


(1874–1939)


Författare, bibliotekarie


Volter Kilpis roman I salen på Alastalo utspelas under loppet av sex timmar i en ca 50 kvadratmeter stor sal. Trots att de yttre händelserna är begränsade, öppnar sig livet i hela dess bredd för läsaren. Kilpis originella språk och bokens nydanande struktur gjorde att läsarna, som var vana vid realistisk litteratur, hade svårt att ta den till sig då den utkom 1933. Kritikerna har däremot alltid uppskattat Kilpis mästerverk.


 

I en omröstning som 1992 föranstaltades av rikstidningen Helsingin Sanomat utnämnde ett hundratal konstnärer, forskare och kritiker Volter Kilpis I salen på Alastalo till den bästa bok som utkommit i Finland under självständighetstiden. Den länge försmådda klassikern fick sålunda äntligen en rättmätig plats på parnassen. Kilpis skärgårdssvit, vars första del utgörs av I salen på Alastalo, utkom 1933–1937, även om han påbörjade den redan 1924. Kilpi hade då inte gett ut något sedan Antinous 1903. Hans bana som bibliotekarie, som inleddes 1898, fortfor dock utan avbrott ända till slutet. Från 1921 ledde Kilpi det nya biblioteket vid Åbo universitet och utnämndes formellt till överbibliotekarie 1929.


 

Volter Kilpi hette ursprungligen Erics­son; fadern var sjökaptenen David Ericsson, modern hette Anna Lucina Abrahamsson. Släkten Ericsson var djupt rotad i skärgårdskommunen ­Gustavs; Kummala gård på Kivimaa hade varit i släktens ägo sedan början av 1700-talet.­ Volter Kilpi föddes i Pietilä i Laupus och bodde i sin mors föräldrahem under sina första levnadsår. Lekkamrater hade han inte, den yngre brodern dog i treårs­åldern och ”en viss distans” upprätthölls till tjänste­folkets barn. På så vis kom den unga Volter­ att leva ”ett starkt fantasipräglat liv”. År 1882 köpte fadern Matintalo i Koila by, där det fanns jämnårigt sällskap, men ­Volter hade tydligen redan vant sig vid att vara allena och kanske också vid att vara ­annorlunda. Hösten 1882 skickades han för ett par månader till småskolan i Alastalo. Där blev han bekant med sin fars styvfar, David Jansson, och med Alastalo och dess omgivning. Eftersom det inte ännu fanns någon folkskola i Gustavs, ordnades undervisningen i en granngård. Före läroverkstiden hade Volter redan läst bland annat Kivis Sju bröder, Bibeln och Chateaubriands­ Atala.


 

Hösten 1886 inledde Volter, under namnet Volter Kilpi, sin skolgång i Åbo finska privatlyceum. Föräldrarna fick nys om namnändringen först när de tog del av sonens första betyg. Kilpis skolpresta­tioner var medelmåttiga, men han var en passionerad läsare. I andra klass läste han till exempel Robinson Crusoe och i femte klass tillgodogjorde han sig Goethes Werther i original. Av stor betydelse var att han 16 år gammal började lida av försämrad hörsel och därmed än mer isolerades från sin omgivning. Hans inåtvända natur gynnade även en utveckling mot något slag av kompromisslöshet med idealistiska förtecken.


 

Efter sin studentexamen flyttade Volter­ Kilpi till Helsingfors för universitets­studier. Studierna vid den historisk-­filologiska sektionen var inte särdeles systematiska, men desto mer ihärdigt läste han världslitteratur och filosofi. Han förkovrade sig i tyska och ägnade sig även åt engelska, franska och italienska. Under ferierna i Gustavs erbjöd ungdomsföre­ningsverksamheten på orten tillfällen att hålla föredrag och tal samt att uttrycka sig i skrift. Hans äldsta bevarade text ”publicerades” i september 1895 i den handskrivna tidningen ”Riento”. I nationstidningen skrev Kilpi om poesi och finskhetsfrågan. En idealistisk och drömskt extatisk kärleksupplevelse resulterade 1899 i verket Bathseba, som utkom i januari 1900, då Volter Kilpi avlade filosofie kandidatexamen. Hans laudaturarbete i konst­historia behandlade Tizian, och laudaturarbetet i estetik och nyare litteratur Friedrich Hölderlin. Samma år utkom även Kilpis hyllning till Aleksis Kivi, den första i sitt slag.


 

En av Kilpis allra första publikationer, 1898, berörde organiserandet av en rörelse för folkbiblioteken. Detta år inledde Volter Kilpi sin bana som bibliote­karie vid Helsing­fors universitet, först som praktikant och sedan som extraordinarie amanuens. Under sin över tjugoåriga tid på denna institution katalogiserade han bland annat A. E. Nordenskiölds bok- och kartsamling. Därtill verkade Kilpi 1906–1911 som bibliotekarie för studentkårens bibliotek och 1912–1918 som biträdande bibliotekarie vid Helsingfors stadsbibliotek. Han hade således en mångsidig bibliotekserfarenhet, när han i början av 1919 blev bibliotekarie vid Åbo stadsbibliotek. Sin största arbetsinsats inom biblioteks­väsendet utförde han som första bibliotekarie, sedermera chefsbibliotekarie, vid Åbo universitets bibliotek.


 

Då bibliotekstjänsten inte upptog mer än tre timmar per dag fick Kilpi tid över för att läsa och skriva. Den unga författaren, som blivit känd för allmänheten genom Bathseba, publicerade följande år en omfattande essä om konst och moral samt tre berättelser. År 1902 publicerades två böcker och fem berättelser. Essä­samlingen Ihmisestä ja elämästä (Om människan och livet) grundar sig på Kilpis intresse för filosofi. Ett lidelsefullt sökande efter det egna jaget speglas i boken Parsifal.­ Den synnerligen produktiva perioden upphörde redan året därpå, då enbart Antinous och en berättelse utkom. I dessa tidiga verk nådde sekelskiftets finska symbolism en kulmen. Bathseba, Parsifal och Antinous hänvisar som motiv till de tre kulturella fundamenten för Europa: Bibeln, medeltidens riddarkultur och antiken.


 

Antinous, en uppgörelse med konsten, ansåg författaren att hade skrivits ”något för tidigt” och gjorde att hans ”skönlitterära livsuppfyllelse” avbröts för över tjugo år. Även om Antinous stilmässigt var mer frigjord än Bathseba och Parsifal, vilka anklagats för att vara förkonstlade, bemöttes boken med största oförståelse. Kilpi erbjöds möjligheten att fortsätta med översättningen av Gustav Frenssens­ roman Jörn Uhl till finska, och under de följande åren översatte Kilpi även några andra romaner av den då mycket populära Frenssen.­ Ett angenämare uppdrag var att förfinska Goethes Den unge Werthers lidanden, något han åtog sig på eget ­initiativ, och uppenbarligen nyttjade han i arbetet sin egen tidigare översättning från 1898. Likaledes översatte han på eget bevåg R.W. Emersons Representative Men till finska. Frenssens roman Hilligenlei och Paul Wernles bok Die Quellen des Leben Jesu, vilken han översatte 1907, inverkade uppenbarligen på hans uppfattning om Kristus som person. Kilpis religiositet var inte kyrkorelaterad, utan snarast en tro som innebar högaktning för en panteistisk gudom.


 

År 1904 träffade Volter Kilpi sin blivande hustru, Hilja Vanhakartano, som då var tjugo år gammal och stod i beråd att inleda sina medicinstudier i Helsingfors. Efter några skiftande år och en ytterst omfattande brevväxling vigdes paret i Åbo den 10 juni 1907 – utan tillstånd av brudens föräldrar, vilka därför inte heller var närvarande vid bröllopet. Livet stabiliserades efter giftermålet, även om Kilpi fortfarande sökte ett lämpligare yrke. Han hade tidigare försökt komma in i förlagsbranschen, och velat bli huvudredaktör för en litteratur- och konsttidskrift. Chefskapet för Finska nationalteatern föresvävade honom också, ännu följande decennium. Av ekonomiska skäl skrev han litterära artiklar för ett uppslagsverk. I övrigt fick Kilpi, med undantag för allsköns skriverier och recensioner, under många år nöja sig med biblioteksyrket, vars bästa motvikt var ett harmoniskt familjeliv.


 

Flyttningen till Åbo 1919 innebar att återvända till barndomsmiljön. I Helsing­fors ivrade man i början av seklet för det östfinska, och Volter Kilpi var den som alltid betonade sitt västfinska ursprung. Även om hans tjänst, först vid Åbo stadsbibliotek och därefter vid universitetets nya bibliotek, inte lämnade mycken tid över för annat under de första åren, visade sig Gustavs vara en allt mer välgörande oas. Lintukoto, en villa vid stranden vid Ström i Gustavs, ritad av hustrun Hilja, stärkte säkerligen hans hembygdskänsla. Det vittnar de 1920 publicerade omfattande tidningsartiklarna Kustavin muinaisia (Det forna Gustavs) om. Efter Krimkriget hade Gustavs utvecklats till en viktig ort för segelfrakt, och i och med att Volter Kilpis egen far och andra släktingar varit med om denna utveckling kunde han nu ösa ur detta rika förråd av minnen och traditioner.


 

Hustrun Hilja försökte övertala sin man att återuppta sitt skönlitterära författarskap. Hon hade själv 1915 publicerat ett skådespel, Sillankorvan emäntä (Husfrun­ på Sillankorva), som utspelas i en västfinsk bondesläkt på 1860–1870-talet. I februari 1924 började Kilpi skriva sin så kallade Skärgårdssvit, ett arbete som kom att pågå i närmare tretton år. Boken fann sin stil först efter flera år av experimenterande. Hustrun Hiljas plötsliga död i april 1927 och den tunga sorgen efter henne drev Kilpi längre in i sökandet efter nya former för att skildra det förflutna. Det var som om berättelsen Aurinkotytin tanssi­ (Solflickans dans) skulle ha banat väg för den slutgiltiga formen för hembygds­eposet. I salen på Alastalo och samlingen Pitäjän pienempiä (De mindre i socknen) skrevs jämsides. Kirkolle (Till kyrkan), det tredje verket i sviten, kom till därefter. När I salen på Alastalo utkom 1933 var överraskningen stor. Efter trettio års tystnad väntade sig ingen längre ett nytt verk av Kilpi.


 

Nu utkom en 924 sidor tjock roman vars händelser utspelas under enbart sex timmar en torsdag i oktober någon gång på 1860-talet. Scenen är den ca femtio kvadratmeter stora salen på gården Alastalo. Det ringa yttre skeendet ger först ett intryck av långsamhet, men sedan märker läsaren hur livet i hela sin vidd öppnar sig. De bästa exemplen på detta är samlingens kortare berättelser. Läsarna hade svårt att ta till sig Kilpis särpräglade språk och hans nydanande struktur, eftersom de var vana vid realism, men flertalet av kritikerna förhöll sig positiva.


 

Kilpi fick statens pris för den inledande delen, men när han inte belönades för samlingen Pitäjän pienempiä blev han uppbragt och skrev ett långt brev till ordföranden för nämnden. Där skriver han bland annat: ”På grund av den brist på erkänsla som mitt arbete rönt såväl i dess början som under nuvarande skede är mitt självmedvetande måhända tilltaget i överkant, men min smärtsamma inre visshet säger att kvalitetsmässigt kan min prosa, i dess täthet och språkliga styrka, i vår litteratur endast jämföras med Aleksis Kivis.” För romanen Kirkolle som blev färdig till julen 1936 fick Kilpi ånyo statens pris. Under denna period fick han även andra hederspris. De sammanlagda prissummorna var egentligen större än arvodena. Den djupare orsaken till Kilpis missnöje var de låga försäljningssiffrorna. Men viktigare än den ekonomiska förlust, som det utdragna skrivarbetet resulterade i, var att den stort tilltagna Skärgårdssviten blev färdig.


 

Några år efter hustrun Hiljas död gifte­ sig Volter Kilpi med sjuksköterskan Gunborg Grönroos, hushållerska i familjen sedan början av juni 1930. Efter Skärgårdssviten utkom 1937 tänkeboken Suljetuilla porteilla (Vid de stängda portarna), som är ett ”tämligen esoteriskt” resultat av en livslång inre kamp. Dess första del fortsätter Beelzebubs dröm i sista kapitlet i Bathseba. Tänkeboken kan uppfattas som en avslutning på den båge hela produktionen beskriver. Mottagandet gav återigen anledning till en bitter utgjutelse.


 

År 1938 skrev Kilpi i snabb takt på en helt annorlunda bok, det satiriska och fabulerande verket Gulliverin matka ­Fantomimian mantereelle (Gullivers resa till kontinenten Fantomimia), som kom att förbli ett fragment på grund av den hjärtinfarkt som den 6 oktober avbröt arbetet. Så sent som i början av september 1938 hade Volter Kilpi tillsammans med sin hustru deltagit i en fyra dagars gruppresa, hans livs enda utrikesresa, anordnad av Finlands vetenskapliga biblioteks tjänste­mannaförening, till Reval och Dorpat. I slutet av februari följande år drabbades han av förlamning och blev slutgiltigt sängliggande. Han dog den 13 juni 1939.


 

Vilho Suomis doktorsavhandling om den unga Volter Kilpi utkom 1952. Skärgårdssviten har redan behandlats i ett flertal avhandlingar. Språktröskeln har förhindrat att Volter Kilpi fått någon större betydelse utomlands. Elmer Diktonius försökte översätta Kilpi till svenska men därav blev intet. Först 1997 utkom I ­salen på Alastalo, i översättning av Thomas Warburton, som redan på 1970-talet inlett detta projekt med att översätta kapitlet ”Albatrossin tarina” (Historien om Albatross) samt berättelsen ”Ylistalon tuvassa” (I stugan på Ylistalo) ur Pitäjän pienempiä.


 

Dietrich Assmann


 

Volter Adalbert Ericsson, fr.o.m. 1886 Kilpi, född 12.12.1874 i Gustavs, död 13.6.1939 i Åbo. Föräldrar sjökaptenen, skeppsredaren David Ericsson och Anna Lucina Abrahamsson. Gift med (1) Hilja Vanhakartano 1907, (2) sjuksköterskan Gunborg Elisabeth Grönroos 1935.


 

PRODUKTION. Batsheba. Davidin puheluja itsensä kanssa (1900); Ihmisestä ja elämästä (1902); Parsifal. Kertomus Graalin ritarista (1902); Antinous (1903); Kansallista itsetutkistelua. Suoma­laisia kulttuuri-ääriviivoja (1917, sv. övers. Nationell självprövning. Konturer ut finskt kulturliv 1917); Tulevaisuuden edessä. Poliittisia ja yhteiskunta-­eetillisiä ääriviivoja (1918); Alastalon salissa. ­Kuvaus saaristosta I−II (1933, sv. övers. I salen på Alastalo, Stockholm 1997); Pitäjän pienempiä. Saaristoväkeä arkisillaan (1934, delvis övers. till sv. I stugan på Ylistalo. Stockholm 1976); Kirkolle. Kuvaus saaristosta (1937); Suljetuilla porteilla (1938); Gulliverin matka Fantomimian mantereelle (1944).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Kirjailija ja hänen kustantajansa. Volter Kilven ja Alvar Renqvistin kirjeenvaihto 1931−1938 (1990, delvis i sv. övers. Nio brev till en förståelsefull förläggare, Stockholm 1997); Vaan väkevää olemista. Volter Kilven kirjeet Anto Säynäslahdelle (1999); Vieras, vieras minä olen kaikille. Volter Kilven ja Vilho Suomen kirjeenvaihto 1937−1939 ja muita kirjeitä (1993); S. Apo, Volter Kilpi ja 30-luvun kritiikki. Kirjallisuudentutkijain seuran vuosikirja 30 (1977); P.-E. Cederholm, Om det berättade i Volter Kilpis roman Alastalon salissa. Stockholm (1986); L.  Kilpi, ­Kotoisia muistelmia Vartiovuorenkadulta. Phoenix 1/1994; K. Laitinen, Volter Kilpis senare produktion. Horisont 5/1966; S. Laurikkala, Volter Kilpi kirjasto­miehenä (1948); V. Suomi, Nuori Volter Kilpi. Vuosi­sadan vaihteen romantikko (1952).


 

BILDKÄLLA. Kilpi, Volter. Foto: Ateljé Nyblin, 1905. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5081-1416928957687

 

Upp