TIGERSTEDT, Örnulf 

(1900–1962) 

Författare 

Örnulf Tigerstedt blev på 1930-talet känd som en av de mest betydelsefulla representanterna för ytterhögerns s.k. svarta garde inom den svenskspråkiga litteraturen i Finland. Med sina till innehållet traditionella men till formen moderna dikter framstod han som en av de främsta finlandssvenska lyrikerna.

Örnulf Tigerstedt debuterade 1918 med Vågor, en märkligt antikverad diktsamling. Därefter kom novellsamlingarna Noveller (1923) och Exercitia (1924) i en hårt tuktad stil. Efter några år som redaktör i reklambranschen etablerade han sig som poet och författare med ett starkt politiskt intresse på högerkanten. 

I essäsamlingen Skott i överkant (1934) och epistolära Utan örnar (1935) kom Tigerstedt att utveckla en kultursyn baserad på ödestro med spenglerianska influenser, rationellt förnuft och stramt disciplinerad form. Stark beundran för auktoritära rörelser som fascism och nazism skymtar bakom hans martialiska patriotism. Under den ofta arkaiserande högstämda retoriska stilen finner man en stark underström av romantik, drömmeri och orosfylld anspänning. 

Under 1930-talet och kriget kom Tigerstedt att bli en av de ledande bland en grupp reaktionära författare med rötter i Aktiva studentförbundet och tidskriften Svensk Botten på Söderströms förlag som ofta kallades ”Det svarta gardet”. Här ingick kusinen Tito Colliander, Göran Stenius och E. R. Gummerus m.fl. 

Från Tigerstedts trettiotalsproduktion kan framhållas de ypperliga reseskildringarna Vi resa söderut (1930) och Ön i havet (1955). Lyriksamlingarna Vid gränsen (1928) med drag av italiensk futurismo, den stoiska kulturheroismen i Block och öde (1931) och machiavellisk maktdyrkan i De heliga vägarna (1933) bidrog alla till att han vid mitten av 1930-talet betraktades som en av de mer betydande poeterna på svenska språket. För Tigerstedt hade modernism inget med vänster och höger att göra och han kom att skriva i en kraftfull modernistisk stilart, paradoxalt nog förankrad i stark traditionalism. Härvidlag var han befryndad med en rad anglosaxiska författare i tiden: Ezra Pound, T. S. Eliot och Wyndham Lewis. Trots att han i hjärtat var antimodernist, är delar av hans produktion runt 1930, sedd i ett vidare europeiskt perspektiv, i allra högsta grad avantgardistiskt modernistiska. 

Under åren närmast kriget och under Finlands båda krig ökade kontakten med vad han såg som ”det gamla riket” i väster. Han arbetade bland annat som propagandist i Stockholm, och senare i finska underrättelsetjänstens regi. Hans många tyska kontakter gjorde honom senare omöjlig i Sverige. Ofta senare beskylld för att ha varit nazist måste det fastslås att han värjde sig för en politisk rörelse som han såg som i grunden plebejisk. Rasistiska tankar var honom helt främmande – kosmopolit som han var till släkt och kynne. Däremot hyste han tveklöst starka sympatier för den italienska fascismen. 

Tigerstedt övergick efter 1930-talet alltmer till den kulturhistoriska genren. Familjekrönikan Huset Hackman I–II (1940, 1952) är en klassiker på svenska i en lättare kåserande historieskrivning som varit vanlig på engelskt område men som dittills varit okänd på svenska. 

När caesarernas tid ohjälpligt var över och revolutionens söner i öst fick fotfäste i Finland 1944 flydde författaren till Sverige, internerades och hotades av utlämning. En intensiv smutskastningskampanj följde, där författaren fick klä skott för sina tyska kontakter och det finländska deltagandet på tysk sida. Tigerstedt fick slutligen stanna, bosatte sig i småstadsidyllen Strängnäs och ägnade sin sista produktiva period åt främst kulturhistoria: Hässelbyholms historia, Det ekar under valven (1949) och Floden av eld och järn (1957) om Fagerstabrukens historia. 

Några senare diktsamlingar är värda att nämnas: den galghumoristiska Den lycklige Jokern (1945) tillkommen under interneringstiden i Sverige, samt Den blå porten (1953) där hednisk symbolik sammansmälter med en kristen. 

Tigerstedts främsta litterära insats ligger, förutom i den modernistiska poesin och de brett anlagda kulturhistoriska verken, i besjungandet av den finländska herrgårdskulturen: i hans ögon en gustaviansk utpost i öster med högkultiverad spartansk formsträvan. 

Göran O:son Waltå 

Axel Örnulf Tigerstedt, pseudonymer Axel Falander, Axel Fredriksson, född 29.9.1900 i Helsingfors, död 6.11.1962 i Strängnäs. Föräldrar bergsingenjören, statsrådet Axel Fredrik Tigerstedt och Mary Florence Helena von Schoultz. Gift med (1) Hilma Therese Löfhjelm 1927, (2) Guilia Annita Catani 1934. 

PRODUKTION. Vågor (1918); Noveller (1923); Exercitia (1924); Majoren på Björnby (1928); Vid gränsen (1928); Vi resa söderut (1930); Block och öde (1931); De heliga vägarna (1933); Skott i överkant (1934); Utan örnar (1935); Huset Hackman. En wiburgensisk patriciersläkts öden 1790−1879 I (1940); Sista etappen (1940); Statspolisen slår till (1942); Hemliga stämplingar (1944); Den lycklige jokern (1945); Katedralen. Stockholm (1946); Floden rinner förbi (1948); Det ekar under valven. Bilder och gestalter ur Hässelbyholms historia (1949); Fälld vindbrygga. Stockholm (1950); Valv och båge. Valda dikter (1951); Huset Hackman. En wiburgensisk patriciersläkts öden 1790−1879 II (1952); Den blå porten (1953); Ön i havet. Vandringar på Bornholm (1955); Floden av eld och järn. Gestalter och öden ur Fagersta-brukens historia (1957); Källorna sorlar i väster (1964). Se även Finlands författare 1917−1944 (1981); Finlands svenska litteraturhistoria II (2000). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. O. Barck, Svart harnesk. Dikt och förkunnelse (1936); T. Colliander, Bevarat (1964); T. Collliander, Givet (1968); E. Ekelund, Synvinklar (1956); S. Stolpe, Det svenska geniet och andra studier. Stockholm (1935); G. O:son Waltå, Poet under black banners. The case of Örnulf Tigerstedt and extreme right-wing Swedish literature in Finland 1918−1944. Uppsala (1993); G. O:son Waltå, Krisen och litteraturen på trettiotalet. Finlands svenska litteraturhistoria II (2000). 

BILDKÄLLA. Tigerstedt, Örnulf. Ateljé Uolevi. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5087-1416928957693

Upp