RAMSAY, Anders


(1832–1910)


Författare, brukspatron, affärsidkare


Affärsmannen Anders Ramsay tecknade på äldre dar ned sitt livs erfarenheter och strapatser i sina memoarer, som har vunnit stor popularitet. För senare generationer ger boken en levande bild av Finlands öden och av ståndspersonernas liv under 1800-talet. 


 

Anders Ramsay föddes 1832 i Viborg, där fadern, Carl August Ramsay, var guvernör i Viborgs län. I familjen fanns tre söner och två döttrar. När fadern senare blev medlem av senaten flyttade familjen till Helsingfors. Adelssläkten Ramsay var mycket förmögen; familjen ägde ­Dalsbruk och Björkboda bruk. Om vintrarna bodde man i Helsingfors, om somrarna på Björkboda­ gård i kretsen av släkt och vänner. Modern Charlotta af Petersen till­förde familjen både ekonomiska tillgångar och viktiga släktförbindelser.


 

Anders Ramsay började sin skolgång 1839 i Odert Henrik Gripenbergs småbarnsskola i Helsingfors. Han vantrivdes i den särpräglade internatskolan, som följde Pestalozzis pedagogiska idéer. År 1841 flyttade han till realskolan i Åbo, som drevs av lektorn, sedermera ärkebiskopen Edvard Bergenheim. Ryska var skolans språk, och där rådde en militärisk disciplin. Tre år senare lades skolan ned på grund av olönsamhet. Ramsay fick därefter i fyra års tid en bristfällig privatundervisning av en originell informator och flyttade sedan till Åbo gymnasium 1848. Efter att ha deltagit i en kattserenad för en lärare blev han dock tvungen att lämna skolan året därpå. Han läste därefter privat och avlade med goda vitsord sin studentexamen 1852. Ramsay började studera bland annat naturvetenskaper vid universitetet men bytte senare inriktning och började studera juridik. Studierna försummades dock genom ett livligt deltagande i studentlivet, och precis då han höll på att få grepp om dem blev han relegerad på två år på grund av politiskt gyckel vid en namnsdagsmiddag. Ramsay ansåg att studierna för hans del då hade runnit ut i sanden.


 

Efter faderns död delades familjens lantegendom mellan de tre sönerna. Ramsay fick på sin lott Björkboda och Sunnanå bruk. Efter en del initialproblem tog han sig ivrigt an arbetet. Olyckligtvis råkade Ramsay i konflikt med gårdens erfarna inspektor, som valde att säga upp sig. Ramsay anställde nya män och började utvidga odlingarna och modernisera bruken. Ivrig och oerfaren som han var gick han dock alltför snabbt och oförsiktigt till väga. Det blev många bakslag: Sunnanå bruk brann ned utan att vara försäkrat, ett fartyg lastat med järn förliste. Därutöver kom nödåren och järnpriset som rasade. Ramsay skuldsatte sig ödesdigert, miste godset och försattes i konkurs 1863.


 

Ramsay begav sig med hjälp av moderns pengar utomlands och reste omkring i Tyskland, Frankrike, Italien och England, där han knöt rikligt med nya kontakter. Hans mor hade under tiden återinlöst Björkboda gård och erbjöd sonen att ta över gården. Ramsay tillbringade några lugna och arbetsamma år där, men även detta företag strandade och gården gick slutgiltigt förlorad 1868.


 

Den deprimerade Ramsay flyttade tillsammans med systern Charlotta Aminoff till Metsäkylä gård nära Åbo och började handla med trävaror tillsammans med en svensk och en engelsk affärskompanjon. Början var framgångsrik, men företaget gick omkull på grund av stagnation på marknaden och Ramsays blåögdhet. Mangårdsbyggnaden brann ned oförsäkrad, och med den Ramsays hela lösöre. Efter detta försökte Ramsay sig på flera områden, bl.a. som agent för ett ölbryggeri och andra affärsföretag, men utan att lyckas. Allra sist försökte han lansera ett medel för impregnering av tyger och grundade ett aktiebolag i Stockholm. Ramsay själv reste kors och tvärs i Europa för att skaffa patentavtal med textilfabrikanter. Början verkade rätt lovande, men också detta före-tag gick om intet.


 

Frustrerad och fattig återvände Ramsay 1890 till Finland. Han försökte skaffa arbete, men bristande kunskap i finska visade sig vara ett hinder. Helsingfors hade vuxit och förändrats, vännerna hade till största delen avlidit eller flyttat bort, atmosfären i landet föreföll främmande. Ramsay kände sig ensam och saknade det gamla, idylliska och glada Helsingfors. Med ekonomiskt stöd från släktingar levde han ett resignerat och tillbakadraget liv i Helsingfors.


 

Ramsay hade alltid varit en mästerlig berättare i sällskap. Vännerna, framför allt författaren Jac. Ahrenberg, började uppmuntra honom att skriva ned minnen från sitt händelserika liv. Till slut gav ­Ramsay med sig. Det första försöket skildrade åren 1836–1850. Boken fann genast en förläggare och efter publiceringen 1904 fick den utmärkt kritik både i Finland och i Sverige samt starkt gensvar från läsarna. Framgången sporrade Ramsay att fortsätta. Hans memoarer Från barnaår till silfverhår svällde under fyra år ut till ett verk på mer än tusen sidor.


 

Ramsay hade levt ett mycket färgstarkt och skiftande liv. Uppvuxen som han var i en förmögen adelsfamilj kände han de flesta betydande män i Helsingfors, och de flottaste hemmen, generalguvernörens­ residens inberäknat, hade alltid stått öppna för honom. Ramsay beskriver livfullt det gamla svensktalande Helsingfors, dess ­historia och seder, politiska och konstnärliga förhållanden, människor, gator och kvarter. Överklassens hem- och ­sällskapsliv, visiter, bjudningar och stora fester, sommarens herrgårdsliv med maskerader, teaterföreställningar och muntra fester var sådant som Ramsay erinrade sig med glädje. Som entusiastisk teatervän och framstående amatörskådespelare följde han speciellt teaterlivet i Helsingfors. Han beskriver flera av höjdpunkterna på Svenska teatern, bl.a. premiärerna på ­Regina von Emmeritz och Kung Karls jakt. Under skol- och studietiden skrev han små pjäser tillsammans med vännerna Carl Robert Mannerheim och Severin Falkman. Också det muntra studentlivet skildrar han med humor i sina memoarer.


 

I de senare delarna av sina memoarer återger Ramsay reseintryck och färgstarka episoder ur sitt liv som otursdrabbad affärsman. Han är en observant och kritisk resenär och analyserar personligt allt han upplevt. Speciellt sina upplevelser under en Italienresa beskriver han med en detalj­rikedom som närmar sig reseguidens. Med sina internationella vänners hjälp fick han tillträde till många sammanhang som inte var tillgängliga för vanliga turister; bl.a. var han på mottagning hos påven och bevistade bättre bjudningar hos representanter för den italienska adeln. Med sitt presskort kunde han dagligen besöka världsutställningen i Paris 1888. Som vän av konst och musik fick Ramsay utomlands vara med om många begivenheter, såsom Franz Liszts avskedskonsert.


 

Som affärsman var Ramsay alltför impulsiv och godtrogen, och han blev vid flera tillfällen lurad av skickliga bedragare. Han tog dock gång efter annan med energi och optimism itu med nya projekt, som i sin tur misslyckades liksom de tidigare. Till naturen var Ramsay nyfiken, öppen och social, och under sin bana som affärsman lärde han känna människor av många slag, både hedersmän och skojare. Han skildrar dem färgstarkt och bjuder på sig själv genom att även blottlägga sin egen godtrogenhet.


 

Ramsays berättelse kan betecknas som kalejdoskopisk, dramatisk och böljande. I det självbiografiska stoffet inflikas med jämna mellanrum historiska eller lokala skildringar och talrika mustiga personporträtt, än av egna släktingar som bevarat sina stela gustavianska seder, än av kända märkesmän, goda vänner eller samtida original. Enligt egen utsago försökte ­Ramsay varken skriva historia eller en egentlig självbiografi, utan personliga ögonblicksbilder. Han avskydde ”lärt ­pedanteri, glasögonvisdom och nattmösse­djupsinnighet”. Skildringen sträcker sig med många utvikningar från 1830-talet fram till storstrejken med dess dramatiska händelser 1905.


 

Ramsay var en representant för sin tid och sin samhällsklass, en grandseigneur som trivdes i gott sällskap, stolt över sin adliga härkomst. Även om han intresserat iakttog alla de människor han träffade, trivdes han bäst bland sina gelikar och erkände det öppet. Högfärd och snorkighet avskydde han, likaså all tillgjordhet. ­Ramsay hade en helt svenskspråkig bakgrund. Han berättar att han hörde finska för första gången som 16-åring i Åbo gymnasium. Där lärde han också känna och uppskatta borgerskapets söner.


 

Ramsay kunde se på sig själv och sina förehavanden med självironi och humor. För senare generationer bevarar hans färgstarka memoarer en levande bild av Finlands öden och samtidigt av överklassens livsstil på 1800-talet. Även om Anders Ramsays många drömmar och planer gick i kras, blev hans eget händelserika liv ett kapital som han kunde ösa ur för andras nytta och nöje.


 

Den sena litterära framgången satte guldkant på tillvaron under de sista åren av hans liv, som han framlevde i Helsingfors, känd och tillfredställd. Han var nöjd över att hans memoarer fann en så vid läsekrets och även i översättning rönte uppskattning hos en finskspråkig publik.


 

Maija Hirvonen


 

Anders Gustaf Ramsay, född 25.6.1832 i Viborg, död 17.5.1910 i Helsingfors. Föräldrar landshövdingen i Viborgs län, senatorn, geheimerådet Carl August Ramsay och Beata Fredrika Charlotta af Petersen.


 

PRODUKTION. Från barnaår till silfverhår. Skildringar I−VIII (1904−1907); Genom sekler. Bilder ur en storätts lif I (1908); Berättelser (1909); Genom sekler. Bilder ur en storätts lif II (1909).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Furuhjelm, Ett gammalt memoarverk. Astra maj 1950; J. J. Huldén, Anders Ramsay. Berättaren. Hufvudstadsbladet 16.12.1919; M. Mazzarella, Att skriva sin värld. Den finlandssvenska memoartraditionen (1993); A. Ramsay, Från barnaår till silfverhår. I−VIII (1904−1907).


 

BILDKÄLLA. Ramsay, Anders. Foto: Ateljé Dahllöf. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5090-1416928957696

 

Upp