AUSFELD, Eduard 

(1885–1946) 

Överste 

Eduard Ausfeld var den tredje befälhavaren för de finländska jägare som fick sin utbildning i Tyskland. Han tog sig till Finland med sina soldater, och deltog i inbördeskrigets strider vid Tammerfors och på Karelska näset.

Som ung löjtnant i början av första världskriget stred Eduard Ausfeld i Belgien och i Frankrike. Han sårades två gånger och befordrades till överstelöjtnant. I december 1915 förflyttades han till Lockstedter Lager för att utbilda frivilliga för den planerade revolten i Finland. Utbildningstruppen hade bildats redan våren 1915, men på grund av tillströmningen av frivilliga måste kursen utvidgas. Ausfeld utnämndes till chef för det nygrundade fjärde kompaniet. 

Utbildningstruppen ombildades i maj 1916 till 27:e Kungliga preussiska jägarbataljonen och sändes till östfronten för att få stridserfarenhet. De frivilliga ansåg inte att detta stämde överens med deras ursprungliga uppdrag, och i början av 1917 förflyttades bataljonen tillbaka till utbildningslägret. För att kunna förverkliga förflyttningen hade bataljonens chef major Maximilian Bayer varit tvungen att gå förbi tjänsteinstanserna och entledigades därför från sin post som bataljonschef. 

Bayers efterträdare, kapten Julius Knaths, såg bataljonen som en vanlig trupp bland andra och blev därför oense med jägarna. Han led också av psykiska problem och var under långa tider sjukskriven. Ausfeld, som likt Bayer tillägnat sig tanken om en kärntrupp för självständighetsstriden, motsatte sig Knaths och fick till slut denne åsidosatt för att själv den 29 september 1917 bli bataljonens chef. 

I december förklarade sig Finland självständigt, och Ryssland ingick vapenvila med Tyskland. De första jägarna återvände till Finland redan i november, men vintern förhindrade transporten av merparten av dem. I januari 1918 bröt inbördeskriget ut, och den 15 februari kunde jägarna tillsammans resa hem. En del av bataljonens tyska officerare anhöll om att bli befriade från sina tjänster i hemlandet för att kunna följa med sina män, och så anlände också Ausfeld till Finland den 25 februari. 

Till ledare för jägarna och regementen utnämndes tyska officerare. Ausfeld blev överste för 1:a jägarregementet, förlagt till Uleåborg. Han tillbringade huvuddelen av mars månad i Seinäjoki med att utveckla arméns organisation, och den 22 mars befordrades han till chef för 1:a jägarbrigaden. 

Till fronten kom Ausfeld i slutet av mars. Överbefälhavaren general Gustaf Mannerheim ville få till stånd en betydande seger innan den utlovade tyska hjälpexpeditionen anlände, och den 28 mars försökte han genom ett anfall erövra det belägrade Tammerfors. Försöket slutade i ett blodigt misslyckande, där Ausfeld ledde reträtten. Stärkt av sin ökande auktoritet kunde han delta i planeringen av ett nytt anfall, och han ledde en av de tre anfallsenheterna på stadens östra sida. Fastän anfallet den tredje april bara delvis uppnådde sitt syfte, räckte det för att bryta motståndet. Under ledning av Ausfeld trängde de vita följande dag in i stadskärnan och de sista försvararna kapitulerade till slut den 6 april. 

Efter erövringen av Tammerfors förflyttades en stor del av de trupper som deltagit där österut för att skära av de rödas förbindelser med Ryssland. Ausfeld fick i uppdrag att leda den östligaste av de tre anfallsspetsarna i den östra armén, som leddes av generalmajor Ernst Löfström (Toll). Han skulle skära av järnvägsförbindelsen till S:t Petersburg innan de andra enheterna anföll Viborg. Försvararna av banan hade efter sina nederlag knappast någon kampanda kvar, och Ausfelds trupper skar av järnvägen i Raivola redan under den fjärde anfallsdagen den 23 april. Ausfelds sista operation blev intagandet av Ino fästning den 14 maj 1918. I och med det avslutades också hela inbördeskriget. 

Efter kriget stannade Ausfeld kvar i Finland som utbildare i armén tills han på grund av Tysklands kapitulation tvingades avgå. De västliga segrarmakterna ville att det tyska inflytandet i Finland skulle upphöra. Ausfeld hade i december 1918 gift sig med friherrinnan Ruth Munck, som varit sjuksköterska för jägarna i Tyskland. Fastän Ausfeld ansökt om finländskt medborgarskap tvingades också han övergå i skyddskårens tjänst. 

För en som inte var språkkunnig visade det sig inte vara så lätt att leva i Finland. Ausfeld blev i juni 1920 stabschef för skyddskårernas huvudstab, men han fortsatte i detta uppdrag bara till september. När hans äktenskap följande år upplöstes återvände han till Tyskland. Ruth Munck gjorde senare en betydelsefull insats inom Lotta Svärd-rörelsen och dömdes efter andra världskriget till fängelse för krigsförbrytelser. Ausfelds kontakter med Finland avbröts inte helt. Som regeringstjänsteman under andra världskriget var han bland de första som för finländarna avslöjade Tysklands avsikt att anfalla Sovjetunionen. 

Risto Marjomaa 

Ernst Wilhelm Eduard Ausfeld, född 18.8.1885 i Wiesbaden, död 31.8.1946 i Potsdam. Föräldrar Eduard Ausfeld och Helene Raddatz. Gift 1918 med Ruth Margaretha Munck. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Arimo, Saksalaisten sotilaallinen toiminta Suomessa 1918 (1991); O. Enckell, Jägarnas historia (1943); M. Lackman, Suomen vai Saksan puolesta? Jääkärien tuntematon historia (2000); M. Lauerma, Kuninkaallinen Preussin jääkäripataljoona 27 (1966); Finlands frihetskrig år 1918 I, IV−VI (1921, 1923−1925); P. Nordmann, Eduard Ausfeld, den tappra tyska öfversten. Finsk tidskrift 1/1919, H. Ylikangas, Vägen till Tammerfors. Striden mellan röda och vita i finska inbördeskriget 1918 (1995). 

BILDKÄLLA. Ausfeld, Eduard. Foto: Ateljé Rembrandt. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5141-1416928957747

Upp