ÅKERBLOM, Maria


(1898−1981)


Predikant, väckelseledare


Maria Åkerblom var en känd predikant, som efter inbördeskriget samlade människor i hundratal på sina möten i Nyland och Gamlakarleby, innan hennes rörelse slöt sig mot omvärlden på grund av de rättegångar hon ådrog sig 1923. Efter det sålde omkring 230 personer från Karleby och Terjärv sin egendom och flyttade till Helsingfors, där verksamheten fortsatte, trots fängelsedomar för ledarna och tiotals anhängare av rörelsen. Rörelsen splittrades 1933, innan Maria Åkerblom frigavs ur fängelset. Fastän den religiösa verksamheten därefter upphörde nästan helt, förblev en liten skara anhängare sin ledare trogen ända fram till hennes död.


 

Maria Åkerblom var ett av de yngsta barnen i en fattig backstugusittarfamilj i Snappertuna och tvangs bara fem år gammal att flytta hemifrån för att tjäna sitt uppehälle. Den högt begåvade flickan gick endast några veckor i ambulerande skola, sina talanger demonstrerade hon främst genom olika hyss och upptåg. Andliga impulser fick hon från sin mor, i ett fosterhem, samt från kaplanen i församlingen Karl-Erik Lindström. Efter vad hon själv berättat blev hon 1917 svårt sjuk och genomgick en väckelse. Efter detta började hon sin bana med att predika i dvala vid friluftsmöten, men även i kyrkor och församlingslokaler. De instabila förhållandena och det sensationella uppträdandet bidrog till att väcka stort intresse, och människor i hundratal infann sig till mötena. Midsommaren 1918 var Åkerblom inbjuden till Karleby och predikade i den till brädden fyllda kyrkan och därefter på gården till bönehuset i Hakalax, för det fanns inte rum för människomassorna inomhus. Verksamheten resulterade i en stark väckelse i såväl Karle­by som i Terjärv, som hon också besökte.


 

Vid årsskiftet 1919–1920 hade antalet anhängare stigit till 600–700 personer. Samtidigt visade sig de första negativa effekterna av Maria Åkerbloms verksamhet. Nattliga möten, vilda ritter på en vit häst längs stadens gator, Åkerbloms ställning som ”fosterdotter” i forstmästaren Eino Vartiovaaras familj – som flyttat till Gamlakarleby och senare splittrades – samt misshandeln av en ung stallpojke fick de ledande kretsarna i både kyrkan och staden att ta upp kampen mot denna ”sjukliga” religiösa rörelse. Stöd fick de av bland andra ärkebiskop Gustaf Johansson, som fördömde Åkerblomrörelsen vid en biskopsvisitation sommaren 1919.


 

Motståndet tvingade anhängarna att försvara henne. Sålunda uppstod en front där man på vardera sidan använde sig av allt grövre vapen. Omfattande skriverier för och emot i lokaltidningarna samt rättegångarna och menederna ledde slutligen till ett mordförsök på länsmannen Ernst Venelius, i ett skede när de trognaste anhängarna redan lämnat orten. Efter flyttningen från ”Marias palats” i Gamlakarle­by och sedan man upprättat ett kollektiv i Helsingfors blev Maria Åkerblom själv ställd inför rätta för tygstölder. Detta var början på hennes katt-och-råtta-lek med polisen, då hon upprepade gånger rymde: från ett tåg i rörelse i Kronoby, från rådstugu­rättens häkte i Gamlakarleby och från kvinnofängelset i Tavastehus, m.m.


 

I juli 1927 dömdes slutligen Maria Åkerblom och Eino Vartiovaara till långa fängelsestraff för anstiftan till mordförsök och mened, men anhängarna i Helsingfors förblev sina ledare trogna, tills nyheten kom att Åkerblom skulle friges. Ungefär 160 anhängare lämnade då rörelsen och bosatte sig, på uppmaning av en annan sömnpredikant, Hilda Hotti, utanför Helsingfors där de var mycket aktiva inom det lutherska församlings- och missionsarbetet. En del av Åkerbloms kvarvarande anhängare flyttade bort efter kriget, men ända fram till sin död 1981 höll hon fast vid sin övertygelse och fick stöd av den egna, allt mer krympande anhängarskaran. Så sent som 1993 publicerade några anhängare dikter som Åkerblom skrivit under fängelse­åren 1927–1933, i syfte att försvara hennes rykte. Efter fängelsetiden blev hon känd som föreståndare för en kennel. I hennes namn fanns också en känd parkettfirma, där skickliga snickare från Gamlakarleby stod för expertisen.


 

Till sin teologiska natur var Åkerblomrörelsen en väckelserörelse med anglosaxisk prägel, en rörelse som inom kyrkan strävade efter att förnya det andliga livet. Ett centralt element var tron på direkt förkunnelse från Gud genom Åkerblom-profetens förmedling, ett drag som inte är okänt i andra sömnpredikantrörelser inom kyrkan, fastän det står i konflikt med kyrkans officiella lära. Problemet var att Maria Åkerblom och Eino Vartiovaara inte uppfyllde de stora förväntningarna, utan hänsynslöst utnyttjade människors godtrogenhet och andliga nöd för att främja sin egen materiella välfärd. Maria Åkerbloms kluvna personlighet, som förenade en önskan att göra en insats för Guds rike med ett hänsynslöst utnyttjande av andra människor, med allt vad det innebar av gudomliga hotelser, misshandel och mordförsök, förblev en gåta även för dem som, efter stora ansträngningar, lyckades frigöra sig från hennes inflytande.


 

Gustav Björkstrand


 

Ida Maria Åkerblom, född 14.9.1898 i Snappertuna, död 25.2.1981 i Helsingfors. Föräldrar backstugusittaren Axel Edvard Åkerblom och Josefina Vilhelmina Åström.


 

PRODUKTION. En bok om himmelen för de små (1920); Segertoner (1921); Vad är Gud och evigheten? (1922); Maria Åkerbloms skrivelser till rådstuvu­rätten samt hennes brev och dikter under fångenskapstiden 13.12.23–13.11.24 (1925; utg. av Maria Åkerbloms vänner); Dikter (1993).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. G. Björkstrand, Åkerblom-rörelsen. En finlandssvensk profetrörelses uppkomst, utveckling och sönderfall (1976; ny uppl. 1990); G. Björkstrand, Nya bidrag till förståelsen av Åkerblom-rörelsen. Kristendomsundervisningen i historiskt perspektiv (1992); G. Björkstrand, Maria Åkerblom. Sändebudet med makt över liv och död (2011); S. Hemgård, Ständigt vidare (1996); U. Lindqvist, Maria Åkerbloms sekreterare (1991); E. Vartiovaara, Maria Åkerbloms autobiografi och första delen av hennes verksamhet (1920); E. Vartiovaara, Maria Åkerblom i sanningens ljus (1920); E. Vartiovaara, Pyhän Hengen Armolahjat. Esiintyvätkö ne meidän aikanamme? I (1923); E. Wartiovaara, Onko Maria Åkerblom ja hänen ystävänsä enää saapa oikeutta synnyinmaassaan? (1926); A. Voipio, Folkpredikanter och falska profeter (1928); A. Voipio, Sleeping Preachers. A Study in Ecstatic Religiosity (1951).


 

BILDKÄLLA. Åkerblom, Maria. Hufvudstadsbladets arkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5174-1416928957780

 

Upp