HERNBERG, Gunnar


(1904–1993)


Verkställande direktör, bergsråd


När Gunnar Hernberg 1948 utnämndes till verkställande direktör för Finska Socker Ab (Suomen Sokeri Oy) hade han bakom sig en över tjugo år lång erfarenhet av bolaget och sockerindustrin. Under Hernbergs ledning närapå trefaldigades Finska Sockers försäljning samtidigt som arbetstiden per producerat ton socker nedbringades till ca en fjärdedel.


 

I sin uppfostran betonade Gunnar Hernbergs föräldrar, juristen Verner Hernberg och Naëma Tawaststjerna, ärlighet, disci­plin, artighet och flit. Föräldrarna var kulturvänner och ivriga utövare av musik, särskilt sång. Även för Gunnar Hernberg blev sången en livslång hobby. Hemmet gav honom goda färdigheter för livets kommande prövningar. År 1914 inledde han sin skolgång vid Anna Nordmans elementarskola. Studentexamen avlade han vid Svenska normallyceum.


 

Efter två års kemistudier vid universitetet fick Gunnar Hernberg i april 1926 – med stöd av sin professor Ossian Aschans rekommendation – en befattning som kemist vid Finska Socker Ab:s fabrik i Tölö i Helsingfors. Hernbergs väg till bolaget hade också jämnats av hans gudfar Anton Alfthan, direktör vid Finska Socker. Hernberg inledde sin arbetskarriär genom att under ett par månader bekanta sig med praktiska göromål, bland annat genom att lossa sockersäckar från fartyg. Filosofie kandidat- och diplomingenjörsexamina avlade han under sina första arbetsår. Samtidigt förlovade han sig med justitiekansler Axel Charpentiers dotter Helmi. Bröllopet firades i augusti 1932 på Hahkiala gods i Hauho.


 

På 1920-talet moderniserade Hernberg Tölö sockerbruks laboratorium. Han utvecklade också den kemiska produktkontrollen och forskningsverksamheten. Vid sidan av detta planerade han bl.a. att utvidga bitsockeravdelningen och att förbättra fabrikens elektrifiering och värmeekonomi. Hernberg bekantade sig också med sockerkokningens teori och kokade även själv socker. Utifrån dessa experiment utvecklades en standardkokningsmetod som bland annat gjorde sockret renare.


 

Under vinterkriget deltog Hernberg i befolkningsskyddet där han verkade som chef för den tekniska avdelningen vid befolkningsskyddschefens stab. Under fortsättningskriget tjänstgjorde han vid Högkvarteret som byråchef vid luftvärnskommendörens stab. Samtidigt hann han också göra en insats för den krigstida sockerindustrin och reste 1942 till Tyskland för att bekanta sig med metoder att försockra trä. Efter vapenstilleståndet deltog Hernberg i planeringen av Porkala­områdets evakuering.


 

Hernberg utnämndes till teknisk direktör för Tölö sockerbruk 1946. Kort efter sin utnämning började han modernisera fabriken för att kunna återuppta produktionen, som stått stilla p.g.a. kriget och ransoneringen. Nya maskiner beställdes och gamla reparerades. Hernberg reste också till Förenta staterna och Kuba för att bekanta sig med forsknings- och utvecklingsarbete inom sockerindustrin samt undersöka möjligheterna att finansiera anskaffningen av brunt socker.


 

Vid Tölö sockerbruk kunde produktionen inledas vid årsskiftet 1947–1948. Samtidigt blev Gunnar Hernberg Finska Sockers verkställande direktör och kort därefter chefdirektör. Uppgiften var krävande och ibland även frustrerande. På grund av ransoneringen var det statsmakten som bestämde vad bolaget fick göra och inte göra. Trots detta kunde Tölöfabriken till stor del moderniseras, och förädlingen av brunt råsocker förbättrade marknadspositionerna. Även ransoneringen blev mindre sträng i början av 1950-talet.


 

I januari 1950 fick Finska Socker importlicens och kunde därigenom ta hand om anskaffning, lagring och distribution av socker till landet samt finansiering av detta. Hösten 1949 hade handelns centralaffärer blivit storägare i Finska Socker. Därmed var det lättare att effektivare bevaka gemensamma sockerintressen, ansåg Hernberg.


 

I början av 1950-talet strävade Finska Socker att begränsa den planerade utbyggnaden av kapaciteten i betsockerfabrikerna. Hernberg tog aktivt del i branschens omstrukturering, som resulterade i att Finska Socker blev en allt större delägare i betsockerfabrikerna i Salo och Säkylä i sydvästra Finland och i Turengi i Tavastland. På detta sätt förstärkte Finska Socker ytterligare sin position inom sockerbranschen i Finland. Till stor del tack vare Hernbergs insatser grundades under den här tiden också Betsockerodlingens forskningscentral. I slutet av 1950-talet mognade hos honom även tanken på import av sockerbetor för att tillfredsställa betsockerfabrikernas behov av råvara. Detta resulterade i att man ännu på 1970-talet importerade sockerbetor särskilt från Danmark.


 

Till följd av grundavtalet för varuutbytet mellan Finland och Sovjetunionen och handelsavtalet länderna emellan öppnade det sig allt bättre möjligheter för Finska Socker att delta även i östhandeln. Hernberg lyckades också knyta värdefulla personliga affärsförbindelser i Sovjetunionen. Ända fram till 1970-talet importerade Finska Socker vitt råsocker därifrån. Detta hade en viktig balanserande funktion inom handelsutbytet. Importen upphörde på grund av sovjetsockrets bristande kvalitet. I stället lyckades Finska Socker köpa brunt råsocker av bättre kvalitet från Kuba.


 

På 1960-talet hade sockerbruket i Tölö tjänat ut. Ett fabriksområde mitt i huvudstaden passade inte in i Helsingfors stads framtidsplaner. Staden hade överlåtit fabriksområdet till handlanden Feodor Kiseleffs sockerbruk 1818 i Tölö by ”med fast besittningsrätt så länge som det idkas sockerindustri på området”. Den årliga hyran för det 2,7 hektar stora området var drygt 18 tunnor råg. Ännu på 1920-talet erlades hyran i råg, men det ändrades på 1930-talet till ett penningbelopp på initiativ av stadens tjänstemän.


 

År 1962, efter långa förhandlingar, betalade Helsingfors stad Finska Socker 1,6 miljarder mark för flyttningen av fabriken. Ett av villkoren var att Finska Socker beviljades en betydande byggrätt för det stora område som bolaget behöll med full besittningsrätt. En ny fabrik invigdes under högtidliga former i juni 1966 i Kantvik i Porkala. Bland andra president Urho Kekkonen hedrade tillfället med sin närvaro. Tre år senare avgick Gunnar Hernberg med pension, och till hans efterträdare utsågs minister Reino Rossi. Hernberg hade redan 1956 förlänats bergsråds titel och värdighet.


 

Vid sidan av sina andra sysslor var Gunnar Hernberg en ivrig jordbrukare både på godset Hahkiala och på den gård som hans far grundat i Vecklax i Kyrkslätt, där han tillbringat sina barndomssomrar. Efter sin svärfars död 1949 övertog Hernberg ansvaret för Hahkialas drygt 100 hektar stora odlingar. På grund av ökade arbetsuppgifter och underhållskostnader blev driften av jordbruket dock honom nästan övermäktig. I början av 1960-talet avstod Hernberg från skötseln av Hahkiala. Efter detta, och särskilt under tiden som pensionär, blev Vecklax en allt viktigare tillflyktsort för honom.


 

Vesa Määttä


 

Gunnar Robert Alarik Hernberg, född 3.6.1904 i Helsingfors, död 24.12.1993 i Helsingfors. Föräldrar juris doktorn, adjunkten i civil- och handelsrätt Verner Alarik Hernberg och Naëma Frederika Tawaststjerna. Gift 1932 med Malin Helmi Charpentier.


 

PRODUKTION. En sockermans minnen (1989).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finska socker aktiebolaget 1918–1968 (1970).


 

BILDKÄLLA. Hernberg, Gunnar. Foto: Ateljé Tenhovaara, 1965. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5181-1416928957787

 

Upp