WOLFF, Carl Gustaf 

(1800–1868) 

Skeppsredare, kommerseråd 

Carl Gustaf Wolff avancerade i mitten av 1800-talet från fattig bokförare till Finlands främste skeppsredare. Vasabon Wolff lät bygga sina fartyg själv och bar ensam riskerna i sin affärsrörelse genom att varken försäkra fartygen eller ta affärskompanjoner. 

Carl Gustaf Wolffs väg till att bli köpman var typisk för tiden. Redan vid 12 års ålder började han som affärsbiträde hos Sarin & Sourander i Björneborg. 18 år gammal flyttade han till Vasa, där han fick anställning i Withanders handelsbod. Han fick burskap, rätt att bedriva handel, i Vasa i mitten av 1820-talet, trots motstånd från köpmännen i staden. 

Minuthandel tillfredställde inte Wolff. Han ville utvidga sin affärsrörelse med skeppsrederi och skaffade sig 1828 en andel i slupen Tärnan. Sex år senare anlade han ett skeppsvarv på Brändö i Vasa, där han 1834–1868 byggde hela 44 fartyg, med en sammanlagd volym på över 8 500 läster. Av fartygen kom 41 att användas för hans eget bruk. Wolff blev snabbt den främste redaren i Vasa, och 1840 hade han redan den tredje största handelsflottan i Finland efter Jakobstadsredaren Peter Malm och handelshuset Lang i Brahestad. Tio år senare hade Wolff blivit den störste skeppsredaren i Finland och bevarade denna ställning till slutet av sitt liv. Wolff var även en av de största skeppsredarna i Norden. Wolffs handelsflotta på dryga 6 100 läster utgjorde 1868 två tredjedelar av fartygen i Vasa och ungefär sju procent av hela Finlands handelsflotta. Storredaren försäkrade inte sina fartyg, för enligt egen utsago sparade han årligen in värdet av ett nytt skepp på försäkringspremierna. 

Wolff drev sin rederirörelse ensam, utan kompanjoner. Inte ens på 1860-talet var han intresserad av ett rederi i bolagsform, trots att många andra stora skeppsredare bolagiserade sina fartyg som en följd av den nya aktiebolagslagen. Wolffs framgång byggde på segelfartyg i trä, även om han redan på 1840-talet gått in som minoritetsdelägare i ett ångfartygsbolag i Åbo. Wolff arbetade i slutet av 1830-talet för ett eget ångfartygsbolag i Vasa, men projektet fick inte tillräckligt stöd från de andra handelsmännen. Hans son Eugen Wolff blev däremot en av grundarna av Finska ångfartygs Ab. 

Wolffs affärsimperium växte snabbt. Han ägde en bokhandel, ett boktryckeri och en andel i Kolkis klädfabrik i Lillkyro, och han hade fyra bodbetjänter anställda i sin affär. Vid sin död 1868 var Wolff den rikaste mannen i Vasa och hörde utan tvekan till de rikaste handelsmännen i Finland. Wolffs förmögenhet uppskattades då till drygt 2,6 miljoner silvermark. När han dog ägde han 17 handelsfartyg, vilkas sammanlagda värde översteg en miljon mark. 

Carl Gustaf Wolff deltog aktivt i samhällelig verksamhet. Han avböjde visserligen uppdraget som rådman i sin hemstad, men deltog aktivt bland annat som stadsäldste i Vasa stads förvaltning. Wolff representerade Vasa och borgarståndet i januariutskottet 1862. Lantdagsman var han 1863 och 1867. Wolff publicerade på egen bekostnad Finlands skepps-calender från 1840-talet fram till 1870-talet. Den driftige handelsmannen hade redan på 1830-talet grundat ett boktryckeri, där man förutom skeppskalendern även tryckte stadens första nyhetstidning, Wasa Tidning, 1839–1847. Han sålde boktryckeriet och bokhandeln på 1840-talet. Wolff fick titeln kommerseråd 1851. 

Jari Ojala 

Carl Gustaf Wolff, född 28.10.1800 i Norrmark (enl. annan uppg. på Sveaborg), död 19.7.1868 i Stockholm. Föräldrar dirigenten för musikkåren vid Björneborgs regemente Ludvig Didrik Wolff och Brita Fellman. Gift med (1) Maria Margareta Hedman 1826, (2) Natalia Strömstén 1845. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. V. Hoving, Vasa 1852−1952. En krönika om Vasa och vasabor under hundra år (1956); S. Högström, Carl Gustaf Wolff, Eteläpohjalaisia elämänkertoja M−Ö (1965); S. Myllymäki, Vaasan laivanvarustus ja laivaliikenne 1855−1955 (avhandling pro gradu, Jyväskylä universitet, 1985); A. Mäkelä, Vasa stads historia III 1809−1852 (1987). 

BILDKÄLLA. Wolff, Carl Gustaf. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5190-1416928957796

Upp