Skriv ut
MESSENIUS, Johannes
(ca 1579–1636)
Historieskrivare
För sina studier i Finlands historia anlitade historieskrivaren Johannes Messenius källor som sedermera delvis gått förlorade. Hans skrifter har därför fått ett bestående värde. I tronföljdstvisterna räknades den katolske Messenius till förloraren Sigismunds anhängare. Han dömdes som anklagad för landsförrädiska stämplingar och kom att bli den mest berömde fången på Kajaneborg.
Johannes Messenius var sin tids mest produktiva historieskrivare. Betydelsen av hans verk understryks av hans stora kännedom om källmaterialet för Sveriges och Finlands historia. Eftersom många originalhandlingar sedermera försvunnit eller förstörts, är uppgifterna i Messenius verk av stor vikt för moderna historieforskare. Messenius beskriver även ingående samtida händelser såsom tronföljdstvisterna i Sverige efter Johan III:s död 1592. För dessa stridigheter blev han även själv offer. Misstänkt för samröre med kung Sigismund dömdes han 1616 till fångenskap på Kajaneborg, där han fick sitta i närmare två decennier.
Johannes Messenius var bördig från Östergötland. Hans far mjölnaren Jöns Thordsson dog innan sonen fyllt tio. Hans mor Birgitta Andersdotter gifte snart om sig med Stefan Olofsson, en smed med intresse för boklig bildning. Styvfadern satte Johannes i den närbelägna stadsskolan i Vadstena, vilket kom att sätta sin prägel på Messenius hela framtid. Vadstena hade under medeltiden varit centrum för Birgittinerorden. Under reformationen hade skolan lutheraniserats, men birgittinklostret stängdes inte utan fick fortsätta sin verksamhet ända till slutet av 1500-talet. Vid sidan av Stockholm var Vadstena under senare hälften av 1500-talet den enda ort där katolsk mässa fick förekomma. Johan III var positivt inställd till katolicismen, och under hans tid hamnade Vadstena skola igen under katolskt inflytande. En konvertit från Raumo, den katolske prästen Johannes Jussoila, var 1585–1586 skolmästare i Vadstena och biktfader vid klostret.
Då Messenius inledde sin skolgång i början av 1590-talet var Magnus Agander klostrets konfessor. Han hade studerat för jesuiterna i Vilnius. Under hans inflytande konverterade många av skolans elever i hemlighet till katolicismen och reste utomlands för att studera vid jesuiternas utländska kollegier. Våren 1595 anslöt sig Johannes Messenius till dessa vallfärdande konvertiter. Hans latinska namn Messenius torde hänvisa till faderns mjölnaryrke; latinets messis betyder spannmålsskörd.
Det påvliga seminariet i Braunsberg i Polen där Messenius 1596 skrev in sig, hade uttryckligen grundats för främjandet av motreformationen. Från slutet av 1570-talet sände man dit ynglingar för att undervisas för katolska värv i Norden. Under sina sex år i Braunsberg fick Messenius en grundlig humanistisk bildning. Där tillägnade han sig även den pedagogiska metodik som han senare följde i sin undervisning vid Uppsala universitet.
Messenius var en begåvad student och blev snart föremål för sina lärares särskilda uppmärksamhet. Han var också målmedveten och ambitiös och upptogs redan tidigt under särskilt beskydd hos Petrus Tylicki, biskop i Warmia. Studierna i Braunsberg upphörde då Messenius insjuknade 1603. Efter att ha återhämtat sig, begav han sig 1604 på en resa som förde honom ända till Rom. Han studerade vid det katolska universitetet i Ingolstadt i Bayern och besökte även andra tyska universitet. Enligt egen uppgift promoverades han 1605 till doktor i Ingolstadt, vilket inte kan bekräftas i universitetets källmaterial. Att han i Prag av kejsar Rudolf II skulle ha erhållit värdigheterna poeta laureatus och poeta caesareus vilar också på hans eget vittnesbörd.
Efter att 1605 ha återkommit från sin resa koncentrerade sig Messenius på sin karriär. Kung Sigismund av Polen blev till en början föremål för hans intressen. I en dikt från 1605 smädar Messenius Karl IX. År 1607 ingick han äktenskap med Lucia Grothusen, dotter till Sigismunds lärare Arnold Grothusen. Lucia tillhörde hovet kring Sigismunds syster, prinsessan Anna. År 1608 kulminerade hans försök i en genealogi över huset Vasa, Genealogia Sigismundi Tertii, Poloniae atque Sueciae Regis, en hyllning till Sigismunds anor. Alla försök rann dock ut i sanden, eftersom Sigismund inte visade något större intresse för Messenius alster.
Messenius, som genom sin maka blivit befryndad med stadens viktigaste ätter, ämnade dock inte nöja sig med att vara skolföreståndare i Danzig. Så beslöt han sig för en helt ny framstöt. Genom några små ändringar och kompletteringar blev genealogin till Sigismunds lov en lovprisning av Karl IX, och detta Schema familiare skickade han till kung Karl med begäran om att få återvända till fosterlandet. Då det i Sverige rådde brist på lärda, biföll Karl IX Messenius önskan, och denne återvände 1609. Messenius svor trohetseden till den nya härskaren och publicerade 1610 en skrift där han avsvor sig katolicismen. Skriften kompletterades av den Delectio fraudis jesuiticae (Avslöjande av jesuiternas bedrägeri) som trycktes i Stockholm samma år och där Messenius i mycket skarpa ordalag angriper sin forna lärare. Hans senare levnadsöde visar dock att omvändelsen blott var taktisk, inte verklig.
År 1609, genast efter sin återkomst till Sverige, hade Messenius utnämnts till juris professor vid Uppsala universitet. Universitetets verksamhet låg ännu i stort sett nere utan nämnvärd organisation, eftersom dess återupprättande enbart låg 14 år tillbaka i tiden, en period som dessutom präglades av krig och inre stridigheter. Avsaknaden av etablerade mönster för undervisningen gav likväl Messenius möjlighet att tillämpa sin egen metodik. I enlighet med vad han lärt sig i jesuitseminarierna grundade han i Uppsala ett privatkollegium, där en grupp ynglingar från rikets ledande adelsätter snart samlades. I sin undervisning tydde sig Messenius till nya metoder, bl.a. skådespel, med vars hjälp han försökte utveckla sina studenters personlighet. Också denna tanke hade sina rötter i jesuitpedagogiken, som under 1500-talet på ett radikalt sätt hade utvecklat undervisningen.
Messenius studenter är bäst kända genom skådespelen, där de olika roll-innehavarna finns omnämnda. Den första teaterpjäsen från 1611 bar namnet Disa och handlade om Sveriges historia. I den politiska satiren Swanhuita, som uppfördes på Eriksmarknaden i Uppsala 1612, medverkade ett flertal finska adelsynglingar. Åke Tott, herre till Gerknäs och sedermera berömd fältmarskalk under trettioåriga kriget, uppträdde där som dansk överste och hans bror Erik som marskalk. Till den finska teaterhistorien kan räknas Henricus Martini Kemner, en borgarson från Viborg som fick spela rollen av en svensk skojare. Kemner uppträdde samma år också i Signill. Med anledning av denna tragedi fick Messenius motta en gratulationsdikt av professor Sigfrid Aronus Forsius, ursprungligen hemma från Helsingfors. Störst var andelen finnar i skådespelet Blanckamäreta, som uppfördes i Stockholm 1614. Messenius hade då redan tillträtt en ny post som arkivarie i Kunglig Majestäts kansli, till vilken han hade utsetts i november 1613. Dessutom utsågs han i februari 1614 till assessor vid Svea hovrätt. Kort därefter upphörde han med privatkollegiet, som vid sidan av alla andra uppgifter hade blivit alltför mödosamt.
De snabba utnämningarna berodde inte enbart på Messenius duglighet. Ett viktigt skäl till att han förflyttades till Stockholm låg i de tvister han gav upphov till i Uppsala. Teologerna vid Uppsala universitet och stadens lutherska prästerskap hade från början misstänkt Messenius för kryptokatolicism. Vid universitetet drog detta honom konstant in i stridigheter, framförallt med professorn i hebreiska Johannes Rudbeckius, som vinnlade sig om den rena lutherska läran.
Redan under de första sammandrabbningarna 1610 stod Messenius så gott som ensam. En av de ytterst få som stödde honom var Sigfrid Aronus Forsius, men Forsius hade framfört sin åsikt i konsistoriet, som det hette, ”fuller och drucken”. Då universitetets konsistorium 1612 hade valt Rudbeckius till rektor, ville Messenius inte finna sig i beslutet, utan proklamerade sig själv som rektor. Följande år råkade han igen i gräl med Rudbeckius vid konsistoriets sammanträde, denna gång så allvarligt att det ledde till en utmaning på duell. Också Messenius studenter deltog i tvisterna. Till de värsta slagskämparna hörde den femtonårige Åke Tott, som stödde Messenius och redan vid denna tid visade prov på sitt krigiska lynne genom att ränna omkring på stan med dragen värja.
Även om utnämningen till arkivarie i kansliet närmast var en förvisning från Uppsala, erbjöd den Messenius möjlighet att intensivt fördjupa sig i den svenska historiens källor, något han gjorde med stor entusiasm och skicklighet. Åren 1609–1616 var hans mest produktiva skede. Vid sidan av fyra historiska skådespel publicerade han vid denna tid även andra viktiga arbeten. Amphitheatrum, en kort beskrivning av Sveriges konungar, utkom 1610 kort efter Messenius återkomst till landet. Den 1611 utgivna Sveopentaprotopolis var en viktig historisk och topografisk beskrivning av Sveriges fem äldsta städer: Uppsala, Sigtuna, Skara, Stockholm och Birka. Från tiden i Uppsala härstammar även biskopskrönikan Chronicon episcoporum per Sueciam, Gothiam et Finlandiam (1611) samt beskrivningen av bemärkta personers gravar Tumbae veterum ac nuperorum apud Sveones regum, reginarum, ducum etc. (1611).
Som arkivarie gav Messenius 1614 ut Magnus Erikssons landslag, som en gång i tiden hade översatts till latin av Ragvaldus Ingemundi. Serien av historiska översättningar kompletterades följande år med Ericus Olaus Göta och Svea historia, Historia Svecorum Gothorumque, samt av Adam av Bremens Chronographia Scandinaviae. År 1615–1616 publicerade Messenius svenska rimkrönikor och adelsgenealogin Theatrum Nobilitatis Suecanae.
Denna produktiva period avbröts då Messenius 1616 anklagades för brott mot trohetseden till Karl IX. Messenius hade i hemlighet upprätthållit kontakt med svenska emigranter i Polen, något som på basen av ett beslut vid Norrköpings riksdag 1604 var att betrakta som landsförräderi. Messenius erkände att han till Polen hade skickat sina egna böcker och därifrån införskaffat källmaterial för sina verk om Sveriges historia, men han förnekade kategoriskt anklagelserna om landsförräderi. Trots detta ansågs han skyldig och dömdes i slutet av sommaren 1616 till döden, ett straff som dock snart omvandlades till livstids fängelse på Kajaneborg. En av Messenius domare var rikskanslern Axel Oxenstierna.
Då Messenius med sitt följe, hustru, två barn och ett antal tjänare, anlände till Kajana i november 1616, fick han installera sig i ett kallt och fuktigt utrymme alldeles invid älven. Dessa undermåliga yttre förhållanden förvärrades av ståthållaren i Österbotten Erik Hare och slottsfogden i Kajana Helge Jespersson, som på olika sätt ville göra livet besvärligt för honom. Messenius tillgång till mat begränsades, han förbjöds använda eggvapen, t.o.m. den kniv som han, i brist på yxa, hade brukat för att tälja ved till uppvärmningen. Han råkade även ut för direkt misshandel, rentav så grav att han bröt revben och fick svåra kontusioner.
Den enda trösten i detta decennielånga armod erbjöd det litterära arbetet, som Messenius hade tillstånd att fortsätta. Han hade med sig sitt bibliotek, och av vänner i Sverige och Finland fick han tillgång till ytterligare material. Professorskollegan från tiden i Uppsala, Sigfrid Aronus Forsius, som hade blivit kyrkoherde i Ekenäs, sände ett flertal manuskript för den finska rimkrönikan och för storverket Scondia illustrata, som Messenius var sysselsatt med, bl.a. ”Kvädet om biskop Henriks bane” och en beskrivning av Viborgska smällen 1495. Den finska rimkrönikan, som skildrar Finlands historia från Bibelns dagar ända fram till Messenius egen tid, gavs ut både på latin och på svenska 1629.
Arbetet på Scondia illustrata inledde Messenius under sin tid i Kajana, men han hade börjat planera verket redan i Stockholm. Manuskriptet var så gott som klart 1624, men finslipningen av denna omfattande bok, eller rättare sagt serie av böcker, tog ännu sin tid. De nio första delarna av Scondia utgjorde den egentliga krönikan, Chronologia, som sträckte sig från Noaks tid till början av Gustav II Adolfs regering. De övriga av seriens femton delar innehåller material om Finland och Balticum, krönikor och kompletteringar av den äldre historien. Behandlingen i Scondia illustrata domineras av den götiska historieskrivning som utgick från Johannes och Olaus Magnus, med dess tendens att förläna Sverige en storartad forntid. Den största behållningen ligger dock i beskrivningen av Gustav Vasas epok, där Messenius iakttagelser avviker från den officiella synen och därmed tillför ett kritiskt moment. Framförallt den sjunde delen, om hur Johan III:s liturgi mottogs och om den katolska motreformationens verksamhet i Sverige, ger uppgifter som inte står att finna i andra källor. Inte heller den äldre historien beskrivs av Messenius som sådan, utan han binder ihop och korrigerar där det finns motsättningar och luckor. Med beaktande av arbetsomständigheterna måste man konstatera, att han till sitt förfogande hade ett förvånansvärt omfattande och mångsidigt material källor och manuskriptkopior.
Messenius trodde att hans Scondia illustrata skulle återge honom friheten. Han åberopade det stora arbete han utförde och verkets betydelse för kunskapen om Sveriges storslagna forntid. Förhoppningen gick även i uppfyllelse när hans forne elev Melcher von Wernstedt utsågs till landshövding i Österbotten 1635. I november fick Messenius landshövdingens tillåtelse att lämna Kajana och bosätta sig i Uleåborg. Till svenska sidan hade Messenius likväl inte tillåtelse att återvända.
I Uleåborg bosatte Messenius sig i närheten av slottet, närmare bestämt på södra sidan av dess bottenvåning i en tegelbyggnad som han på egen bekostnad låtit uppföra. Han fortsatte arbetet på Scondia illustrata men hann inte fullborda verket under sin livstid. Det blev Johan Peringskiöld som gav ut det 1700–1705. Messenius sista arbete blev sålunda Historia Sanctorum et Praesulum (tryckt som band IX av Scondia illustrata), som skildrar de nordiska helgonens historia. Boken hade blivit färdig redan 1633 i Kajana, men i Uleåborg införde Messenius de sista förbättringarna. Uppenbarligen kände han slutet nalkas, då han som tillägg till verket fogade sin trosbekännelse. Han bekände sig till den katolska tro som han hade anammat i Vadstena och som hade varit den bestämmande ledstjärnan i hela hans levnadsöde.
Johannes Messenius avled i Uleåborg den 8 november 1636, efter bara ett år i staden. Han önskade bli jordfäst i Vadstena klosterkyrka, men riksrådet biföll inte hans begäran, utan jordfästningen ägde rum invid väggen till sakristian i Uleåborgs kyrka den 19 februari 1637. På hans grav nedlades en marmorsten med den av honom själv avfattade inskriften: ”Här hwilar Doctor Johannes Messenii been, Siälen i Gudz rijke, rychtet kring heela werlden”. Stenen har sedermera gått förlorad, troligen under eldsvådan i Uleåborgs kyrka 1822. Messenius ansenliga bibliotek donerades till Åbo domkyrka, men större delen såldes på auktion. Ett par verk har bevarats i Museiverkets bibliotek. I samlingarna i Finlands nationalbibliotek ingår jesuitpatern Antonio Possevinos sällsynta Moscovia, en skildring av Moskva under 1581–1582, en bok Messenius uppger sig ha införskaffat 1616.
Messenius barn, sonen Arnold Johan (1608–1651) och dottern Anna, togs från sina föräldrar 1621 så att de inte skulle hamna under katolskt inflytande. Saken utföll dock annorlunda. Arnold Johan gjorde sig i Uppsala skyldig till dråp av en annan student och flydde utomlands. Han studerade liksom sin far vid jesuitseminariet i Braunsberg men återvände 1624 till Sverige. Samma år dömdes han vid Svea hovrätt till döden för landsförräderi, men benådades och sattes i fångenskap i Kexholm. År 1640 frigavs Arnold Johan Messenius, varefter han snart avancerade på ämbetsbanan. Året därpå utnämndes han till kunglig kanslist och 1645 till rikshistoriograf. Han adlades 1647. I november 1651 utkom likväl en anonym smädesskrift som angrep den politik som bedrevs av drottning Kristina och hennes högadliga förmyndare, framför allt Axel Oxenstierna. Det visade sig att skriften författats av Arnold Johan Messenius son Arnold Messenius (1629–1651). Fadern försökte ta sonens gärning på sitt ansvar, utan att lyckas. Följden var att Arnold Johan Messenius tillsammans med sin son dömdes till döden för majestätsbrott 20 december 1651. Samma dag avlägsnades ättens vapensköld på Axel Oxenstiernas befallning från riddarhuset och adelsbrevet revs. Då Johannes Messenius son och sonson avrättades 22 december 1651 på nuvarande Gustaf Adolfs torg i Stockholm utslocknade ätten Messenius.
I den finländska historieskrivningen har man fäst speciell uppmärksamhet vid Johannes Messenius förtjänster som historieskrivare. Messenius rimkrönika utgavs 1774 och 1865 på svenska och 1932 i finsk översättning. En ny finskspråkig utgåva utkom 1988.
Jussi Nuorteva
Johannes Messenius, född 1579 eller 1580 i Freberga, Västra Stenby (tidigare Kälvesten) i Östergötland, död 8.11.1636 i Uleåborg. Föräldrar mjölnaren Jöns Thordsson och Birgitta Andersdotter. Gift 1607 med Lucia Grothusen.
PRODUKTION. Genealogia Sigismundii Tertii, Polo-niae atque Sueciae Regis (1608); Detectio fraudis jesuiticae (1610); Amphiteatrum. Holmiae (1610); Sveopentaprotopolis. Stockholm (1611); Chronicon episcoporum per Sueciam, Gothiam & Finlandiam. Stockholmiae (1611); Specula, ex qua inclytam Svecorum et Gothorum conditionem, manifesto atq prolixo contemplari licet quanquaversum prospectu. Holmiae (1612); Tumbae veterum ac nuperorum apud Sveones regum, reginarum, ducum etc. Holmiae (1611); Svecia, siue de Suecorum regis dominiis et opibus. Commentarius politicus (1631); Scondia illustrata. Holmiae (1700−1705); Berättelse om några gamla och märkwärdiga Finlands handlingar, hwilken innehåller en krönika om inbyggarenas härkomst, bedrifter. Åbo (1774); Joh. Messeniae Rimkrönika om Finland och dess inbyggare (1865); ett flertal dramer: Disa (1611); Swanhuita (1612); Signill (1612); Blankamäreta (1614); Samlade dramer. Upsala (1888). Samt som utgivare Historia Svecorum Gothorumque. Stockholmiae. (1615); Chronographia Scandinaviae (1615); Theatrum Nobilitatis Suecanae. Stockholmiae (1615−1616).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. N. Ahnlund, Från Messenius sista dagar. Kring Gustav Adolf. Stockholm (1930); G. Bolin, Till Messeniernas släkthistoria. Personhistorisk tidskrift 1936; E. Cederberg, Kaksi Kajaaninlinnan vankia (1923); A. Forsius, Tietämisen riemu ja tuska. Sigfridus Aronus Forsiuksen elämä n. 1560−1624 (1996); O. Garstein, Rome and the Counter-Reformation in Scandinavia II. Oslo (1980); H. Lidell, Studier i Johannes Messenius dramer. Uppsala (1935); S. Lindroth, Svensk lärdomshistoria II. Stormaktstiden. Stockholm (1975); H. Olsson, Johannes Messenius Scondia illustrata. Lund (1944); H. Schück, Messenius. Några blad ur Vasatidens kulturhistoria. Stockholm (1920); A. Vartiainen, Kajaanin kaupungin historia I (1931).
BILDKÄLLA. Messenius, Johannes. Litografi. Foto: P.C. Liebert. Museiverket.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5226-1416928957832