RINNE, Juhani


(1872–1950)


Statsarkeolog, professor


Juhani Rinnes namn kopplas vanligtvis till Åbo domkyrka, dels för hans insatser vid kyrkans restaurering, dels för att han skrev en bok i tre delar om kyrkans medeltida historia. För historiker och museifolk är Rinne den som i Finland introducerade medeltidsarkeologin och lade grunden för vetenskaplig, faktabaserad vård av byggnadsminnesmärken.


 

Juhani Rinne föddes 1872 i Pikis i en jordbrukarfamilj. Han gick i skola i Åbo och blev student 1893 vid det klassiska finskspråkiga lyceet i samma stad. Efter akademiska studier i Helsingfors tog han filosofie kandidatexamen 1899.


 

Efter att ha verkat som lärare i finska i ett par års tid anmälde han sig 1900 som praktikant hos Statens historiska museum. Hans uppgift blev genast att delta i de arkeologiska utgrävningarna av den forna biskopsborgen i Korois vid Aura å. När arbetets ledning hade övergått till honom fick han 1902 anställning hos Arkeologiska kommissionen som amanuens.


 

Rinne hann aldrig publicera sitt gedigna material från Korois, men under arbetet väcktes hos honom ett vidare intresse för kyrkans organisation och bosättningen i sydvästra Finland under 1100- och 1200-talen. Under de följande åren undersökte han sydvästra Finlands medeltida fornminnesområden såsom Stenberga i Masku, Vanhalinna i Lundo, Hakastaro i Uskela och Haga i Janakkala. Särskilt intresserad var han av vissa kyrkoplatser i Nousis. För honom var Nousis den självklara platsen för korstågstidens första biskopssäte. Rinne disputerade 1914 med en avhandling om Finlands medeltida fornborgar och fick därmed kompetens att göra fortsatt karriär vid Arkeologiska kommissionen.


 

År 1917 blev han chef för kommissionens historiska avdelning. Vid Arkeologiska kommissionen hade man sedan 1890-talet planerat en restaurering av Åbo domkyrka. Planerna hade påskyndats av den något tidigare genomförda restaureringen av Uppsala domkyrka. Statliga kommittéer upprättade detaljerade förslag 1896 och 1901, men unga arkitekters och den allmänna opinionens kritik var så mördande att senaten lade förslagen på hyllan 1909. Den ”stilrena” rekonstruktion som präglade Uppsaladomen – man uppfattade den närmast som nybyggd – fördömdes då allmänt.


 

Saken togs upp på nytt 1917, då senaten tillsatte en ny kommitté med uppgift att på ett heltäckande sätt undersöka Åbo domkyrka. Till Arkeologiska kommissionens representant i kommittén utsågs Rinne, som senare deltog i själva arbetet och hängav sig till den grad att detta kom att utgöra hans livsverk. Den egentliga restaureringen inleddes 1923 med att värmesystemet renoverades, och när man av den anledningen måste öppna golvet började man samtidigt undersöka gravarna och kulturlagren under golvet. Ansvaret lades helt på Rinnes axlar och på grund av arbetets omfång utsågs han i juni 1924 att leda undersökningarna på heltid. Uppdraget förlängdes sedan med ett år i taget, och det avslutades först i november 1929, då Rinne hade utnämnts till statsarkeolog och chef för Finlands nationalmuseum.


 

När arbetena i domkyrkan inleddes 1923 ansågs de självklart att Rinne skulle bära det antikvariska ansvaret, medan restaureringen skulle planeras av arkitekten, professor Armas Lindgren. Lindgren tog 1924 och 1925 fram helt nya ritningar för en ny inredning som omfattade bänkar, predikstol, orgelfasad och andra detaljer. Lindgren var mycket bitter när det så småningom framgick att staten inte skulle komma att bidra till kostnaderna och att inte heller församlingen ville ha en sådan restaurering. Till slut renoverade man delvis endast orgelfasaden. Därigenom kom hela projektet som kopplats till Rinne medan Lindgrens namn så småningom glömdes bort. Betecknande nog var det Rinne som ritade de järnstängsel som 1928 placerades framför några av gravkoren.


 

Att sätta likhetstecken mellan Rinnes namn och 1920-talets stora arbete på Åbodomen är befogat. Det var Rinne som, inspirerad av sin svenske kollega riks­antikvarien Sigurd Curman, utarbetade det program som sedan tillämpades vid behandlingen av de äldsta murarna. Målet var att kyrkan med sina murar, öppningar och valv skulle berätta sin egen historia. När arbetet avslutades 1929 prisades resultatet allmänt även i utlandet. Åbodomen ansågs vara den bäst restaurerade katedralen i hela Östersjöområdet.


 

Vid sidan av det praktiska arbetet i domkyrkan fortsatte Rinne att kartlägga sydvästra Finlands medeltid. I företalet till sitt stora arbete (utgivet på finska 1932) om Sankt Henrik, biskopen och martyren, uppgav han att verket kommit till i Åbo som motvikt till det mångåriga och även fysiskt betungande slit som domkyrkans restaurering krävt av sin ledare. Både historiker och arkeologer kritiserade först boken rätt strängt; de var inte vana vid Rinnes fördomsfria sätt att kombinera skriftliga källor och observationer gjorda i framgrävda kulturlager. När kritikerstormen hade bedarrat kunde man dock inte låta bli att beundra hans forskarmod, och med tiden fann man mycket beaktansvärt i hans hypoteser. Vid samma tid var det meningen att kalla Rinne till professor i kulturhistoria och arkeologi vid Åbo universitet, men projektet strandade på motstånd från äktfinskt håll. Rinne tilldelades dock professors titel och värdighet.


 

I mitten av 1930-talet drabbades Rinne av en personlig tragedi. En underordnad byggmästare hade försnillat medel från Arkeologiska kommissionen i samband med arbetena i Åbo domkyrka och på Sveaborg. Rinne hade i god tro godkänt redovisningarna och måste i egenskap av chef bära ansvaret. Han dömdes 1935 till avsättning från sin tjänst och därtill till tukthus. Efter detta visade han sig inte mycket i offentligheten. Han fortsatte dock med sitt forskningsarbete och skrev intill sin död 1950 på sitt andra stora opus, ett verk om Åbo domkyrkas medeltida historia. Första delen kom ut 1941, den andra 1948 och den tredje postumt 1952.


 

Juhani Rinne blev forskarmedlem i Finska historiska samfundet 1918 och ledamot av Finska vetenskapsakademien 1933. I Sverige kallades han till ledamot av Kungliga Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien. I Finska fornminnesföreningen verkade han som sekreterare 1902–1918 och som ordförande 1920–1921.


 

Carl Jacob Gardberg


 

Juhani Gustav Rinne, född 2.12.1872 i Pikis, död 11.8.1950 i Åbo. Föräldrar jordbrukaren Kustaa Heikinpoika (Kuikkula) och Johanna Vilhelmiina Kaarlentytär. Gift 1906 med Anna Sigrid Behrens.


 

PRODUKTION. P. Olavin luostari ja rauniot Kaskenkadun ja Ison-Hämeenkadun yhtymän tienoilla Turussa. Rakennushistoriallinen tutkimus (1908); Finlands kyrkor I. Nykyrko och Nystad (1912); Über die Innen- und Aussenkanzeln in den mitteralterlichen Kirchen Finnlands. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift 26/1912; Suomen keskiaikaiset mäkilinnat (1914); Johan Reinhold Aspelin, Finskt Museum 23/1916; Uskonpuhdistuksen ajan kirkkorakennus. Finska kyrkohistoriska samfundets handlingar XVI (1921); Åbo domkyrka. Till sjuhundraårsminnet (1929); Finlands kyrkor II. Letala (1930); Pyhä Henrik. Piispa ja marttyyri (1932); Turun tuomiokirkko keskiaikana I−III (1941, 1948, 1952); Naantalin kirkon luostarinaikainen sisustus (1943). Se även Suomen Museo – Finskt Museum 1894−1993. Register (1995).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Museiverkets arkiv, Helsingfors. Analecta Archaeologica Fennica V−IX (1917−1938). N. Cleve, Juhani Rinne, Finskt Museum 57/1950; C. J. Gardberg & S. Heininen & P. O. Welin, Nationalhelgedomen. Åbo domkyrka 1300−2000 (2000); J. Voionmaa, Juhani Rinne, Suomen Museo 1950.


 

BILDKÄLLA. Rinne, Juhani. Foto: Jakob Ljungqvist, Ateljé Regina. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5231-1416928957837

 

Upp