SAASTAMOINEN, Armas Herman


(1886–1932)


Affärsman, diplomat, riksdagsman


Armas Herman Saastamoinen var från 1920 huvudman för en företagarfamilj från Kuopio och ledde en stor träförädlingskoncern och en grosshandel. Politiska ambitioner och diplomatin ledde dock hans intresse från företagsledningen. Under första världskriget var Saastamoinen aktivist och en av jägarrörelsens organisatörer. Sedan landet blivit självständigt var han en bemärkt diplomat som representerade Finland i Köpenhamn, Washington, London och Haag.

 

Armas Herman Saastamoinen var det äldsta barnet till affärsmannen Herman Saastamoinen och Alexandra Tengman. Moderns död 1898 lämnade Armas och hans bröders uppfostran åt den upptagne fadern. Kommerserådet Saastamoinen skolade sin äldste son till sin efterträdare i ledningen för familjeföretaget. Hösten 1897 inledde Armas sin skolgång i finska samskolan i Kuopio, men sviktande hälsa tvingade honom att genomgå de sista klasserna och avlägga studentexamen som privatist. I juni 1900 begav han sig på sin första utlandsresa till Tyskland, och tillbringade somrarna därefter i Tyskland, Danmark, Frankrike, Schweiz, Italien och England och bekantade sig med lokala seder, kultur, historia, affärsliv och bankverksamhet samt förbättrade sina språkkunskaper.


 

I juni 1905 skrev A.H. Saastamoinen in sig i juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet. Han valde juridiken med tanke på familjeföretagets kommande behov, trots att den ekonomiska vetenskapen och föreläsningarna i historia intresserade honom mera. Studierna avbröts då sonen ville bistå sin far i affärsverksamheten. Karriärvalet avgjordes efter en resa till Förenta staterna, då Saastamoinen bekantade sig med den lokala kvarn- och träförädlingsindustrin samt fördjupade sig i amerikansk företagskultur.


 

Efter återkomsten till Finland utnämndes Saastamoinen till prokurist vid familjebolaget, som vid början av 1900-talet omfattade trådrullefabrikerna i Haapaniemi och Syvänniemi, som grundats av kommerserådet Saastamoinen. Åren 1910–1913 slöt A. H. Saastamoinen flera kontrakt med J. &  P. Coats Ltd i Skottland, en av de största textilfabrikskoncernerna i Europa. Affärsförhållandet övergick till ett nära samarbete 1913, då Coats skaffade sig ett innehav på en tredjedel av aktierna i trådrullefabrikerna. Första världskriget bröt dock tillfälligt det lovande samarbetet.


 

Saastamoinen stödde till en början under inflytande av sin far den gammalfinska politiken. Vid det första riksdagsvalet 1906 finansierade kommerserådet gammalfinnarnas valkampanj, och A. H. Saastamoinen verkade som partiets oavlönade organisatör. Ynglingen stiftade då för första gången bekantskap med politiken, vilket gav inspiration till hans senare verksamhet inom jägarrörelsen. Förändringen i Saasta­moinens politiska tänkande kan tidsmässigt förläggas till 1914. En diskussionsgrupp som han samlade omkring sig, ”Pohjois-Savon itsenäisyysmiehet” (Självständighetsmännen i norra Savolax), inledde sin verksamhet hösten 1915.


 

I oktober 1915 deltog Saastamoinen i den delegation, ledd av Axel Lille, som besökte Stockholm för att för de svenska politikerna förklara finländarnas självständighetssträvanden. I delegationen ingick både finsk- och svenskspråkiga aktivister samt företrädare för de s.k. konstitutionella. Svenskarnas försiktiga hållning ledde dock finländarna över till den tyska sidan. Saastamoinen diskuterade i Stockholm med tyskar, och sedan han besökt det blivande jägarlägret i Lockstedt blev han övertygad om att Tyskland bäst förmådde bistå Finland att lösgöra sig från Ryssland.


 

Sommaren 1917 började distriktsstyrelsen för aktivisterna i norra Savolax, ledd av Saastamoinen, organisera skyddskårer. I juli grundades idrottsföreningen Reipas, som i verkligheten var aktivisternas hemliga kamporganisation i Kuopio. Under storstrejken i november var det fredligt i Kuopio, men då en särskild straffexpedition anlände till staden från Fredrikshamn mot slutet av månaden för att avväpna skyddskåristerna hotade situationen urarta till våldsamheter. Skyddskåren var beväpnad med gevär som Saastamoinen anskaffat från Viborg och som fredrikshamnsborna letade efter i aktivisternas hem och i fabrikerna i Haapaniemi. Efter att ha letat en tid begav sig fredrikshamnsborna i väg utan några sammandrabbningar.


 

I början av inbördeskriget förblev Kuopio utanför frontlinjerna. I februari 1918 förskansade sig de röda i de ryska kasernerna i Kuopio, men en vecka senare blev de tvungna att kapitulera. Saastamoinen fungerade som stabschef och deltog också i striderna. För honom var kriget till en början ett frihetskrig, som sedan det förlängts övergått till ett inbördeskrig; enligt honom fick de röda som fått den bolsjevikiska smittan enbart skylla sig själva. Händelserna 1918 skapade en lokal hjältegloria kring Saastamoinen, som han utnyttjade när han gjorde karriär i det vita Finland.


 

Man var tvungen att snabbt skapa en utrikesförvaltning för det nyligen självständiga Finland och grunda beskickningar i huvudstäderna i för landet viktiga stater. Från våren 1918 besattes tjänsterna inom utrikesförvaltningen med språkkunniga aktivister som i förväg kände till förhållandena i stationeringsländerna. Vid besättandet av posten i Köpenhamn var Saastamoinen en beaktansvärd kandidat; han hade tack vare sina affärskontakter en god kännedom om de skandinaviska länderna och klanderfria språkkunskaper. Även politisk lämplighet, en under kriget påvisad organisationsförmåga samt en genom familjebolaget skapad förmögenhet var viktiga faktorer som ledde till valet av Saastamoinen.


 

Saastamoinen utnämndes till chargé d’affaires i Köpenhamn den 1 april 1918, och han fick ministers status i oktober 1918. Hans viktigaste uppgift blev att försöka lindra livsmedelssituationen i Finland samt att upprätthålla kontakterna till beskickningen i Berlin och utrikesministeriet. Som erkänsla för framgången i Köpenhamn utsågs Saastamoinen till Finlands minister i Washington i maj 1919. Till utnämningen medverkade hans goda engelska, hans tidigare långvariga vistelse i Nordamerika och hans kännedom om ekonomiska frågor. Hans huvudsakliga uppgift bestod i att anskaffa livsmedel och andra varor samt att uppta lån för att finansiera inköpen. Saastamoinens tid som minister blev kort. Faderns död våren 1920 och familjebolagets ekonomiska problem tvingade honom att återvända till hemlandet. I bakgrunden till avskedet fanns också utrikesförvaltningens brist på medel och de interna grälen inom ministeriet, men den avgörande orsaken var att president Ståhlbergs linje och centerpolitiken segrade, vilket Saastamoinen hade svårt att smälta.


 

Saastamoinen återvände senare till diplomatbanan. Sedan han svikits i sina förhoppningar att få en ministerportfölj antog han erbjudandet att bli sändebud i London i början av januari 1926. Till de viktigaste frågorna under perioden i London hörde att stärka de ekonomiska relationerna länderna emellan och att följa med Storbritanniens politik gentemot Sovjet­unionen. Saastamoinens avsikt var att stanna i tjänst bara ett år eller två och sedan återvända för att leda familjeföretaget. Det gick dock annorlunda, ty familjeföretagets ekonomiska svårigheter och det faktum att Kansallis-Osake-Pankki (KOP) övertog förvaltningen av företaget innebar att det inte fanns några uppgifter att erbjuda Saastamoinen i firmans tjänst. Han blev kvar på posten i London till sin död.


 

Det av Herman Saastamoinen uppbyggda industri- och handelsföretaget hade 1920 övergått i de tre sönernas besittning, och av dem var A. H. Saastamoinen som den äldste företagets självskrivne chef. Litet före sin död hade kommerserådet Saastamoinen av sin förmögenhet bildat aktiebolaget H. Saastamoinen & Pojat, som bedrev kvarnverksamhet, partihandel samt lant- och skogsbruk; trådrulleindustrin var fortfarande familjeföretagets viktigaste produktionsgren. Sedan A. H. Saastamoinen återvänt från Washington lät han bygga ett sågverk i Siikaniemi i Kuopio, och bröderna köpte även den intilliggande fanerfabriken i Särkilahti.


 

Bröderna förmådde dock inte leda familjeföretaget över depressionen i början av 1920-talet. Det fanns många orsaker till att företaget hamnade på konkursens brant redan innan den djupa depressionen mot slutet av årtiondet. A. H. Saastamoinen deltog så aktivt i inrikespolitiken att han inte hade tid att helhjärtat fördjupa sig i företagets affärer. Då det inte var möjligt att stoppa den kumulativa förlustcirkeln utsåg KOP utomstående direktörer till före­taget.


 

I politiken uppvisade Saastamoinen samma ombytlighet som i affärslivet. Under första världskrigets dagar stödde han ett republikanskt statsskick, men efter inbördeskriget närmade sig jägaraktivisten och tyskvännen Saastamoinen de kungavänliga. Sedan kungatanken förfallit stödde han på grund av händelserna 1918 och Förenta staternas föredöme en stark president som målmedvetet skulle sträva efter att eliminera kommunismen och inte låta sig ledas av riksdagen.


 

Saastamoinens högerinriktning tog sig uttryck i intresse för försvaret och skyddskårerna samt i motstånd mot kommunismen. Han ansåg att den bästa garantin för Finlands självständighet låg i ett starkt försvar som kompletterades av skyddskårerna. Saastamoinens ställning som rörelsens andlige och finansielle uppbackare syntes under skyddskårskonflikten 1921, då han rentav var på förslag som överbefälhavare för organisationen. Senare stödde han också Lapporörelsen, då han i den såg en möjlighet till nationell endräkt och till att eliminera kommunismen. Upproret i Mäntsälä betraktade han som huvudlöst och i sin amatörmässighet som förnedrande för högern. Valet av K. J. Ståhlberg till republikens president ledde enligt honom in landet i en inrikespolitisk kris, som förhindrade en nationell endräkt med uppslutning kring rikets försvar och skyddskårerna.


 

Till Saastamoinens karaktärsdrag hörde mångsidighet men samtidigt oförmåga att slutföra påbörjade projekt. Han blev lätt entusiastisk och stödde likasinnade meningsfränder även om deras projekt var antingen ekonomiskt tveksamma eller politiskt omöjliga. Depressionen på 1920-talet drev även A. H. Saastamoinens personliga ekonomi in i en djup kris. Han hade gått i borgen för sina aktivistkamraters krediter, och när de gjorde konkurs tvingades Saastamoinen att svara för dem. Ständigt ekonomiskt betryck plågade honom. Han fick sin första hjärtattack 1930 och sin andra två år senare. Från den senare repade han sig inte och han avled i London i oktober 1932.


 

Jyrki Paaskoski


 

Armas Herman Saastamoinen, född 14.4.1886 i Kuopio, död 20.10.1932 i London. Föräldrar kommerserådet Herman Saastamoinen och Alexandra Sofia Tengman. Gift 1909 med Edla Emilia (Emily) Carssen.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. H. Saastamoinens personarkiv, Riksarkivet; Saastamoinen Yhtymäs arkiv, Centralarkivet för näringslivet, S:t Michel. Y. Blomstedt, Kansallis-Osake-Pankin historia I 1889−1939 (1989); B. Fagerlund, Kuopion legendaariset kauppaneuvokset (1999); H. Heikkilä, Kansallis-Osake-Pankki J. K. Paasikiven johdossa. J. K. Paasikivi. Valtiomiehen elämäntyö 2 (1992); E. Hietakari, Herman Saastamoinen. Savolainen yrittäjä murroskaudelta (1968); E. Hietakari, Ministeri A. H. Saastamoisen toiminta poliittikkona ja diplomaattina vuosina 1914−1932 (avhandling pro gradu, Helsingfors universitet, 1978); J. Nevakivi, Ulkoasiainhallinnon historia I 1918−1956 (1988).


 

BILDKÄLLA. Saastamoinen, Armas Herman. Riksdagen, bildarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5235-1416928957841

 

Upp