SIRÉN, Johan Sigfrid 

(1889–1961) 

Arkitekt, professor 

Riksdagshuset i Helsingfors från 1931 är J. S. Siréns viktigaste verk och utan tvivel hans mest kända byggnad. Dess massiva granitarkitektur gav ett ansikte åt parlamentarismen i det självständiga Finland. Sirén, som respekterade byggnadskonstens tradition, var 1931–1957 professor i arkitektur vid Tekniska högskolan. 

Johan Sigfrid Sirén föddes i Ylihärmä som ende son till lantbrukaren och kvarnbyggaren Johan Sirén och dennes andra hustru Susanna Haapoja. Faderns lantbruk slutade med konkurs, och när han dog flyttade Johan Sigfrid med sin mor till Vasa. Han tog studentexamen i Vasa finska reallyceum 1907. Skissböckerna berättar om ett konstintresse och tecknartalang redan i ungdomsåren. 

Sedan J. S. Sirén 1913 utexaminerats som arkitekt arbetade han först 1913–1917 på arkitektbyrån Jung & Fabritius och 1917–1918 på Valter och Ivar Thomés byrå. År 1918 grundade han tillsammans med Kaarlo Borg och Urho Åberg en gemensam byrå, BSÅ. Under självständighetstidens första år var det dåliga tider för byggbranschen och svår bostadsbrist. Slutet på första världskriget innebar emellertid en viktig frigörelse för de unga arkitekterna: det blev igen möjligt att företa utlandsresor, traditionellt en viktig del av arkitektutbildningen. Sirén gjorde sina första studieresor till Tyskland och Italien 1921, till Österrike, Italien, Frankrike och Belgien 1924 och till Sverige, Danmark och Tyskland 1925. 

Det är svårt att få ett grepp om början av Siréns karriär. Från resorna existerar bara ett fåtal skisser och ritningsarkivet brann upp då Siréns byrå, i översta våningen på Kajsaniemigatan 5, förstördes i bombningarna krigsvintern 1944. Av samma skäl är det svårt att reda ut arbetsfördelningen inom arkitekturbyrån mellan Borg, Åberg och Sirén 1918–1925. Byrån klarade sig väl i arkitekttävlingar och fick beröm för planeringen av bostadshöghus. Folkskolan av rödtegel i Bemböle i Esbo (1923) hör till de främsta bland de nya läropliktsskolorna. 

Till BSÅ:s första arbeten hörde planeringen av Helsingin Sanomats tidningshus på Ludvigsgatan (1918). Av den tunga arkitekturen finns i dag bara fragment kvar, men i dem kan man skönja drag från såväl sen art nouveau som tidig klassicism. 

I november 1918 tillsatte statsrådet, inspirerat av det moderna campustänkandet, en kommitté för att utreda möjligheten att flytta Helsingfors universitets verksamhet till Mejlans för att istället förlägga nya institutioner som den unga republiken behövde till stadens gamla kejserliga empirecentrum. Som kommitténs sekreterare uppgjorde J. S. Sirén en storstilad plan för klassicistiska monumentalbyggnader i Mejlans och planerade en mäktig räcka av nya större regerings- och universitetsbyggen på Unionsgatans västra sida. 

Trots att dessa planer aldrig utfördes, var de det tydligaste uttrycket för de arkitekturvisioner som hystes i det självständiga Finland; genom att utveckla C. L. Engels formspråk ville man överträffa de kejserliga symbolvärdena vid Senatstorget. Siréns ritningar gestaltar en rad offentliga byggnader med symmetriska kolonnfasader som dominerar perspektivet från universitetsbiblioteket norrut längs Unionsgatan. Ett statligt centralbibliotek, riksdagshuset och ett justitiepalats är förenade med varandra genom arkader, och riksdagshusets tak kröns på östra sidan av ett hästspann, som för tankarna till Brandenburger Tor i Berlin. 

I planen för Unionsgatan kan man också för första gången se fröet till den lösning med vilken Sirén efter placeringstävlingen 1923 och den egentliga planeringstävlingen 1924 slutligen fick uppdraget att rita riksdagshuset. Till den första tävlingen inlämnades 27 förslag, som gällde hela elva byggnadsplatser. Den slutliga placeringen, på den s.k. operatomten vid Västra Chausséen (sedermera Mannerheimvägen), kom i denna tävling först på tredje plats. Arkitektbyrån BSÅ:s förslag var placerat på Varvstomten, varifrån byggnaden skulle ha dominerat Södra kajens öppna landskap. Genom att placera monumentalbyggnaden i stadsdelen Tölö, som samtidigt höll på att byggas ut, vann man dock en behövlig värdighet. 

Sedan Sirén 1925 slutit ett avtal med riksdagens byggnadskommitté sade han upp sig från sin byrå och ägnade sig helt åt det stora uppdraget. Grundlösningen för huset hade slipats fram under många planeringsskeden. Kärnan i den bastanta, rektangulära byggnadskroppen är den runda plenisalen och den långa och smala rikssalen, medan de andra utrymmena stöder dem i enligt en strikt hierarki. De ståtliga trapphusen leder besökaren värdigt från en våning till en annan. Det svåraste avgörandet gällde fasadmaterialet. Sirén hade ursprungligen tänkt sig granit bara för kolonnraden framför fasaden, men fick slutligen byggnadskommitténs godkännande till att alla ytterväggar täcktes med ljusröd granit från Kaivola. För de viktigaste inre utrymmena valde Sirén marmorkvaliteter i olika färger. De synnerligen väl genomtänkta materialen och färgerna fullbordar Siréns lösningar. Han övervakade själv samtliga arbetsmoment samt skulptörernas, inredningsarkitekternas och textilkonstnärernas arbete vid inredningen av riksdagshuset med en stränghet som gjorde att byggnaden gick under namnet inredningskonstens ”högskola”. 

Enligt Siréns ursprungliga plan skulle riksdagshuset höja sig över en harmonisk omgivning. I stadsplanen för Tölö som antogs 1925 skisserade Oiva Kallio ett helt klassicistiskt stadscentrum med symmetriska öppna platser och monumentala gator framför huset. Men planen förföll under depressionen 1930 och inte heller de centrumplaner som under årtiondenas gång följde på varandra hade någon större framgång. Sirén ritade själv så sent som 1956 den sista planen för den öppna platsen framför riksdagshuset, där han föreställde sig strama moderna byggnadsmassor för att inrama hans fristående monumentala byggnad. ”Min förhoppning är, om det tillåts mig säga så, att jag, innan jag dör, skulle få se husets omgivning så planerad att den är till fördel för huset och inte tvärtom och att jag skulle få medverka till denna utformning.” Hans önskan kom dock aldrig att förverkligas. 

År 1931 segrade Sirén i arkitekttävlingen om en utvidgning och restaurering av Helsingfors universitets huvudbyggnad med ett förslag där utrymmeslösningarna och formspråket nära påminner om C. L. Engels arkitektur. Den 1935–1937 byggda ”nya sidan” ansluter sig till den gamla utan tydliga skiljelinjer och nya studenter lägger sällan märke till skillnaden på hundra år mellan de båda byggnadsdelarna. 

I sina vardagligare uppgifter frigjorde Sirén sig på 1930-talet från de klassicistiska formerna, men fortsatte att utveckla deras proportionsregler. Chosefria och klart strukturerade hus i Helsingfors är till exempel Kaserngatan 42 och Lassila & Tikanojas affärshus, som 1935 stod färdigt på Södra esplanaden. Försäkringsbolaget Varmas affärs- och bostadshus i Tammerfors (1936–1937) och Lassila & Tikanojas huvudkontor i Vasa (1937–1938) hör till samma grupp. De utmärks av rena planlösningar och lodrätt markerade fönsterrader, som ger fasaderna ett strängt exakt uttryck. Detsamma kan även sägas om Finlands Banks kontorshus i Vasa (1952). 

Sedan riksdagshuset blivit färdigt fick J. S. Sirén många förtroendeuppdrag inom arkitektur och konstindustri. Redan 1928 valdes han till ordförande för Finlands arkitektförbund. När Sirén 1931 utnämndes till professor i modern arkitektur vid Tekniska högskolan, besegrade han i konkurrensen bland andra Alvar Aalto. 

Den unga generation som rest sig upp mot traditioner och klassicism fick i Sirén en lärare som djupt värderade traditioner. Situationen har inte närmare analyserats, men en del elevers minnen väcker tanken att modernismen inom finländsk arkitektur kan ha dragit nytta av denna spänning. Mindre välövervägda hugskott kasserades när elevarbetena skulle utsättas för Siréns omutliga kritik. 

J. S. Siréns publicerade föreläsningar berättar att traditionsbäraren också uppskattade modern arkitektur. ”Byggnadens konstnärliga värde är inte beroende av stil utan av hur de dominerande arkitektoniska principerna genomförts och formats till en konstnärligt helgjuten helhet, som har en egen levande och uttrycksfull natur och från vilken ingenting kan tas bort eller fogas till helheten utan att minska eller skada dess konstnärliga värde.” 

Riitta Nikula 

Johan Sigfrid Sirén, född 27.5.1889 i Ylihärmä, död 5.3.1961 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Johan Sirén och Susanna Haapoja. Gift 1917 med Ensi Taimi Sigrid Syrjänen. 

VERK. Bemböle skola, Esbo (1923); riksdagshuset, Helsingfors (1927−1931); Helsingfors universitets tillbyggnad (1935−1937); Lassila & Tikanojas affärshus, Södra esplanaden, Helsingfors (1935); Lassila & Tikanojas huvudkontor, Vasa (1937−1938); Finlands Bank, Vasa (1943−1945). 

PRODUKTION. Suomen eduskuntatalo (1938); Suomalaista rakennustaidetta 1900−1950 (1951); Muoto-oppi/Ark 1. Teknillinen korkeakoulu arkkitehtiosasto, rakennussuunnittelun laitos julkaisu A 35 (1977). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Nikula, J. S. Sirénin eduskuntatalo. Finlands riksdag. Historia, verksamhet, byggnad. Red. L.-M. Hakala & P. Suhonen (1990); J. S. Sirén, Arkkitehti, Architect 1889−1961. Finlands arkitekturmuseum, utställningskatalog (1989); Finlands riksdagshus. Red. B. Sandberg (1953). 

BILDKÄLLA. Sirén, Johan Sigfrid. Foto: Ateljé Polyfoto, 1949. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5241-1416928957847

Upp