KIVIMÄKI, Toivo Mikael 

(1886–1968) 

Statsminister, sändebud, professor 

T. M. Kivimäki, som hörde till de ledande politikerna inom Nationella framstegspartiet, har framför allt blivit ihågkommen som den långvarigaste statsministern under 1930-talet samt som Finlands minister i Tyskland under fortsättningskriget. På grund av det senare uppdraget blev han dömd till fängelse i krigsansvarighetsrättegången efter kriget. Vid sidan av sin långa politiska karriär verkade Kivimäki länge som professor i civilrätt vid Helsingfors universitet. 

Toivo Mikael Kivimäki kom från anspråkslösa förhållanden. Han var son till en folkskollärare från sydvästra Finland, avlade studentexamen som frielev och utbildade sig med hjälp av lån till jurist. Redan under studietiden blev han intresserad av politik och anslöt sig i början av 1900-talet till Finska partiet och dess gammalfinska fraktion. För Kivimäki var valet av parti en direkt följd av hans orubbliga finskhetsinställning. 

Sedan Kivimäki 1912 avlagt juris kandidatexamen köpte han tillsammans med sin studiekamrat Eino Tulenheimo en advokatbyrå i Åbo. Där började han inom kort intressera sig för samhälleliga frågor. Han tillhörde en diskussionsklubb som leddes av chefredaktören för tidningen Uusi Aura, K. N. Rantakari, och där man under första världskriget bland annat dryftade möjligheten att i Åbo grunda ett rent finskspråkigt universitet. Finskhetsmannen Kivimäki engagerade sig med iver i företaget, som fick ny fart i början av 1917. Han blev en av de drivande krafterna bakom Åbo finska universitetsförening, och han var en av de aktivaste när man startade en riksomfattande insamling av medel för att grunda ett privat finskspråkigt universitet. 

Företaget förverkligades i början av 1920-talet: beslutet om grundandet fattades 1920 och två år senare inledde universitetet, Turun yliopisto, sin verksamhet. Kivimäkis insats var helt avgörande. Han verkade som ordförande för universitetsföreningen och var medlem av universitetets styrelse. År 1956 promoverade universitetet honom till filosofie hedersdoktor. 

År 1924 disputerade Kivimäki till juris doktor på en avhandling om advokatens civilrättsliga ansvar. Avhandlingen innehöll en större juridisk utredning om advokatens roll, som då ännu var tämligen oklar. 

Sedan Finland blivit självständigt engagerade sig Kivimäki mera aktivt i rikspolitiken. I motsats till flertalet av sina gammalfinska partikamrater, bland dem kompanjonen Eino Tulenheimo, hörde han 1918 inte till dem som ivrade för monarki utan förblev den republikanska statsformen trogen. Detta fick honom att ansluta sig till det i december 1918 grundade republikanska Nationella framstegspartiet. Han invaldes från partiets lista till första suppleantplats vid riksdagsvalet 1919. När inrikesminister Heikki Ritavuori mördades 1922 kom Kivimäki som hans suppleant in i riksdagen, och frånsett ett par korta mellanspel förblev han riksdagsledamot fram till 1940. 

Efter att 1920 ha upphört med sin advokatverksamhet och i tre års tid ha verkat som medlem av justitieministeriets lagberedning blev Kivimäki direktör vid Länsi-Suomen Osake-Pankkis (Västra Finlands aktiebanks) huvudkontor i Åbo. Denna affärsbank drogs med stora förluster under kristiden mot slutet av årtiondet och 1929 fusionerades den med Tamperen Osake-Pankki och Maakuntain Keskus-Pankki till Maakuntain Pankki Oy (Landskapens bank). I detta sammanhang flyttade Kivimäki till Helsingfors som styrelsemedlem i den nya banken. År 1931 utnämndes han emellertid till professor i civilrätt vid Helsingfors universitet, innan Maakuntain Pankki 1932 i sin tur uppgick i Kansallis-Osake-Pankki. 

År 1928 kallades Kivimäki, som övergått från advokat till bankdirektör, till inrikesminister i Framstegspartiets minoritetsregering, som leddes av chefen för Skolstyrelsen Oskari Mantere. I detta uppdrag framhöll han att den irritation som yttervänstern med sin aktivitet och den därtill hörande arbetsplatsterrorn gav upphov till märkbart tilltagit. Kivimäki var själv böjd att begränsa kommunisternas verksamhet, och i egenskap av inrikesminister förbjöd han de stora demonstrationer som på uppmaning av Komintern anordnades 1 augusti 1929; de demonstranter som samlats på gatorna i Helsingfors skingrades med hjälp av brandsprutor. Kivimäki hade också en central roll 1929, då president Relander upplöste riksdagen för att lösa det politiska dödläge som uppstått till följd av frågan om tjänstemännens löner. 

År 1931 blev Kivimäki för andra gången medlem av statsrådet. Han utsågs till justitieminister i J. E. Sunilas borgerliga majoritetsregering, där han var den ende representanten för sitt parti. Under denna regeringsperiod, 1931–1932, präglades förhållandena i landet av inrikespolitiska oroligheter, som kulminerade i februari 1932 i det s.k. Mäntsäläupproret, då Lapporörelsens anhängare krävde regeringens avgång, emedan den enligt deras mening alltför släpphänt kontrollerat vänsterns verksamhet. För att lugna oron skrev justitieminister Kivimäki på uppdrag av president Svinhufvud ett radiotal för denne, vari han krävde att de upproriska skulle skingra sig. Detta tal bidrog till att upproret i Mäntsälä misslyckades. 

Ur justitieministerns synvinkel var upphävandet av förbudslagen, som varit i kraft sedan 1919, en av regeringens betydelsefullaste prestationer. På initiativ av Kivimäki anordnades mot slutet av 1931 en folkomröstning om förbudslagens öde. Då resultatet helt klart utvisade att medborgarna stödde ett upphävande av lagen, lät Kivimäki utarbeta en ny alkohollag i syfte att få bukt med den omfattande smugglingen och svarthandeln som förbudslagen skapat och även för att öka de statliga skatteintäkterna. Oy Alkoholiliike Ab grundades, och då det vid den tiden måste finnas minst tre ägare i ett aktiebolag tecknade Kivimäki och finansminister Kyösti Järvinen var sin aktie i detta i övrigt statsägda bolag. 

Sedan Sunilas regering fallit på grund av interna meningsskiljaktigheter gav president Svinhufvud i december 1932 i uppdrag åt Kivimäki att bilda en ny regering. Denne fick till stånd en minoritetsregering som enbart förlitade sig på det parlamentariska stödet från två små partier, nämligen Framstegspartiet och Svenska folkpartiet (SFP). SFP:s ministrar avgick från regeringen i början av 1936 till följd av språkstriden vid Helsingfors universitet. Regeringen omfattade emellertid också ministrar från Agrarförbundet och Samlingspartiet, vilka som partier stod utanför regeringen, samt några fackministrar. De facto var också Finlands socialdemokratiska parti (SDP) ofta ett direkt stöd för Kivimäkis regering, då man ansåg att en centerbetonad regering var att föredra framom det tidigare högerbetonade kabinettet. I motsats till förväntningarna blev Kivimäkis regering den dittills långvarigaste i Finlands historia. 

Kivimäki representerade högerfalangen inom Framstegspartiet, men under händelserna i Mäntsälä blev han i den politiska högerns ögon stämplad som högerpolitikens motståndare. Denna uppfattning stärktes ytterligare då Kivimäkis regering genom lagstiftningsåtgärder satte gränser för en stärkning av högerradikalismen. Den genomdrev ett förbud mot att anordna politiska möten på militärt manér samt den s.k. bluslagen, som avsåg ett förbud mot offentligt användande av Fosterländska folkrörelsens (IKL) svarta skjortor. Kivimäkis regering stiftade också en lag mot uppvigling som i praktiken förhindrade offentlig kritik av regeringen och som ledde till talrika domar mot journalister. Å andra sidan omfattade Kivimäki inte som statsminister de förslag som syftade till att direkt förbjuda den högerradikala politiska verksamheten – och inte heller de förslag som krävde en nedläggning av SDP såsom revolutionärt. Hans regering försökte ordna språkförhållandena vid Helsingfors universitet genom att föreslå att en särskild linje skulle inrättas för de svenskspråkiga studenterna. Propositionen föll vid en urtima riksdag 1935 efter dygnslånga förhalningar från äktfinnarnas sida, som krävde en total förfinskning av universitetet. 

Till de allra viktigaste prestationerna under Kivimäkis regerings nästan fyraåriga tid vid makten kan man räkna saneringen av rikets ekonomi. Tillsammans med Finlands Bank, som leddes av Risto Ryti, genomförde man en stram ekonomisk politik och höll inflationen i styr. På några år överkom man de största svårigheterna från krisåren i början av 1930-talet. Den ekonomiska tillväxten var betydlig, den utländska skulden minskade i avgörande grad och dessutom fick Finland ett långlivat rykte om sig i USA som en pålitlig gäldenär, som alltid betalade sina skulder i rätt tid. Den ekonomiska utvecklingen möjliggjorde också för Kivimäkis regering att finansiera grundanskaffningar för försvaret, och detta kunde genomföras utan att öka medborgarnas skattebörda. Likaså uppnådde man resultat inom socialpolitiken genom att utveckla olycksfallslagstiftningen, barnskyddet samt vården av lösdrivare och alkoholister. 

Inom utrikespolitiken strävade Kivimäkis regering till en början efter att stabilisera relationerna till Sovjetunionen genom att förnya det bilaterala icke-angreppsavtalet och genom att 1934 rösta för Sovjetunionens medlemskap i Nationernas förbund, trots den inhemska högerns protester. Å andra sidan präglades regeringen av misstro gentemot Sovjetunionen. Det viktigaste målet för regeringen var emellertid att orientera Finland i nordisk riktning. Mellan det som fientligt betraktade Sovjetunionen och ett Tyskland på väg att bli en europeisk maktfaktor var det nödvändigt att försöka finna nya säkerhetslösningar. Det sovjetiska sändebudet Eric Assmus underströk situationens allvar genom att 1935 informera statsminister Kivimäki om att i händelse av krig mellan Sovjetunionen och Tyskland erövrar Sovjetunionen Finland inom ett par dagar. Allt detta föranledde Kivimäki att i december 1935 informera riksdagen om att Finland orienterar sig mot Skandinavien, som landet är knutet till genom sin historia, ekonomiska politik och kultur samt en likartad världsåskådning. Riksdagen godkände enhälligt denna deklaration om en nordisk orientering. 

Hösten 1936 drabbades Kivimäkis regering av att ett antal promemorior från Detektiva centralpolisen läckte ut. I dem hävdades att en del kända borgerliga politiker var medlemmar av organisationer med kommunistiska sympatier. De uppseendeväckande uppgifterna föll tillbaka på regeringen, som fälldes i en förtroendeomröstning, då två av Framstegspartiets representanter avsiktligt uteblev från omröstningen. 

Vid sidan av promemoriorna blev en riksdagsproposition om att skärpa straffen för lands- och högförräderi samt för spionage ett annat skäl till regeringens fall. Regeringens fall innebar också en maktförskjutning inom Framstegspartiet från den högerorienterade Kivimäki till A. K. Cajander, som hörde till partiets vänsterflygel. Kivimäki återvände till universitetet för att sköta sin professur i civilrätt. Före och under vinterkriget fungerade han som förhandlare för regeringen såväl i Sverige som i Tyskland. Att Kivimäki avlägsnade sig från landet genast efter vinterkrigets utbrott sågs på en del håll med oblidhet som ett tecken på feghet. 

Kivimäki var inte på något vis en ytterlighetsman utan snarare en balanserad medlare mellan olika åsiktsriktningar. Redan under sin tid som riksdagsledamot på 1920-talet hade han framstått som en behärskat eftersinnande man. Man bör också komma ihåg att Kivimäkis långlivade regering under 1930-talet, som ibland har betraktats som mycket högervänlig, uttryckligen strävade efter att avvärja den radikala högerns uppsving. 

Genast efter vinterkriget utsågs T. M. Kivimäki till ordförande för den snabbkolonisationskommitté som skulle behandla de evakuerades bosättning. Kommittén handlade synnerligen raskt och lämnade sitt betänkande redan i mitten av april 1940. Kivimäkis målsättning var att snarast möjligt klara av den besvärliga bosättningsfrågan, men oenigheter som bl.a. förorsakades av priset på inlöst mark för snabbkolonisation uppsköt stiftandet av lagen med ett par månader. 

Under de oroliga månaderna efter vapenstilleståndet, när Finlands regering försökte erhålla säkerhetsgarantier av Tyskland, beslöt man sommaren 1940 att sända Kivimäki som ny minister till Berlin. Detta var statsminister Rytis val, och den motsträvige, i diplomatin obevandrade Kivimäki rentav tvingades påta sig uppgiften som sändebud. Genast under sina första månader i Berlin kunde han lägga märke till att den under vinterkriget kalla tyska inställningen gentemot Finland nu blivit mera gynnsam. Inköpen av tyska vapen, transiteringen av tyska soldater genom Finland till norra Norge samt tvisten med Sovjetunionen om nickelfyndigheterna i Petsamo hörde på olika sätt till den finländske ministerns arbete. Han strävade också efter att påverka politiken i Finland till att beakta tyskarnas önskemål, t.ex. genom att förbjuda frimurarnas verksamhet och genom att utträda ur Nationernas förbund. Kivimäki fick redan hösten 1940 en så negativ prägel i Sovjetunionens ögon att han upptogs på samma förteckning som Väinö Tanner, Gustaf Mannerheim och P. E. Svinhufvud över mindre lämpliga kandidater som Finlands president efter Kyösti Kallio. 

Trots att Kivimäki som Finlands diplomatiske representant inte under vintern 1941 innehade den mest centrala ställningen vid underhandlingarna om Finlands och Tysklands kommande militära samarbete, förefaller han att redan i ett tämligen tidigt skede ha kommit till klarhet om det förestående tyska fälttåget österut. Han var också på det klara med de förhandlingar som Finlands militära representanter förde i Tyskland. Trots det var det finländska sändebudet långt in på våren okunnig om huruvida krig förestod eller om avsikten var att sköta relationerna till Tyskland och Sovjetunionen och därjämte frågor rörande Finland genom bilaterala förhandlingar och fördrag. Det gällde bl.a. de önskemål som Kivimäki våren 1941 vidarebefordrade till tyskarna angående Finlands östgräns. I enlighet med sin protyska linje förhöll Kivimäki sig positiv till den värvning av finländska frivilliga till de tyska SS-trupperna som inletts våren 1941. 

I början av det tyska anfallet österut gav Kivimäki en gynnsam bild av tyskarnas möjligheter, men hans tyskvänlighet avtog då landets krigslycka visade sig vända efter nederlaget i Stalingrad i början av 1943. Kivimäki rapporterade till sin regering tämligen realistiskt om läget i Tyskland och om tyskarnas militära möjligheter. Vid sidan av normala diplomatiska kontakter fick Kivimäki också insidesinformation från den tyska ledningens inre krets genom finländaren Felix Kersten, som fungerade som Heinrich Himmlers livläkare och massör. 

Våren 1943 betraktades inte Kivimäkis tyskvänlighet som något hinder för att framföra honom som statsministerkandidat efter omvalet av president Ryti. Den nya regeringens uppgift skulle vara att sondera möjligheterna till en separatfred för Finland. Kivimäkis statsministerkandidatur föll dock på de villkor han ställde. I augusti 1944 var Kivimäki på nytt påtänkt som statsminister, sedan Mannerheim valts till president. Det framgick emellertid att Kivimäki inte godtog planerna på att inleda fredssonderingar med Sovjetunionen och på en snabb brytning med Tyskland, vilket omöjliggjorde hans utnämning till statsminister för en regering som beredde sig för ett fredsslut. 

Avtalet om vapenstillestånd ingicks i september 1944 och Kivimäki lämnade följande dag landet, liksom han gjort när vinterkriget brutit ut. Han var orolig över sitt eget öde på grund av paragrafen om krigsansvarighet i vapenstilleståndsavtalet. 

I sin strävan att undgå att stämplas som krigsansvarig anmälde Kivimäki sig så entusiastiskt som anhängare av ”den nya riktningen”, att även undfallenhetsmannen Paasikivi ansåg det förra Berlinsändebudets omvändelse vara överraskande. Kivimäki kunde emellertid inte undgå att hamna bland de anklagade i den krigsansvarighetsrättegång som grundade sig på en av riksdagen stiftad retroaktiv lag. Ryssarna ansåg honom nämligen ha varit i en central position när beslut fattades om deltagande i fortsättningskriget, och ordföranden för kontrollkommissionen, generalöverste Andrej Zjdanov krävde att åtal restes mot honom. 

Under krigsansvarighetsprocessen försökte Kivimäki aktivare än de andra anklagade bevisa sin oskuld. Han hänvisade till sina skyldigheter som diplomatisk representant för Finland och ansåg att anklagelserna mot honom enbart var politiska. Krigsansvarighetsdomstolen var också beredd att frikänna Kivimäki, som man ansåg handlat enbart som ämbetsman, men kontrollkommissionen krävde med bestämdhet att han skulle dömas. Kivimäki dömdes också i februari 1946 till fem års fängelse, vilket var det minimistraff som kontrollkommissionen förutsatt. Som speciellt graverande för honom ansåg man tillkomsten av transiteringsavtalet hösten 1940. 

Kivimäkis hälsa försämrades kraftigt under fängelsetiden. Trots det utförde han vetenskapligt arbete i fängelset och publicerade 1948 en undersökning om upphovsrätt som han påbörjat redan under krigstiden. President Paasikivi benådade honom i augusti 1948, sedan han avtjänat halva strafftiden. Kivimäki återvände till sin professur i civilrätt vid Helsingfors universitet och kallades till medlem av Finska vetenskapsakademin. 

I sina minnen tecknar T. M. Kivimäki en tämligen kritisk bild av den krigstida politiken i sitt stationeringsland, vilket delvis ger ett intryck av efterklokhet. Kivimäkis politiska renommé har emellertid i huvudsak förblivit gott, delvis till följd av hans regerings ovedersägliga prestationer under 1930-talet, delvis på grund av hans på krigsansvarigheten baserade martyrskap. 

Mikko Uola 

Toivo Mikael Kivimäki, född 5.6.1886 i Tarvasjoki, död 6.5.1968 i Helsingfors. Föräldrar folkskolläraren Frans Mikko Kivimäki och Mathilda Josefina Broman. Gift 1914 med Maria Elina (Elli) Kuusisto. 

PRODUKTION. Asianajajan siviilioikeudellinen vastuu (1924); Työlakko siviilioikeudellisilta vaikutuksiltaan (1927); Siviilioikeuden yleiset opit pääpiirteittäin (1944); Tekijänoikeus (1948); Suomen siviilioikeuden yleinen osa (tills. med M. Ylöstalo, 1959); Suomalaisen poliitikon muistelmat (1965). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Y. J. Hakulinen, T. M. Kivimäki 75-vuotias. Lakimies 3−4/1961; J. K. Paasikiven päiväkirjat 1944−1956 I−II (1985, 1986); M. Jokipii, Jatkosodan synty (1987); K. Jäntere, Turun yliopiston perustaminen (1942); H. Rautkallio, Sotasyyllisyysnäytelmä (1981); L. K. Relander, Presidentin päiväkirja I−II (1967, 1968); T. Soikkanen, Kansallinen eheytyminen. Myytti vai todellisuus? (1983); P. Talvela, Muistelmat I−II (1976, 1977); Valtioneuvoston historia 1917−1966 I−II (1977). 

BILDKÄLLA. Kivimäki, Toivo Mikael. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4158-1416928956764

Upp