JUNNILA, Tuure 

(1910–1999) 

Finansminister, riksdagsman, bankman 

Tuure Junnila var den kanske skarpaste och mest analytiske kritikern av Urho Kekkonens politik, i synnerhet hans utrikespolitik. Den högersinnade Junnila framförde sina åsikter om den parlamentariska demokratin och den nationella självbestämmanderätten och påvisade hur den politik som fördes hade skadat nationen. Junnila var därutöver en skarp kritiker av det sovjetiska systemet, en viktig finländsk dissident under årtiondena efter andra världskriget.

Tuure Junnila, som kom från en bondgård i Satakunda, påbörjade sina studier i finanslära och nationalekonomi vid Helsingfors universitet 1930 och tog starkt intryck av framstående professorer som Ernst Nevanlinna och Eino Kaila. Junnila avlade filosofie magisterexamen 1938 och började därefter med stöd av ett stipendium förbereda sin doktorsavhandling. Efter vinterkrigets utbrott kallades han till militärtjänstgöring. Under fortsättningskriget var Junnila byråchef vid omsättningsskattekontoret samt forskare vid Finlands Bank. År 1945 disputerade han på en avhandling om skattepolitik. Vägen stod öppen till en akademisk karriär och Junnila skötte även under ett läsår professuren i finansvetenskap vid det finska universitetet i Åbo. När professuren i nationalekonomi vid Helsingfors universitet skulle besättas hamnade han dock i andra förslagsrummet. Mot slutet av 1950-talet innehade Junnila professuren i nationalekonomi i tre års tid, och han var docent i nationalekonomi i närmare trettio år. Han uppgav emellertid de allvarligare planerna på en akademisk karriär redan 1948, då han kallades till medlem av bankdirektionen för Kansallis-Osake-Pankki (KOP). 

Chefdirektören för KOP Matti Virkkunen uppmuntrade Junnila att i enlighet med bankens traditioner aktivt delta i politiken. Junnila ställde sålunda upp som kandidat i riksdagsvalet 1951, som representant för Nationella samlingspartiet i Åbo norra valkrets i sitt hemlandskap. Han blev invald vid första försöket, närmast med stöd av röster från företagarkretsarna. När Sakari Tuomioja i november 1953 bildade en regering som gränsade mellan en tjänstemanna- och en politikerregering, utnämndes Junnila till finansminister. 

Efter valet av Urho Kekkonen till republikens president 1956 försattes Junnila i långvarig opposition utan möjligheter vare sig till ministerpost eller till andra centrala politiska uppdrag. Som försvarare av nationella värden kunde han inte godta att man vid beslutsfattandet i Finland i första hand såg till Sovjetunionens intressen. I riksdagen väckte hans eleganta och extemporerade sarkastiska inlägg under den årliga remissdebatten om budgeten undantagslöst stor uppmärksamhet. År efter år betonade Junnila i sina inlägg krisen inom den finländska parlamentarismen, som förorsakades av den maktfullkomlige presidentens politiska diskriminering av andra och av yttre inblandning i Finlands egna affärer. Det centrala temat i Junnilas politiska budskap var att Finland under Kekkonens egid i själva verket avstått från sin neutralitet, även om neutraliteten betonades i officiella sammanhang. 

Junnilas tal hade sin betydelse också utanför den inhemska diskussionen. De översattes nämligen till engelska för de utländska beskickningarna i Helsingfors. Junnilas tal innehöll ju en tolkning i klarskrift av de ofta nötta ”liturgiska” formuleringarna i finländsk politik. 

Junnila fortsatte som riksdagsman under hela 1950-talet. Men då han häftigt kritiserade politiken under notkrisen och anklagade finländska politiker för att ha ”beställt” noten, föll han ur riksdagen året efter denna kris i det val som hölls sedan riksdagen upplösts 1962. En orsak till detta var otvivelaktigt att han haft ett stort inflytande på valet av Olavi Honka till Kekkonens motkandidat i presidentvalet samma år. Under budgetdebatten i riksdagen 1961 hade han även uttryckt önskemålet att Kekkonen skulle hejda sig och vända bort från den väg som kunde leda till att han blev Finlands president Beneš – en hänvisning till den tjeckoslovakiske president som inte kunde hindra tyskarna att ta hans land. Sådana åsikter ansåg väljarna vara alltför vågade i den beklämmande atmosfär som rådde efter notkrisen. 

Junnila återvände emellertid till riksdagen 1966 och tvingades uppleva att kommunisterna åter var med i regeringen för första gången sedan ”farans år” på 1940-talet. Han hade stort inflytande då samlingspartiet inför presidentvalet 1968 utsåg Matti Virkkunen till Kekkonens motkandidat. När Kekkonens mandat 1974 förlängdes genom en undantagslag hörde Junnila till dess hätskaste motståndare. 

Undantagslagen om presidenten kritiserades skarpt från det politiska fältets högra flygel, och som en följd av protesterna grundades Konstitutionella folkpartiet under ledning av Georg C. Ehrnrooth, som lämnat Svenska folkpartiet. Junnila gick inte med i sin gode vän Ehrnrooths parti men var på samma linje som de konstitutionella i många frågor. 

Sedan Samlingspartiet 1978 ställt sig bakom ett omval av Kekkonen gav Junnila även då uttryck för sin avvikande åsikt och konstaterade att partiet nedlåtit sig till att böja sig under den stövel som systematiskt sparkat det i huvudet. Åren 1979 och 1987 blev Junnila inte invald i riksdagen, men han avancerade bägge gångerna från suppleantplats, då från Helsingfors valkrets. Sammanlagt satt han vid pass trettio år som riksdagsledamot. Under sina sista år i riksdagen 1990–1991 kunde ålderstalmannen Junnila efter många år i opposition sitta i främsta raden i parlamentet som en uppskattad seniorrepresentant för ett regeringsparti. 

Urho Kekkonen försökte få bukt med sina motståndare bland annat genom sina beryktade ”kvarnbrev”. Junnila hörde emellertid till den grupp av presidentens politiska motståndare som inte lät sig rubbas av några kvarnbrev. Detta visste Kekkonen, som inte ödslade krut på Junnila. Ekonomiskt oberoende gick denne sin egen väg och betonade i olika sammanhang att en riksdagsledamot enligt grundlagen bara bör följa rätt och sanning. 

Junnila nöjde sig inte med att kritisera Kekkonens politik från riksdagens podium. Han var också en flitig skribent som under fem årtionden publicerade ett tjugotal böcker. Vid sidan av sina ekonomisk-vetenskapliga publikationer dokumenterade han aktuella politiska händelser, såsom ”nattfrosten” 1958, notkrisen 1961, nedläggningen av Finlands Akademi i slutet av 1960-talet samt valet av Kekkonen genom en undantagslag 1974. Sina minnen publicerade Junnila redan 1980, trots att hans politiska inflytande varade ännu i ett drygt tiotal år. 

Efter Kekkonens tid inriktade Junnila sitt intresse i synnerhet mot den internationella kommunismen och Sovjetunionen. Han publicerade ett flertal skrifter i ämnet, ur vilka det klart framgick att han ansåg kommunismen vara en fördärvlig ideologi och att Sovjetunionen var en stat byggd på ohållbar grund. Han hade redan tidigare varnat finländarna för den sovjetiska imperialismen och särskilt fäst uppmärksamhet vid den så kallade Brezjnevdoktrinen, enligt vilken Sovjetunionen hade rätt att militärt lägga sig i sina grannars interna angelägenheter vid försvar av sina egna ideologiska intressen. Som författare hade Junnila ända till 1980-talet problem med finländsk självcensur och stora svårigheter att hitta förläggare för flera av sina böcker. Många av hans böcker utkom sålunda på mindre förlag. 

Även inom sitt eget parti gick Junnila sin egen väg, trots att han ett par gånger var på förslag till ordförande för partiet. I synnerhet efter att Samlingspartiets s.k. rörmokarflygel strävade efter att närma sig Kekkonen på 1970-talet utgjorde den oförbätterlige Junnila en påle i köttet även för många samlingspartister. Junnila verkade i flera årtionden som skattmästare för den stiftelse som finansierade partiet och kunde sålunda på ett avgörande sätt inverka på finansieringen av valrörelserna. 

I Kekkonens Finland fick Tuure Junnilas åsikter lätt en stämpel av ultrahöger. Det är emellertid orätt att på detta sätt brännmärka honom. Under studietiden hade han inte i någon högre grad låtit sig bedåras av den storfinska ideologin utan ställt sig utanför Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS). Även senare var Junnila framför allt en självständig konservativ affärsbanksman, som granskade såväl den ekonomiska politiken som utrikespolitiken utgående från konkreta nationella intressen, samtidigt som han betonade att nationen skulle hålla fast vid sina egna värderingar och sin värdighet utan att ge efter för externa påtryckningar eller för dem som främjade sina egna intressen under utrikespolitikens täckmantel. 

Mikko Uola 

Tuure Jaakko Kalervo Junnila, född 24.7.1910 i Kiikka, död 21.6.1999 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Nestor Ferdinand Junnila och Selma Maria Niemi. Gift 1942 med Kaija Inkeri Ojansuu. 

PRODUKTION. Omaisuusvero vakautetun tulon lisäverotuksen toteuttajana (1945); Fyysillisten henkilöiden verorasitus Suomessa vuosina 1938 ja 1945 (tills. med G. Modeen, 1945); Inflaatio I (1947); Länsimaailman keskuksista kotoisiin huoliin (1950); Ovatko rahapolitiikkamme keinot oikein valittuja? (1956); Jäädytetty demokratia (1960); Noottikriisi tuoreeltaan tulkittuna (1962); Suomen taistelu turvallisuudestaan ja puolueettomuudestaan (1964; på tyska 1965); Alas Akatemia (1967); Devalvaatiosta devalvaatioon (1969); Suomen itsenäisyydestä on kysymys (1971); Vallankaappaus lain ja oikeuden varjolla (1973); Kiinalainen päiväkirja (1977); Viimeinen imperiumi (1980); Toisinajatteleva Kekkosen tasavallassa (1980); Utopia luokattomasta yhteiskunnasta (1982); Kekkosen valtakaudesta Koiviston aikaan (1985); Etelä-Afrikka – ihmisoikeudet – Suomen ulkopolitiikka (1988); Neuvostoliiton kriisi (1990); Myrskyinen vuosisata lähenee loppuaan (1997). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Ilon ja aatteen vuodet. Red. T. Havu (1965); P. Nummivuori, Nuori konservatiivi. Tuure Junnila ja hänen poliittinen toimintansa vuoteen 1956 (2006); P. Nummivuori, Oikeistolainen. Tuure Junnilan elämäkerta (2009); P. Poukka, Puolue ja säätiö. Kansallisen kokoomuspuolueen säätiö 1924−1984 (1984); Tuure Junnilan tuotanto. Helsingin Sanomat 4.7.1999. 

BILDKÄLLA. Junnila, Tuure. Foto: Martti Halme, 1959. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4164-1416928956770

Upp