EHRNROOTH, Georg C. 

(1926–2010) 

Riksdagsman, partiordförande, jurist 

Georg C. Ehrnrooth var en av de få politiker som från början till slut stod i opposition till president Urho Kekkonen och den långt gående anpassning till Sovjetunionens intressen som gick under namnet ”finlandisering”. Själv betecknade han sig som ”oliktänkare i Kekkonens republik”.

Georg Carl Casimir Ehrnrooth föddes i Lahtis den 27 juli 1926, men familjen flyttade till Helsingfors då han var bara några månader gammal. Han tillhörde en adelssläkt med många framstående militärer och företagsledare. Marskalk Mannerheim var farbror till Georg C. Ehrnrooths mor och dessutom hans gudfar. 

Att han valde politiken utgjorde ett undantag från släkttraditionen. Dock fanns det en beröringspunkt. Om man kan dra en parallell till kampen mellan undfallenhetsmännen och de konstitutionella i slutet av den ryska tiden, hörde Ehrnrooth till undfallenhetspolitikens motståndare drygt ett halvsekel senare. En av förgrundsgestalterna bland de konstitutionella i början av 1900-talet var Leo Mechelin, som tillsammans med Georg C. Ehrnrooths morfar och mormor Carl och Aina Mannerheim utvisades av generalguvernör Bobrikov 1903. 

Efter studentexamen vid Nya svenska läroverket (Lärkan) våren 1944 och några månaders militärtjänstgöring, dock inte vid fronten, inledde Ehrnrooth sina studier vid Helsingfors universitets juridiska fakultet. Hans egentliga politiska uppvaknande skedde i samband med krigsansvarighetsprocessen mot landets krigstida politiska ledare. Han ansåg att rättegången, som baserade sig på en retroaktiv lag, stod i strid med västerländska rättsprinciper. Särskilt besviken var han över att en majoritet av svenska riksdagsgruppens medlemmar stödde den interpellation där man krävde att de krigstida ledarna skulle straffas. Att Urho Kekkonen som justitieminister var en drivande kraft i processen lade grunden till den antipati mot denne som kom att känneteckna Ehrnrooth i hans senare politiska verksamhet. 

I januari 1946 anslöt sig Ehrnrooth för första gången till en politisk förening, den tvåspråkiga Studenthögern. Organisationen upplöstes dock efter bara några månader som ”fascistisk”. Sedan engagerade sig Ehrnrooth i Svensk Ungdoms höger. 

Men politiken var då ännu inte huvudsaken, utan studierna och så småningom yrkesverksamheten som advokat. Ehrnrooth avlade högre rättsexamen 1948, vicehäradshövding blev han 1952 samt juris kandidat och juris licentiat 1954. Efter högre rättsexamen tjänstgjorde han vid Kaarlo Castréns juridiska byrå och 1954–1958 vid advokatbyrån Procopé & Hornborg. 

År 1953 vistades Ehrnrooth i Storbritannien och därefter nästan ett helt år i Förenta staterna, där han bland annat träffade en lång rad journalister och politiker. Efter USA-vistelsen hade han sitt vägval klart: ”Jag hade bitits av den politiska flugan.” Besöket lade också grunden till ett livslångt intresse för USA. Han blev en av de främsta experterna på USA:s politik i Finland. 

Georg C. Ehrnrooth var inte elektorskandidat men deltog aktivt i kampanjen mot Kekkonen inför presidentvalet 1956. Samma höst ställde han första gången upp i ett val och valdes in i Helsingfors stadsfullmäktige som representant för Svenska folkpartiet (SFP). Hans kampanjdevis var ”De gamlas sak är min”. Framför allt protesterade han mot att man föreslagit ett anslag för ett aphus på Högholmen samtidigt som några pengar inte skulle reserveras för åldringsbostäder. Pensionärernas sak kom sedan att bli ett centralt tema i hela hans politiska verksamhet. För åldringarna verkade han också utanför politiken, inom ramen för den välgörenhet som han ägnade sig åt i enlighet med släkttraditionen. I Helsingfors stadsfullmäktige satt Ehrnrooth oavbrutet till 1996, alltså 40 år, längre än någon annan. 

I sitt första riksdagsval, 1958, invaldes Ehrnrooth från Helsingfors valkrets med över 9 400 röster, det tredje högsta röstetalet i hela landet och det högsta inom SFP. Redan under sin första riksdagsperiod etablerade han sig som en av de främsta kritikerna av president Kekkonen och den politik som tillät Sovjetunionens inblandning i Finlands inrikespolitik. Det skedde framför allt i samband med de två kriserna i relationerna till Sovjetunionen: den s.k. nattfrosten hösten 1958 och notkrisen hösten 1961. 

K.-A. Fagerholms fempartiregering var den enda av de regeringar där hans eget parti SFP ingick som Ehrnrooth helhjärtat stödde. Den stupade efter bara några månader på Sovjetunionens missnöje. Själv betecknade Ehrnrooth nattfrosten som sitt elddop. 

Notkrisen föregicks av att förre justitiekanslern Olavi Honka ställts upp som motkandidat till Urho Kekkonen i presidentvalet 1962. Ehrnrooth var Honka-anhängare. Vid SFP:s partidag i Kristinestad i juni 1961 ställde sig en majoritet bakom Honka, men även Kekkonenanhängarna kunde verka inom partiets ram. En not från Sovjetunionen den 30 oktober om militära konsultationer ledde till att Honka avsade sig sin kandidatur. Ehrnrooth ställde därför inte upp i elektorsvalet. Själv röstade han på socialdemokraten Väinö Tanner, elektorskandidat för Rafael Paasio. 

I riksdagsvalet några veckor efter elektorsvalet ökade Ehrnrooth sitt röstetal till drygt 12 500, men i stort var valet ett nederlag för Kekkonenkritikerna. Följande val, 1966, blev något av en revansch. Ehrnrooths röstetal, 15 316, var större än någonsin tidigare eller senare. Högerns stärkta ställning i svenska riksdagsgruppen resulterade i att SFP inte deltog i Rafael Paasios regering, där kommunisterna efter en paus på 18 år åter var med. 

Trots valframgången försvagades Ehrnrooths ställning under valperioden. Det avgörande slaget kom i SFP:s Helsingforskrets, som länge dominerats av hans anhängare inom högerfraktionen, ”Svenskar för laglighet och social rättvisa”. Ehrnrooth var själv kretsordförande 1965–1967, men som en följd av en splittring i laglighetsförbundet gick han och hans anhängare miste om sin dominerande position. 

Som en direkt konsekvens därav grundade Ehrnrooths anhängare en ny fraktion, ”Nordisk grund för frihet och social välfärd”, efter presidentvalet 1968, där Ehrnrooth stödde samlingspartiets kandidat Matti Virkkunen. 

År 1966 valdes Jan-Magnus Jansson, anhängare av Kekkonen, till SFP:s ordförande. Efter presidentvalet 1968 gick partiet med i Mauno Koivistos regering trots kommunisternas medverkan och trots högerns motstånd. Ehrnrooth var mer isolerad än tidigare inom SFP. 

Sin sista strid som företrädare för SFP utkämpade Ehrnrooth 1973, då i avsikt att stoppa en undantagslag för förlängning av Urho Kekkonens presidentperiod utan allmänna val. Striden resulterade i nederlag och i slutet av året skildes Ehrnrooths och partiets vägar. Ett nytt parti, Konstitutionella folkpartiet, bildades med Ehrnrooth som ordförande. Han fick dock inte med sig mer än en del av undantagslagens motståndare. De kom närmast från Svenska folkpartiet och Samlingspartiet. 

Konstitutionella folkpartiet, som 1976 ändrade namn till Konstitutionella högerpartiet, fick i riksdagsval från egna listor som mest en riksdagsman, Georg C. Ehrnrooth själv. År 1975 valdes han in för första gången som konstitutionell. År 1979 lyckades han inte förnya sitt mandat, men han kom tillbaka 1983. Fyra år senare ställde han inte upp på grund av sin hustrus sjukdom. År 1991 gjorde han ett sista försök utan att lyckas. Efter detta ströks partiet ur partiregistret. 

På 1990-talet försonade sig Ehrnrooth med sitt gamla parti SFP, då han tolkade den dåvarande ordföranden Ole Norrbacks ”utsträckta hand” som ett erkännande av att han haft rätt i mycket. I flera val efter det gav han i offentligheten SFP-kandidater sitt stöd. 

Bjarne Nitovuori 

Georg Carl Casimir Ehrnrooth, född 27.7.1926 i Lahtis, död 19.10.2010 i Helsingfors. Föräldrar vicehäradshövdingen, industrimannen Carl Johan Casimir Ehrnrooth och Aina Hélène Louise Mannerheim. Gift 1957 med Mary Ester Elisabeth Beckman. 

PRODUKTION. Simma med krokodilerna. En oliktänkare i Kekkonens republik (1999). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. G. von Bonsdorff & H. Ekberg, Kriser och välfärdsbygge 1956–1970. Svenska folkpartiet V (1997); R. Keski-Rauska, Georg C. Ehrnrooth – Kekkosen kauden toisinajattelija (avhandlig pro gradu, historia, Helsingfors universitet 2005). 

BILDKÄLLA. Ehrnrooth, Georg C. Riksdagen, bildarkivet.

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5630-1416928958236

Upp