Skriv ut
ANTHONI, Eric
(1893–1978)
Professor, vetenskaplig redaktör
Undervisning, forskning och publikationsverksamhet i kombination gjorde från slutet av 1920-talet ända fram till 1970-talet Eric Anthoni till en synlig gestalt inom den svenskspråkiga historieforskningen i Finland. Till skillnad från tidens finsknationellt orienterade forskare studerade Anthoni svenskarnas betydelse för Finlands historia. Under nästan ett halvsekel gav han ut Historisk tidskrift för Finland.
Anthoni betraktades av sin samtid som en ensidig analytiker och detaljforskare. Detta framhävdes av hans opponent Gunnar Suolahti och av de sakkunniga då han som femtioårig lärare vid Brändö samskola 1943 utnämndes till professor vid Åbo Akademi, en post som han 1949 bytte ut mot den svenska lärostolen i historia vid Helsingfors universitet. Det är riktigt att Anthoni genomförde både ingående arkivforskning och en mängd detaljstudier som ibland förryckte proportionerna och skymde huvudresultaten i hans undersökningar. Undersökningarna tedde sig fragmenterade och föreföll sakna klara helhetsperspektiv. Å andra sidan ansåg Anthoni att synteser endast kunde bygga på ingående studier i primärmaterial och levde som han lärde.
Anthonis livsverk som forskare kan sägas bygga på detaljerade och omfattande studier av tre centrala problemområden som för hans generation fick en speciell betydelse genom att de gällde den i historiedebatten helt centrala frågan om Finlands ställning i det svenska riket. Genom sina två volymer om (ärke)biskop Jacob Tengström och stiftsstyrelsen i Åbo kom Anthoni att dryfta motiven för de finländska ledare som omorienterade landet mot Ryssland och byggde upp storfurstendömets autonomi och förvaltning. I sina likaså två volymer om hertig Karl och Finland tog Anthoni upp ett annat problemområde där finska forskare sett en särställning för Finland. Enligt Anthoni var denna emellertid främst ett resultat av Klas Flemings starka position. Anthonis tredje stora nationella tema var inhemskt och svenskt respektive tyskt i uppkomsten av ett ledande skikt i Finlands medeltida frälse. Den omfattande monografin om frälset byggde på decennier av genealogiska och andra specialstudier, ofta publicerade i Historisk Tidskrift för Finland och bildar en magistral om också detaljspäckad syntes över ett i Finland omdebatterat ämne.
Anthonis ämnesval, metod och resultat förde honom ofta i polemik med företrädare för den finsknationella historiesynen. I fråga om Tengström var hans huvudmotståndare J. R. Danielson-Kalmari, i fråga om hertig Karl Pentti Renvall och ifråga om frälset och den äldre historien en lång finsknationell tradition med Jalmari Jaakkola som främste samtida företrädare. Anthoni var en stridbar polemiker som inte tvekade att föra fram en bitande kritik. Under sina 45 år som ansvarig redaktör för Historisk Tidskrift för Finland (1926-1970) uppehöll han en fortlöpande kritik av och kommentar till vad han betraktade som en finsknationell teleologisk konstruktion eller mytbildning. Anthoni polemiserade flitigt mot försöken att ”nationalisera” Finlands historia, bl.a. i fråga om klubbekriget och den svenska stormakten. Polemikerna avslöjade också grundläggande metodologiska meningsskiljaktigheter. I en polemik om klubbekriget med Pentti Renvall konstaterade Anthoni att denne lät syntesen dominera analysen och tolkade källor i ett bestämt syfte, medan Renvall anklagade Anthoni för källnärhet och för att driva tesen ”quod non est in actis, non est in mundo”.
Eric Anthoni var elev till Carl von Bonsdorff, något som återspeglas i doktorsavhandlingen Jakob Tengström och stiftsstyrelsen i Åbo stift 1808–1832, en studie i den ryska invasionen av Finland och autonomins första tid. Anthoni utvidgade sin studie med en andra del, som gavs ut fem år senare. Anthoni delade exempelvis inte Danielson-Kalmaris syn på Gustaf Mauritz Armfelt som en finländsk patriot, utan menade att Armfelt i första hand var en soldat och statsman, som i Finlands autonoma ställning i föreningen med Ryssland först och främst såg en möjlighet att försvara det svenska samhällsskicket i förhållande till det mindre utvecklade ryska. Anthoni ägnade också stor möda åt att klarlägga Tengströms motiv för att stöda den ryska ockupationsmakten och fann dem i upplysningstidens moraluppfattning. Den förmådde honom att försöka undvika onödig blodsutgjutelse, men också att främja prästbildning och pedagogiska reformer.
Ett motsvarande brett perspektiv anlade Anthoni i sina studier i 1500-talets Finland och det medeltida frälset. Bland dessa arbeten kan nämnas en tudelad studie av förvecklingarna mellan hertig Karl (Karl IX) och Finland, samt den 430-sidiga Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel (1970) som Anthoni färdigställde under sina år som pensionär. I likhet med svenskspråkiga forskare vid slutet av 1800-talet såg Anthoni det svenskspråkiga bildningsskiktet som ett kraftcentrum som i århundraden bevarat västerländska värderingar och institutioner och på så sätt knutit Finland till väst. Han fäste ingen större uppmärksamhet vid den ekonomiska bakgrunden till skeendena. Anthoni hörde till de s.k. positivisterna, som i hög grad hämtat influenser från Sverige och som i efterkrigstidens Finland kom att vinna större terräng. Han ställde sig avvisande till forskning som grundade sig på stora synteser och underströk källkritikens betydelse.
Anthoni blev magister våren 1914. Samma höst inleddes i Nylands nation de diskussioner och trevare som ledde fram till jägarrörelsen. Anthoni deltog i diskussionerna, men kunde på grund av sjukdom inte resa till Tyskland, ett beslut som kanske också påverkades av en viss försiktighet. En av de drivande krafterna bakom jägarrörelsen var Herman Gummerus, Anthonis föregångare som svensk professor i historia vid Helsingfors universitet. Deras väg möttes inte bara som lärare och elev, utan även inom den högerradikala studentrörelsen och i försvaret av svenskan i 1930-talets språkstrider.
I likhet med Gummerus övertog Anthoni professuren vid Helsingfors universitet vid 55 års ålder, och pensionerades den höst han fyllde 70. Under två decennier var han även ordförande i Historiska föreningen. Till skillnad från Gummerus, som levde endast ett halvt år efter sin pensionering, kom Anthoni att publicera och redigera Historisk tidskrift i Finland i ytterligare ett decennium. På samma sätt som Historiallinen aikakauskirja (Historisk tidskrift) under åren 1911–1927 kunde ses som identisk med sin huvudredaktör U. L. Lehtonen, kan man karakterisera Historisk tidskrift i Finland som liktydig med sin utgivare Eric Anthoni under nästan tre gånger så lång tid (1925–1970). Under den sista tiden skrev han själv en betydande del av tidskriftens till medeltidsforskning koncentrerade innehåll.
Maija Väisänen och Max Engman
Eric Gustav Anthoni, född 20.11.1893 i Helsingfors, död 27.4.1978 i Helsingfors. Föräldrar häradshövdingen Henrik Bernhard Anthoni och Sigrid Mathilda Domander. Gift 1928 med filosofie magistern Allis Sofia Snellman.
PRODUKTION. Jakob Tengström och stiftsstyrelsen i Åbo stift 1808–1832 I–II (1923, 1928); Till avvecklingen av konflikten mellan hertig Carl och Finland. Konfliktens uppkomst och hertigens seger (1935); Konflikten mellan hertig Carl och Finland. Avvecklingen och försoningen (1937); Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel (1970). Se även O. Mustelin, Förteckning över av professor Eric Anthoni intill den 20 november 1953 i tryck utgivna skrifter. Historisk Tidskrift för Finland 1954; P. Hakala, Systematiskt register till årgångarna 45 (1960)−75 (1990). Historisk Tidskrift för Finland 1992.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Y. Blomstedt, Eric Anthoni. Historiallinen Aikakauskirja 1978; M. Engman, Konungen eller hakkapeliterna?, Historisk Tidskrift för Finland (1990); M. Engman, Valtakunnallinen, suomalainen vai suomenruotsalainen näkökulma? Historia nyt. Red. P. Ahtiainen et al. (1990); J. Gallén, Eric Anthoni. Historisk Tidskrift för Finland 1978; Historisk Tidskrift för Finland 1954 (tillägnad Eric Anthoni); J. Nikula, Eric Anthoni. Historiens studium vid Åbo Akademi. Red. M. Engman (1991).
BILDKÄLLA. Anthoni, Eric. Museiverket.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5275-1416928957881