TAWASTSTJERNA, Erik 

(1916–1993) 

Professor i musikvetenskap 

Erik Tawaststjernas berömmelse vilar framför allt på hans biografi över Jean Sibelius. Den medförde ett nyväckt intresse för Sibelius-forskningen. Men dessutom var Tawaststjerna en konnässör av sovjetisk musik och av det finländska och internationella konsertlivet. Genom honom förnyades musikvetenskapen i Finland, och under hans tid som professor vid institutionen för musikvetenskap vid Helsingfors universitet moderniserades undervisningen och forskningen, samtidigt som de internationella kontakterna vidgades och intensifierades. 

Erik Tawaststjerna blev professor i musikvetenskap, men han hade från början tänkt sig en helt annan bana, antingen som pianist eller som matematiker. Han studerade piano för Ilmari Hannikainen vid Helsingfors konservatorium, för K. Bernhard vid Sibelius-Akademin och utomlands för bl.a. H. Neuhausen, H. Leygraf och A. Cortot. Hans debutkonsert i Helsingfors 1943 fick ett positivt men lätt reserverat mottagande. Kritikerna berömde Tawaststjernas personliga anslag, men fann tolkningarna tekniskt något osäkra. Han konserterade och gjorde skivinspelningar även utomlands av bland annat Sibelius pianokompositioner. Hans kärlek till pianot slocknade inte sedan han upphört att ge offentliga konserter: han anlitades ofta som domare vid internationella pianotävlingar och fortsatte att ge pianolektioner privat. 

Tawaststjernas studier i matematik vid Helsingfors universitet gav honom en laudatur i ämnet på 1930-talet. Rolf Nevanlinna betraktade Tawaststjerna som en av de mest begåvade elever han någonsin haft och beklagade livligt att denne valde att ägna sig åt musiken. Nevanlinna förblev trots detta en livslång vän till Tawaststjerna, vars vidsträckta vänkrets inneslöt såväl musiker som författare och konstnärer. 

Sedan Tawaststjerna drabbats av en allvarlig sjukdom och därefter tillfrisknat, beslöt han sig för en ny livsbana. I slutet av 1950-talet började professuren i musikvetenskap te sig som ett reellt alternativ; han återvände då till universitetet och gick in för uppgiften med beslutsamhet: ”Nu måste du!” Han blev filosofie doktor på rekordtid 1960, meriterade sig med ytterligare en vetenskaplig avhandling och utnämndes till professor samma år. 

Alla Tawaststjernas lärdomsprov rör Sibelius; hans livsverk utgörs av den första fullständiga biografin över tonsättaren: Jean Sibelius I–V (1965–1989, på svenska 1991–1997). Liksom Sibelius hade han svenska som modersmål och eftersom han dessutom behärskade finska perfekt och var djupt förtrogen med bägge kulturkretsarna, såväl Runebergs som Kalevalas värld, hade projektet ytterst gynnsamma förutsättningar. 

Som forskare vann Tawaststjerna släkten Sibelius förtroende; han blev den förste som fick tillgång till Sibelius korrespondens och dagböcker. Han var outtröttlig i sin jakt på källmaterial, ur både inhemska och utländska arkiv – detta var nytt och gav en vetenskaplig dimension åt hans arbete. Tidigare biografier hade framför allt baserat sig på intervjuer med kompositören själv och de utmärktes alla av en naiv dyrkan av ”mästaren”. Hos Tawaststjerna tecknas kompositören för första gången i helfigur – det är ett trovärdigt porträtt där de inre motsättningarna träder fram som ljus och skuggor. Samtidigt framträder Sibelius i ett allmäneuropeiskt idéhistoriskt sammanhang, och hans konstnärliga utveckling ses mot bakgrund av epokens förhärskande kulturella strömningar. Men intresset för människan Sibelius väcks trots allt genom kompositionerna. 

Tawaststjerna har hanterat dialektiken mellan liv och verk på ett briljant sätt. Han faller inte för frestelsen att ge de musikaliska verken biografiska förklaringar och inte heller bortser han från skapelseprocessen om är navet i tonsättarens liv. Det här kommer tydligt fram i porträttet av den åldrande Sibelius: ”Levnadstecknaren skall nu beskriva en lång period i Sibelius liv utan att kunna ty sig till resultatet av skaparmödan under denna tid. I biografins tredimensionella sfär – vars axlar utgörs av liv, omvärld och verk – förblir den viktigaste, kompositionen, en okänd variabel.” 

Musikvetenskapen i Finland förankrades under Tawaststjernas ledning i de senaste landvinningarna, och detta underlättades av att Sibelius var föremål för forskning både nationellt och internationellt. Under Tawaststjernas år som professor 1960–1977 växte den musikvetenskapliga institutionen vid Helsingfors universitet såväl intellektuellt som materiellt: undervisningen och forskningen moderniserades, de internationella kontakterna vidgades och intensifierades. Tawaststjerna var en fängslande och språkkunnig föreläsare, med publik också utanför Europa. Med mild målmedvetenhet tvingade han Carl Dahlhaus, ledande tysk musikolog, att revidera sin syn på Sibelius. I Finland blev Tawaststjernas framträdanden legendariska. Legendarisk och suverän var hans förmåga att sätta sig över byråkratiska hinder: var det så att hans institution saknade något, ringde han helt enkelt upp universitetets kansler eller rektor och bjöd hem vederbörande på lunch. 

Tawaststjerna hade fler strängar än Sibelius på sin lyra. Han var en kännare av sovjetisk musik och väl förtrogen med konsertlivet i Finland och utomlands. Han upphörde aldrig att fascineras av pianots, operans och dirigentkonstens mysterier. Han gav ut en monografi över Prokofjevs opera Krig och fred och hade länge för avsikt att skriva ett arbete över Sjostakovitj, men planen kunde inte fullföljas på grund av sviktande hälsa. 

Tawaststjerna fungerade också under flera år som musikkritiker. Hans artiklar är inte recensioner i sedvanlig bemärkelse, snarare essäer, där han träffar musikverkets filosofiska och estetiska kärna. 

Erkki Salmenhaara 

Erik Werner Tawaststjerna, född 10.10.1916 i S:t Michel, död 22.1.1993 i Helsingfors. Föräldrar professorn Werner Ilmari Fredrik Tawaststjerna och Vivi (Vivian) Sofia Aln. Gift 1942 med lektorn Alli Carmen Margareta von Boehm. 

PRODUKTION. The Pianoforte Compositions of Sibelius (1957); Ton och tolkning. Sibelius-studier (1957); Sergei Prokofjevin ooppera Sota ja rauha (1960); Sibeliuksen pianoteokset säveltäjän kehityslinjan kuvastajana (1960); Jean Sibelius I−V (1965–1989); Esseitä ja arvosteluja (1976); Jean Sibelius I−III. London (1976–2008); Jean Sibelius. Åren 1904−1914 (1991), Åren 1893−1904 (1993), Åren 1914−1919 (1996), Åren 1920−1957 (1997); Voces intimae. Minnesbilder från barndomen (1990); Scènes historiques. Kirjoituksia vuosilta 1945−58 (1992). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Aho, Taiteilijan tehtävät postmodernissa yhteiskunnassa (1992); M. Anhava, Elämys ja eläytyminen. Kirjojen Suomi. Red. J. Salokannel (1996); E. Tarasti, Erik Tawaststjerna, Kansallisgalleria (1996); Juhlakirja Erik Tawaststjerna 10.X.1976. Festskrift till Erik Tawaststjerna. Red. E. Salmenhaara (1976). 

BILDKÄLLA. Tawaststjerna, Erik. Foto: Jukka Uotila, 1981. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5289-1416928957895

Upp