NEVANLINNA, Rolf


(1895–1980)


Professor, ledamot av Finlands Akademi


Rolf Nevanlinna har lämnat sitt avtryck i matematikens historia genom sina betydelsefulla bidrag till funktionsteorin, och han är en av de mest kända finska matematikerna. Hans framträdande ställning i matematikerkretsar beror på hans rykte som forskare, grundlagt på 1920-talet, på en flera decennier långt aktiv verksamhet och på internationella förtroendeuppdrag på framträdande poster. I Finland var Nevanlinna också en betydande universitetspolitiker och hade även inflytande inom kulturlivet. På grund av sina kontakter till Tyskland fick han ta emot kritik i de bittra uppgörelserna efter fortsättningskriget.


 

Rolf Nevanlinna föddes in i en matematikersläkt som söker sin like, även med internationell måttstock. Hans farfar, generalmajor Edvard Engelbert Neovius, var lärare i matematik och topografi vid kadettskolan i Fredrikshamn, där han kallades ”Newton”. Matematiken kom även in i släkten genom generalmajorens äktenskap. Hans svåger var Lorenz Lindelöf, professor i matematik. Lindelöfs son Ernst, som var grundare av den finska skolan inom funktionsteorin och Rolf Nevanlinnas lärare, var således hans fars kusin.


 

Rolfs far Otto hörde till släktens fennomaner, som 1906 förfinskade sitt namn Neovius till Nevanlinna. Han var fysiker och matematiker. För sin doktorsavhandling gjorde han en studieresa till observatoriet i S:t Petersburg. Där träffade han sin blivande hustru, den tyske chefsastronomen Herman Rombergs dotter Margarete. Otto Nevanlinna ägde de rätta förutsättningarna för att göra akademisk karriär, men det var ont om befattningar vid universitetet – den enda professuren i matematik innehades av hans äldre bror Edvard Rudolf Neovius. Otto blev senare som överlärare vid Finska normallyceum en av landets ledande skollärare i matematik.


 

Sin första tjänst fick den unge doktorn Otto Nevanlinna som matematik- och fysiklärare vid lyceet i Joensuu. Rolf föddes och tillbringade sina första åtta år i staden. Hösten 1902 antogs han till en förberedande skola, där han som läs- och skrivkunnig fick börja direkt i andra klass. Eftersom han under lektionerna gärna kröp ner under pulpeten för att leka, var hans första betyg i ordning sex. Detta gjorde Rolf till den grad förbittrad att han blankt vägrade att fortsätta sin skolgång. På så vis avbröts hans första steg på lärdomens väg för ett och ett halvt år. Familjen flyttade 1903 till Helsingfors, där Rolf efter ett år i en förberedande skola började på den klassiska linjen i Finska normallyceum.


 

Trots den matematiska atmosfär som omgav honom tvekade Rolf Nevanlinna efter studentexamen 1913 om han skulle börja läsa klassiska språk eller matematik vid universitetet. Under sommaren efter studentexamen läste han Ernst Lindelöfs lärobok Inledning till den högre analysen och blev övertygad om att matematiken var hans område. Men Nevanlinna, som nu helt hade gått upp i matematiken, fick till följd av världskriget också annat att tänka på. Efter att hans planer på att ansluta sig till jägarrörelsen hejdats av fadern, som ansåg att han bättre skulle tjäna sitt land på lärdomens väg än som soldat, gick dock sådana planer slutligen om intet.


 

Våren 1919 disputerade Rolf Nevanlinna med en avhandling inom funktionsteorin. Arbetet, som utfördes under ledning av Ernst Lindelöf, väckte uppmärksamhet, men det stora matematiska genombrottet kom senare. Omedelbart efter att ha doktorerat gifte han sig med sin kusin Mary Selin. Detta äktenskap slutade i skilsmässa. Först 1958 gifte Nevanlinna om sig, med författaren Sinikka Kallio-Visapää.


 

Den matematiska forskningens rötter i det självständiga Finland låg till stor del i Paris. Efter sina år där blev Lindelöf en framträdande expert på den moderna “parisiska” funktionsteorin, och han förde vidare sin kunskap till sina talrika elever. Helsingfors började väcka växande internationell uppmärksamhet som ett centrum för funktionsteoretisk forskning.


 

I Rolf Nevanlinnas liv började 1922 det skede som gjorde honom världs­berömd och skänkte honom en bestående plats i matematikens historia. Det var då han på tre år skapade en omfattande, djup och formellt fullständig teori om fördelningen av meromorfa funktioners värden. Numera kallas den Nevanlinnateorin. Utgångsläget för forskningen var gott såtillvida att Lindelöf, samtidigt såväl lärare som släkting och familjevän, var en av de största kännarna av det parisiska ämne som Nevanlinna valde. Ännu större betydelse i inledningsskedet av denna forskning hade samarbetet med den äldre brodern Frithiof. Denne hade disputerat ett år tidigare än Rolf, också han med en avhandling om funktionsteori. I en gemensam publikation, som kom ut 1922, introducerade bröderna i funktionsteorin en ny metod, som trots sin enkelhet aldrig tidigare hade utnyttjats systematiskt. Efter detta var samarbetet mellan bröderna inte lika påtagligt – några flera gemensamma publikationer blev det inte – men det är uppenbart att Rolf fortfarande drog nytta av det nära förhållandet till sin matematiker­bror. Hur stor vardera broderns andel i tillkomsten av Nevanlinnateorin är kommer säkert aldrig att kunna bestämmas exakt. Rolf framhöll upprepade gånger Frithiofs värde­fulla bidrag, medan Frithiof ansåg sig vara en obetydlig aktör vid sidan av sin framstående bror.


 

För övrigt var Rolf Nevanlinnas arbetsmiljö allt annat än gynnsam. Han hade ingen tjänst vid universitetet och undervisade i matematik vid ett läroverk ett tjugotal timmar i veckan; dessutom arbetade han som matematiker vid livförsäkringsbolaget Salama. Mot denna bakgrund verkar det nästan otroligt att han 1922–1925 i snabb följd producerade artiklar där han steg för steg avslöjade en djup och vacker teoris hemligheter. Teorin fick sin slutliga form innan han ännu fyllt 30 år. I sina memoarer skrev Nevanlinna att skolan och försäkringsbolaget tog merparten av hans tid, men att det lyckligtvis fanns kvällar, veckoslut och semestrar att ta till. Att skapa teorin måste ha krävt en oerhörd koncentration, en nästan fullständig frigörelse från den vardagliga verkligheten.


 

En sammanfattning av sin teori presenterade Nevanlinna i ett arbete som publicerades i Acta Mathematica 1925. På ­1940-talet skrev Hermann Weyl att Nevanlinnas teori hörde till det tjugonde århundradets största matematiska bedrifter.


 

År 1926 blev Nevanlinna utsedd till den första innehavaren av en ny professur, och därigenom kollega till Lindelöf. Orsaken till att professuren inrättades var inte Nevanlinnas berömmelse utomlands, utan en strävan att genom nya tjänster stärka finskans ställning vid Helsingfors universitet. Professor Nevanlinna var en aktiv forskare och lärare fram till vinterkrigets utbrott. Särskilt bör hans första doktorand Lars Ahlfors sensationella inträde i matematikersamfundets 1928 nämnas.


 

Efter att vinterkriget brutit ut blev Nevanlinna kallad till den ballistiska byrån i Helsingfors för att bistå vid utarbetandet av nya skjuttabeller. De gamla tabellerna grundade sig på en beräkningsteknik som utvecklats av sedermera generalen av artilleriet Vilho Nenonen. Nevanlinna kom nu fram till en annan metod, som gjorde det möjligt att sammanställa tabellerna betydligt snabbare. Som erkänsla för sitt arbete tilldelades han Frihetskorset av andra klass.


 

Under fortsättningskriget blev Rolf Nevanlinna i högre grad en offentlig person. En stor livsförändring inträdde 1941, då han blev vald till rektor för Helsingfors universitet. Första prorektor Edwin Linkomies hade varit en självklar kandidat, men hans ställning försvagades av dragkampen mellan humanister och naturvetare. Dessutom hade Linkomies många motståndare i professorskåren på grund av sitt autokratiska sätt. Likväl var hans meriter så stora att det för att slå honom behövdes en exceptionellt kompetent motkandidat. Nevanlinna visade sig vara en sådan: i valet besegrade han Linkomies med rösterna 35–29.


 

Matematikforskningen, som hade haft huvudrollen i Nevanlinnas liv, blev nu åsidosatt för många år framåt. I de exceptionella förhållanden som rådde under kriget hamnade Nevanlinna i rampljuset. Under denna tid hade landets tyskvänliga politik ett betydande stöd bland folket. Att Nevanlinna hade samma ståndpunkt är förklarligt; han hade blodsband till Tyskland genom sin mor. Under tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget hade det väckts en tanke om att värva en frivillig styrka till den tyska armén, men tyskarna krävde att styrkan inte skulle ingå i Wehrmacht utan i SS-styrkorna. Regeringen ställde sig positiv till detta men ansåg det bäst att sköta projektet via privata kanaler i stället för att ge uppdraget till en tysk värvningsorganisation såsom i andra länder. I enlighet med önskemål från utrikesministeriet ställde sig Nevanlinna 1942 till förfogande som ordförande för den kommitté för SS-frivilliga som var de finska SS-styrkornas kontaktkanal i Finland. Detta uppdrag sågs efter kriget som särskilt graverande.


 

Efter kriget inleddes påtryckningar för att tvinga Nevanlinna att avgå från sin rektorstjänst. Eftersom han inte i nämnvärd grad hörde sådana krav framställas från universitetets sida, brydde han sig till en början inte om påtryckningarna. Inte förrän statsminister J. K. Paasikivi med hänvisning till det allmänna intresset hade uppmanat honom att avgå böjde sig Nevanlinna. Inga krav på att han skulle lämna sin professur i matematik hade höjts, men Nevanlinna upplevde atmosfären som tryckande och beslöt att lämna Finland så fort ett bra tillfälle gavs. Han accepterade därför kallelsen till den professur vid Zürichs universitet som blev ledig när hans elev Lars Ahlfors flyttade till Förenta staterna och blev professor vid Harvard.


 

Paasikivi, som hade efterträtt Gustaf Mannerheim som republikens president, gav snart Nevanlinna full kompensation. Finlands Akademi grundades 1948. Den utgjordes av tio av presidenten utnämnda representanter för olika områden inom vetenskap och konst. Nevanlinna ställdes upp som kandidat, men han hade många motståndare, särskilt inom vänstern. Presidentföredragningen föregicks av ett privat samtal där Paasikivi, som förde ordet, förklarade för statsrådsmedlemmarna varför han ämnade utnämna Nevanlinna. Som vetenskapsman stod han ovanför hela dispyten. Enligt lagen skulle politiska synpunkter inte få spela någon roll. Nevanlinnas handlande under kriget hade varit i överensstämmelse med den dåvarande officiella politiken, som hade stötts av majoriteten av det finska folket. Han kunde inte anklagas för att han ställt sig till förfogande på regeringens begäran.


 

Nevanlinna lämnade inte Zürich i och med utnämningen, men han hade åter ansvar för matematiken i Finland. Under många år efter kriget var de flesta nya doktorerna i matematik elever till honom. Lärarrollen var en viktig del av hans personlighet. Han var känd som en inspirerande föreläsare, som kunde återge matematikens skönhet och kunde se de stora linjerna utan att förlora sig i tekniska detaljer.


 

I Zürich kunde Nevanlinna följa med matematikens utveckling på åskådarplats. Själv nådde han den högsta möjliga ställningen på sitt område när han blev vald till Internationella matematikerunionen IMU:s president för fyraårsperioden 1959–1962. Genom detta förtroendeuppdrag framträdde Nevanlinna i offentligheten även på andra sätt: han var president för den internationella matematikerkongress som hölls i Stockholm 1962 och ordförande för den kommitté som ansvarade för det vetenskapliga programmet vid kongressen i Moskva 1966. En exceptionell erkänsla fick Nevanlinna efter sin död. Sedan 1982 har IMU i samband med sin kongress vart fjärde år delat ut ett pris med hög status i matematisk databehandling, Rolf Nevanlinna-priset. Till valet av namn bidrog, utom att Nevanlinna var IMU:s före detta president och att största delen av finansieringen kommer från Helsingfors universitet, också Nevanlinnas initiativ i början av 1950-talet för att anskaffa datorer till de finska universiteten.


 

Efter att ha blivit pensionerad från professuren i Zürich 1963 och flyttat tillbaka till Finland fortsatte Nevanlinna att delta aktivt i den finska högskolepolitiken. Han var bland annat kansler för Åbo universitet 1965–1970. I Helsingfors var Börsklubben en plats där många universitetsmän brukade träffas om kvällarna. Akademiska frågor som sedan fick sitt avgörande på annat håll initierades ofta här. En särskild glans fick de kvällar när Rolf Nevanlinna eller Edwin Linkomies var närvarande. Sedan den senare avlidit var Nevanlinna sällskapets obestridlige primus.


 

Händelserna i mitten av 1960-talet ledde till ett betydelsefullt beslut om universiteten vilket Nevanlinna direkt medverkade till. President Urho Kekkonen hade i december 1964 dikterat ett uttalande till statsrådets protokoll där han ansåg att Finlands Akademi hade misslyckats i sin uppgift och föreslog att den skulle avskaffas. Nevanlinna reagerade omedelbart i Helsingin Sanomat, där han skrev att presidenten grovt hade kränkt akademiledamöterna. I stället för att skicka Nevanlinna ett av sina arga s.k. kvarnbrev, svarade presidenten Nevanlinna i försonlig ton och försäkrade att han inte hade angripit någon personligen, utan att hans avsikt hade varit en omorganisering som skulle främja den vetenskapliga forskningen. Nevanlinna fick tillfälle att komma till Ekudden för att redogöra för sina egna reformförslag. Under mötet fann de två herrarna en gemensam linje. I den diskussion som fördes nämndes inte avskaffandet av Finlands Akademi alls. Den ledde i stället till att en arbetsgrupp tillsattes, som i snabb ordning sammanställde ett betänkande utifrån vilket en lag om utvecklingen av högskolorna utfärdades 1966. Denna var ett regelverk med långtgående följder, och det innebar en väsentlig utvidgning av universitetsväsendet och förbättring av förutsättningarna för forskning. Finlands Akademi fick slutligen en ny, mer ändamålsenlig organisation 1970.


 

När radikalismen spred sig till högskolorna vid övergången mellan 1960- och 1970-talet förblev Nevanlinna inte sysslolös. På hans initiativ kallades universitetens kanslerer och, när sådana inte fanns, rektorer till ett möte i Helsingfors. Som en följd av diskussionerna grundades de finska högskolerektorernas råd med uppgift att försvara universitetens inre autonomi.


 

I viss mån kunde Nevanlinna, när han använde sina andliga krafter för att begrunda abstrakta matematiska frågor, framstå som isolerad och fjärmad från det dagliga livet. Men detta ger inte en fullständig bild av hans natur. Nevanlinna var social och aktiv i sina människorelationer, och hade en stark karisma. Han stod i centrum i vilket sällskap eller sammanhang som helst. Han var en finsk kosmopolit med mångsidiga och djupa kulturella intressen. Ett komplement till bilden av en grandseigneur var hans gästfrihet och villighet att vägleda och hjälpa de personer han kom i kontakt med. I sina offentliga ställningstaganden kunde han vara kritisk eller rent av hätsk, om han ansåg att någon hade framfört kätterska åsikter om vetenskap eller musik.


 

Nevanlinna spelade själv violin och var särskilt väl insatt i Sibelius musik. Valet av Nevanlinna till ordförande för Sibelius-Akademins direktion, först för perioden 1941–1945 och sedan på nytt för 1964–1972, bär vittne om den uppskattning som finska musikkretsar hyste för honom.


 

Olli Lehto


 

Rolf Herman Neovius, från 1906 Nevanlinna, född 22.10.1895 i Joensuu, död 28.5.1980 i Helsingfors. Föräldrar överläraren, filosofie doktorn Otto Nevanlinna (tidigare Neovius) och Margarete Romberg. Gift med (1) Mary Elise Selin 1919, (2) författarinnan Sinikka Kallio-Visapää 1958.


 

PRODUKTION. La théoreme de Picard-Borel et la théorie des fonctions méromorfes (1929); Eindeutige analytische Funktionen (1936; 2 uppl. 1953); Uniformisierung (1953); Absolute analysis (1959; tills. med F. Nevanlinna). Se List of Rolf Nevanlinna’s publications. Commentationes in honorem Rolf Nevanlinna LXXX annos nato (1976); List of Rolf Nevanlinna’s publications 1976−1980. Commentationes in memoriam Rolf Nevanlinna (1982).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Commentationes in honorem Rolf Herman Nevanlinna. Die natali eius sexagesimo (1955); Festband zum 70. Geburtstag von Rolf Nevanlinna. Berlin (1966); Commentationes in honorem Rolf Nevanlinna LXXX annos dato (1976); Commentationes in memoriam Rolf Nevanlinna (1982); Rolf Nevanlinna specialnummer, Arkhimedes 34/1982, ; M. Jokipii, Panttipataljoona (1968); O. Lehto, Korkeat maailmat. Rolf Nevanlinnan elämä (2001); A. Nevanlinna, Isän maa (1994); A. Kivimaa et al., Rolf Nevanlinna in memoriam (1981); Rolf Nevanlinna. On the Occasion of the Centennial Colloquium in Joensuu, August 1–5, 1995. Berlin (1995); K. Strebel, Die finnische mathematische Schule an der Universität Zürich. Erinnerungen an Rolf Nevanlinna. Bausteine. Die Schweiz und Finnland im Spiegel ihrer Begegnungen (1991).


 

BILDKÄLLA. Nevanlinna, Rolf. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5303-1416928957909

 

Upp