NENONEN, Vilho


(1883–1960)


Artillerigeneral, försvarsminister


Artilleriinspektören Vilho Nenonen var den viktigaste tillskyndaren av ett artilleri för försvarsmakten i det självständiga Finland. Han ledde även artilleriet i två krig. Tack vare sin mångsidiga sakkunskap hann Nenonen också verka inom många andra områden och var bland annat en av pionjärerna inom flygfotografering av topografin i Finland.


 

Sommaren 1896 sände länsveterinären Petter Nenonen sin 11-årige son Vilho till kadettskolan i Fredrikshamn. Utöver den militära utbildningen hade kadettskolan också kurser som motsvarade normal skolgång, varför den erbjöd sina elever ett gott utgångsläge. Sonen visade sig vara matematiskt begåvad och förflyttades 1901 till artilleriskolan i S:t Petersburg. Fadern hade då redan avlidit, men sonen infriade hans förhoppningar.


 

Efter artilleriskolan tjänstgjorde den unge underlöjtnanten i Kovno (sedermera Kaunas) i Litauen. År 1905 sändes hans enhet under rysk-japanska kriget till Fjärran Östern men hann inte sättas in i strid före fredsslutet. Året därpå vann Nenonen inträde vid den berömda artilleriakademin i S:t Petersburg för att komplettera sina studier. Efter slutexamen återvände han till Fjärran Östern, till den stora fästningsstaden Vladivostok. Därifrån förflyttades han i december 1910 till artilleriets centrala skjutövningsstation i S:t Petersburg, där det kejserliga artilleriets samtliga skjutövningar ägde rum. Nenonen hade möjlighet att grundligt fördjupa sig i den tekniska utvecklingen inom sitt vapenslag.


 

Nenonen återvände för ett och ett halvt år till Vladivostok och förflyttades i augusti 1914 efter första världskrigets utbrott till Peter den stores sjöfästning utanför Reval, en viktig del i försvaret av Finska viken. Striderna nådde inte ända dit, men Nenonen skötte med heder sina stabsuppdrag och befordrades till överstelöjtnant. I mars 1917 utbröt den ryska revolutionen och kejsaren störtades. Missnöjd över bristen på disciplin vid sin garnison anhöll Nenonen om förflyttning till fronten. Han fick på sommaren befälet över ett artilleri­regemente vid den norra fronten.


 

Där deltog Nenonen i juli 1917 i den sista desperata ryska storoffensiven. Angreppets tyngdpunkt låg i söder, men det stöddes också av fronten i norr. Nenonens första stridskontakt var inte framgångsrik. Stor­offensiven misslyckades kapitalt, medan centralmakternas motoffensiv ledde till ett genombrott på den sydliga fronten, varpå även Nenonens regemente sändes dit som förstärkning. Nenonen insjuknade snart i gulsot och var tvungen att ta sig till krigssjukhuset i S:t Petersburg. Hans tid vid fronten blev inte längre än några månader.


 

Under sin konvalescenstid hörde Nenonen att den ryska arméns krigsmaterielstab letade efter en svensktalande representant i det neutrala Norge. Han sökte och fick tjänsten och begav sig i från Ryssland i november 1917, strax före den nya revolutionen. I Norge kunde Nenonen konstatera att han var arbetslös; sedan makten i Ryssland övertagits av bolsjevikerna fanns det inte längre något bruk för den förre kejserlige officeren. Den 35-årige överstelöjtnanten var fri att i januari 1918 återvända till sitt hemland Finland, som just blivit självständigt.


 

I Finland, som stod på randen till inbördeskrig, fanns det behov av yrkesofficerare. Genast efter ankomsten till Uleåborg utnämndes Nenonen den 27 januari 1918 till distriktschef för den lokala skyddskåren, som förberedde sig för en sammandrabbning med stadens röda garde och den ryska garnisonen. Två dagar senare kallades han till regeringstruppernas nyligen uppsatta högkvarter i Seinäjoki. Nenonen behövdes för att av beslagtaget ryskt materiel sätta upp ett artilleri för den vita sidan. Han hann emellertid den 3 februari 1918 delta i intagningen av Uleåborg och ledde samtidigt de vitas första artillerield under inbördeskriget.


 

Detta var också slutet på Nenonens aktiva stridsverksamhet. Efter sin ankomst till överbefälhavarens, general Gustaf Mannerheims högkvarter drog han upp de kommande organisatoriska riktlinjerna för artilleriet och reste sedan till Jakobstad för att grunda en skola för utbildning av artillerister. Redan några dagar senare återvände han dock till högkvarteret som överinspektör för artilleriet. Han efterträddes i Jakobstad av den frivillige svenske kaptenen greve Adolf Hamilton. Hamilton gick omedelbart in för att bli kvitt de i Ryssland utbildade artilleriofficerarna, som man i Österbotten betraktade med misstro, och ersatta dem i huvudsak med rikssvenska frivilliga. Sedan Nenonen, som utnämnts till överste, slutligen funnit sin plats hade han under hela kriget det krävande uppdraget att organisera artilleriet. Han svarade för placeringen av Hamiltons batterier i olika enheter och för deras transport till fronten. Som hög stabsofficer skyddades Nenonen av överbefälhavaren Mannerheim, som ju själv skapat sin karriär i Ryssland, från den misstro som riktades mot veteranerna från den kejserliga armén.


 

Trots sina insatser vid grundandet av de vitas artilleri var Nenonen inte särskilt känd för den stora allmänheten, och efter inbördeskriget fick han snart lägga märke till att han blivit åsidosatt. Hans befattning indrogs och han förflyttades till det då föga viktiga kustartilleriet. Tyskarna svarade nu för organiseringen av den finska armén, och i deras planer fanns ingen plats för tidigare ryska officerare. Situationen förändrades då världskriget i november 1918 slutade med tyskt nederlag. Nenonens bana fick ett nytt uppsving, då befattningen som artilleriinspektör återinrättades och slutligen erbjöds honom. Han tillträdde den i maj 1920. Härefter var han frånsett några korta avbrott artilleriinspektör i nästan två decennier.


 

Nenonens ofta återkommande semest­rar och tjänstledigheter under dessa år berodde på systrarna Skrjabin, två officershustrur som han lärt känna före kriget i Vladivostok och blivit förtrolig med. Kriget och revolutionen hade berövat kvinnorna­ deras äkta hälfter, och de levde under knappa förhållanden med sina döttrar i västra Ryssland. Nenonen synes ha gjort åtminstone två resor i hemlighet till det kaotiska Ryssland för att finna dem. Våren 1921 reste han med diplomatpass till Moskva för att ta dem till Finland. Den äldre av systrarna hade då redan avlidit, och för att få den yngre, Pelagea, samt hennes mor och de två systrarnas döttrar ut ur landet, gifte sig Nenonen med henne. I Finland adopterade han senare de bägge döttrarna.


 

Efter första världskriget framstod Frankrike som en ledande militärmakt, och Finland mottog franskt bistånd därifrån för uppbyggnaden av sin försvarsmakt. Bolsjevikerna styrde i Ryssland, och Frankrike ville skapa en stark zon omkring landet. Franska militära rådgivare deltog i planeringen av Finlands försvar, och Nenonen företog i början av 1922 en lång studieresa till Frankrike. Resurserna var knappa i det av inbördeskrig prövade Finland och Nenonen fick till sin förtrytelse se att utvecklingen av artilleriet försummades. Kampen om resurserna kom att spela huvudrollen under hela hans tid som inspektör.


 

Vid sidan av sina övriga uppgifter deltog Nenonen också i utbildningen av artilleriofficerare och verkade i åratal som ledare för artilleriets skjutskola. Utbildningsuppgifterna intresserade den vetenskapligt inriktade översten, och hans föreläsningar sammanställdes till fältartilleriets första skjutreglemente. Nenonens intresse för den tekniska sidan av sitt vapenslag ledde också till resultat. Redan 1919 utarbetade han ett eldledningssystem och ett särskilt eldledningskort för detta som sedan utnyttjades i årtionden. I slutet av 1920-talet deltog han också i konstruerandet av en kamera för flygfotografering. Nenonen var banbrytare i Finland på den topografiska flygfotograferingens område, något som förbehölls artilleriet ända till andra världskriget.


 

Sin viktigaste insats gjorde Nenonen dock inom organiseringen av artilleriet, och tidvis fungerade han även som tf. befälhavare för krigsmakten. Organiseringen av försvarsväsendet i Finland krävde mycket arbete och stod först 1928 på en permanent basis.


 

Hösten 1923 deltog Nenonen en kortare tid i det politiska beslutsfattandet som partilös försvarsminister i Kyösti Kallios minoritetsregering. Presidenten tillsatte på hans föredragning ett försvarsråd för att dryfta arrangemangen för försvaret och försvarsmakten. Materielanskaffningarna för artilleriet gick emellertid trögt, och regeringen föll redan i januari följande år. Nenonens ovilja att kompromissa och hans envisa försök att få kustartilleriet underställt sig skaffade honom fiender. Kritiken mot dem som verkat i rysk tjänst kom närmast från den i karriären uppåtsträvande jägargenerationens sida, och i februari 1925 tvingades Nenonen öppet försvara de forna kejserliga officerarnas ställning inom försvarsmakten.


 

Med tiden blev bristerna i fältartilleriets föråldrade ryska utrustning allt mer uppenbart. När man inte ansåg sig ha råd med nya kanoner tröttnade Nenonen på oklarheten i sin ställning och lämnade i april 1937 tjänsten som artilleriinspektör för att bli chef för försvarsministeriets vapenplaneringsdelegation. I sitt nya uppdrag skulle han övervaka standarden på arméns beväpning och anskaffningen av nya vapen. För detta fanns det inte mycken tid kvar, och när vinterkriget bröt ut den 30 november 1939 var artilleriet tämligen bristfälligt utrustat. Genast efter krigsutbrottet reste Nenonen tillsammans med bergsrådet Wilhelm Wahlforss till Förenta staterna för anskaffning av tilläggsutrustning, i synnerhet av kanoner. Resultaten av resan blev blygsammare än väntat, och de med stor möda anskaffade artilleripjäserna anlände till Finland under Nenonens överinseende först sommaren 1940, då kriget redan var över för den gången.


 

Nenonen utnämndes i december 1940 på nytt till artilleriinspektör och kvarstod i detta uppdrag under hela fortsättningskriget. Direkt underställd överbefälhavaren Mannerheim kontrollerade han fält-, flott-, kust- och luftvärnsartilleriet, övervakade artilleriutbildningen och svarade för krigsmaterielunderhållet. Nenonens ansvarsområde var så omfattande att han hela tiden var i rörelse och reste mellan frontavsnitten och högkvarteret samt övervakade artilleriets aktiviteter. Fältartilleriet kom att få en avgörande betydelse, i synnerhet under avvärjningsstriderna i krigets slutskede. År 1941 befordrades han till Finlands ende general av artilleriet. Våren 1943 grundades Finlands fältartilleristiftelse för att för den 60-årige generalen uppföra ett hus på Brändö i Helsingfors inför hans ålders höst. År 1945 tilldelades han Mannerheimkorset.


 

Efter krigsslutet svarade Nenonen för att åter ställa artilleriet på fredsfot och för dess omorganisering. Han uppgjorde ännu ett skjutreglemente, sitt tredje. I februari 1947 gick general Nenonen i pension. Sina sista år tillbringade han i tillbakadragenhet. Helsingfors universitet promoverade honom 1950 för hans vetenskapliga förtjänster till filosofie hedersdoktor. Finlands fält­artil­leristiftelse reste ett gravmonument till hans minne på Sandudds begravningsplats i Helsingfors och lät prägla en minnes­medalj till 100-årsdagen av hans födelse.


 

Risto Marjomaa


 

Vilho Petter Nenonen, född 6.3.1883 i Kuopio, död 17.2.1960 i Helsingfors. Föräldrar länsveterinären Petter Nenonen och Amalia Lampén. Gift 1921 med Pelagea (Lina) Skrjabina.


 

PRODUKTION. Tykistökenraali V. P. Nenonen kertoo (1983); Skjutreglemente för fältartilleriet 1924, 1935, 1947. Artiklar i militärvetenskapliga publikationer.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Alajoki, Tykistökenraali Vilho Petter Nenonen (1975); R. Arimo, Suomen linnoittamisen historia 1918−1984 (1981); R. Brantberg, Sotakenraalit (1998); M. Klinge, Krig, kvinnor, konst (1997); J. Paulaharju & M. Koskimaa & M. Sinerma, Suomen kenttätykistön historia I−III (1989−1994); V.-M. Syrjö, Tykistökenraali Vilho Petter Nenonen. Venäjän ajoilta. Sotahistoriallinen aikakauskirja 6/1987.


 

BILDKÄLLA. Nenonen, Vilho Petter. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4206-1416928956812

 

Upp