PÖYRY, Jaakko 

(1924–2006) 

Koncernchef, diplomingenjör, professor 

Jaakko Pöyry skapade en skogsindustrikoncern ur nästan ingenting. Koncernen kom att bli ett av de ledande företagen inom sin bransch i hela världen. Pöyry skydde inte utmaningar och det blev nyckeln till hans framgång.

Jaakko Pöyry föddes i Sodankylä, där hans far Edward Pöyry tjänstgjorde som kaplan. Familjen flyttade snart till Ilmajoki, där fadern fått en ny tjänst. Denne dog redan 1935, och Jaakko Pöyry blev ensam med sin mor; de äldre syskonen hade redan flyttat hemifrån. Pöyry växte upp i Ilmajoki och blev student där 1942. Efter studentexamen blev han frontsoldat och sårades 1944. De två följande åren var han intagen på sjukhus men började trots det studera till ingenjör. Sommaren 1946 var han praktikant på en cellulosafabrik i Sverige och fick sina första insikter i skogsindustrin. Pöyrys diplomarbete behandlade dock bilens dieselmotorer, och han blev erbjuden anställning på Leylands fabriker i England. Erbjudandet och världen lockade Pöyry, men en farbror övertalade honom att ta anställning vid Wärtsiläkoncernens avdelning för träförädlingsmaskiner. 

Under krigsskadeståndsåren anställdes de unga ingenjörsstudenterna nästan genast efter examen vid industrin, där de snart fick krävande uppgifter. På Wärtsiläs avdelning för träförädlingsmaskiner var personalomsättningen livlig, och de som innehade förmansposition befordrades snabbt. Pöyry var bara 26 år gammal när han utnämndes till chef för projekteringsavdelningen för träförädlingsmaskiner. Han knöt kontakter med det amerikanska bolaget Imco och det svenska Sund, med vilka han planerade ett intensivt samarbete; avsikten var att konkurrera med det svenska Kamyr, som då behärskade marknaden. Men Wärtsiläs koncernchef, bergsrådet Wilhelm Wahlforss, var mera intresserad av skeppsbygge än av träförädling. När Pöyry inte fick någon respons på sina idéer sade han upp sig 1956 och blev verkställande direktör för Oy Tekno-Invest Ab, som grundats av svenskarna och som konstruerade och sålde maskiner för träförädlingsindustrin. Under Pöyrys ledning blev företaget framgångsrikt, och snart uppgick personalen till ett tjugotal anställda. 

På 1950-talet stod den finländska pappersindustrin inför nya utmaningar. Investeringar hade uteblivit under krigsåren, medan den tekniska utvecklingen hade framskridit i Förenta staterna och i länder som inte deltagit i kriget, exempelvis Sverige. Det gällde alltså att investera också i Finland. Efter den s.k. Koreakonjunkturen blev detta möjligt, särskilt då finansiering stod att få från Världsbanken via Finlands Bank. Till dem som var djärva nog att satsa hörde Enso-Gutzeits William Lehtinen och Yhtyneet paperitehtaats Juuso Walden. Också skogsägarna blev alerta och grundade en cellulosafabrik i Äänekoski. Verkställande direktören för Metsäliiton Selluloosa Oy Wolter Westerholm kontaktade Pöyry och Jaakko Murto och erbjöd dem ett gemensamt planeringsprojekt för Äänekoski cellulosafabrik. Professor Murto, som då arbetade vid Metex, hade senast planerat Uleåborgs cellulosafabrik, som stod färdig 1938. Pöyry hade under sina år på Wärtsilä bekantat sig med den senaste tekniken inom branschen i Förenta staterna. Westerholm gav Murto och Pöyry en dags betänketid, och projekteringsbyrån Pöyry & Murto grundades i oktober 1958. Pöyry tog med sig nästan hela den personal han haft i Tekno-Invest, efter förhandlingar med Tekno-Invests svenska ägare. 

Företaget Rauma-Repola Oy gav Murto & Pöyry i uppdrag att projektera en konstsilkesfabrik för produktion av dissolvingmassa vid Bajkalsjön. Beställningarna blev fler och svenska skogsägare som hört talas om projektet i Äänekoski kontaktade Pöyry för projektering av en cellulosafabrik vid Fiskeby bruk. Pöyry accepterade ordern och lanserade därigenom byrån på den internationella marknaden trots att de båda delägarna var av olika åsikter. För Jaakko Murto innebar fosterländskhet att inte sälja finländsk know-how till de svenska konkurrenterna. Pöyrys fosterländskhet var av annat slag – med den skulle hela världen erövras. Han fick sköta projektet Fiskeby i eget namn medan Murto svarade för Bajkalprojektet. Fiskebyprojektet innebar att Pöyry och drygt tio finländska planerare reste till Sverige, varvid Murtos och Pöyrys vägar så småningom skildes. Offentligt kom parterna överens om separation 1961, och Pöyry grundade sitt eget företag Jaakko Pöyry & Co. 

Det nya företaget fick många nya order allt eftersom ett framgångsrikt slutfört projekt ledde till ett annat. De norska skogsägarna beställde en cellulosafabrik nära Trondheim och en ny planeringsentreprenad beställdes från Kemijärvi. Pöyry omgav sig med en pålitlig grupp permanenta medarbetare, och när antalet anställda på kontoret ökade flyttade man efter hand till nya och större lokaler. År 1962 grundade Jaakko Pöyry & Co ett kontor också i Stockholm. Från Sverige och Norge beställdes arbeten, och 1965 kom order också från Portugal och Förenta staterna. I Finland projekterade Pöyrys byrå Savon Sellus nya fabrik 1966 och fick ett entreprenadkontrakt från Italien. Byrån började också bedriva teknisk-ekonomisk forskning eller lönsamhetsforskning. Den första ordern kom från Honduras. 

Jaakko Pöyry & Co:s omsättning på sju miljoner mark bestod 1967 till drygt 60 procent av export. Byrån fick presidentens exportpris, och personalen uppgick till ett hundratal anställda. En särskilt snabb tillväxtperiod började i slutet av 1960-talet: nya uppdrag avlöste varandra och planeringstekniken utvecklades. Byråns produktion delades på sju avdelningar som alla hade sin egen chef. Pöyry hade alltid haft förmågan att skaffa kompetenta medarbetare och arbetsmoralen på byrån var hög. År 1971 projekterade byrån en antibiotikafabrik. Det var Pöyrys första projekt utanför skogsindustribranschen. 

År 1973 blev Jaakko Pöyry & Co aktiebolag. Bolaget fick en stor entreprenad: projekteringen av Aracruz cellulosafabrik i Brasilien. Pöyrys företag drev projektet framgångsrikt trots att Internationella finansieringsbolaget (IFC) inte gick med på att finansiera det därför att det ansågs vara alltför stort och riskfyllt med en alltför stram tidtabell. Pöyry började också publicera världsomfattande månadsöversikter om skogsindustrins investeringar. 

Kring år 1974 övergick man hos Pöyry från räknesticka till elektroniska fickräknare samtidigt som företaget grundade sina första utländska dotterbolag. Följande år, när företaget flyttade till sitt nya hus på Köpingsvägen i Helsingfors, uppgick de anställda till drygt 550 och företaget skaffade sin första centraldator. Antalet utländska dotterbolag ökade och 1976 uppgick personalen till tusen personer, av vilka en tredjedel var stationerade i Brasilien. Företagsstrukturen blev starkare, förgrenade sig, och Jaakko Pöyry International blev en takorganisation. Koncernens omsättning överskred 100 miljoner mark 1982; den inhemska andelen därav var endast ca 10 procent. Ungefär samtidigt började Pöyry publicera rapporten Paper Demand and Supply. 

Pöyry gifte om sig 1983. I äktenskapet föddes två barn. Från sitt första äktenskap hade han också två barn. Han sålde hälften av sitt företag 1985 till Henrik Ehrnrooth och Kari Stadigh, blev styrelseordförande och drog sig tillbaka från den operativa verksamheten. Dittills hade han alltid själv varit delaktig i planeringen och projekten. Han tilldelades hederstiteln professor 1985. 

Koncernen Pöyry expanderade och erövrade nya branscher. Helsingforskontoret flyttade till Mårtensdal i Vanda. Koncernen köpte andelar av sin konkurrent Ekono och började också, förutom planering, ägna sig åt att bygga nyckelfärdiga fabriker. Från skogsindustrin expanderade man till energi- och andra industribranscher. När den internationella konjunkturen försvagades i början av 1990-talet sjönk bolagets orderstock alarmerande snabbt. Koncernen gick med förlust, och man hade problem med finansieringen tills orderingången förbättrades. Koncernen Pöyry börsnoterades 1995. Personalen uppgick 2009 till ca 7 000 personer, stationerade på många håll i världen, och koncernen har blivit känd som skogsindustrins ledande projekteringsbyrå. Jaakko Pöyry avgick ur styrelsen 2003 och utnämndes till dess hedersordförande. Han avled hösten 2006. 

Juuso Salokoski 

Jaakko Veikko Emanuel Pöyry, född 6.8.1924 i Sodankylä, död 8.9.2006 i Helsingfors. Föräldrar kaplanen Edward Emanuel Pöyry och Fanny Kristiina Salminen. Gift med (1) Gunnel Carita Sofia Helander 1947, (2) Helena Niku 1983. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Seppälä, Korvessa karjui se karvainen karhu. Jaakko Pöyryn pitkä tie Sodankylästä kuuteen maanosaan (2004). 

BILDKÄLLA. Pöyry, Jaakko. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5309-1416928957915

Upp