SERGELIUS, Max 

(1879–1958) 

Riksdagsman, facklig organisatör, rektor 

Max Sergelius var en särpräglad och kontroversiell samhällelig opinionsbildare som gick sin egen väg inom politiken. Han verkade som lärare i teknologi och rektor för olika läroanstalter i drygt 50 år och hade ett stort inflytande på ingenjörsutbildningen i Finland. Men han är främst känd som riksdagsman inom den svenska vänstern i Finland och som en av dem som utvecklade tjänstemannaorganisationerna i landet. Han var medlem av fredsoppositionen under fortsättningskriget och tidigt aktiv inom Samfundet Finland-Sovjetunionen. 

Max Sergelius föddes i en förmögen svenskspråkig köpmansfamilj med rötter i Ryssland. Han avlade maskiningenjörsexamen vid Helsingfors Polytekniska institut och filosofie kandidatexamen vid Helsingfors universitet med huvudämnena matematik, fysik, geologi och mineralogi. Under sin studietid arbetade han vid Bröderna Nobels fabriker i S:t Petersburg och företog flera studieresor till Tyskland och till övriga länder i Europa. Han behärskade förutom svenska även finska, ryska, tyska, engelska och franska. 

Efter sina examina verkade Sergelius till en början som lärare vid Tekniska högskolan och som rektor vid industriskolan i Helsingfors. Men hans egentliga livsverk var tjänstgöringen som lärare vid Tekniska läroverket i Helsingfors, som grundades 1916. Han organiserade läroverkets verksamhet och var dess rektor till 1952. Sergelius skrev också flera läro- och handböcker. Han deltog i det nordiska ingenjörssamarbetet och bidrog till den lagstiftning som rörde ingenjörsutbildningen. Åren 1939–1949 ledde han Driftsingenjörsförbundet, ett organ för utexaminerade ingenjörer från Läroverket. 

Sergelius inledde sin karriär som samhällelig opinionsbildare efter revolutionen i mars våren 1917. Statstjänstemännen började då förbereda en egen intresseorganisation eftersom de var oroade över lönenivån som rasat på grund av inflationen, det rådande kaoset i kejsardömet och arbetarbefolkningens aktiviteter. Sergelius var sekreterare för det förberedande utskottet och blev i början av december vald till styrelsemedlem i Centralförbundet för tjänstemannaföreningarna i Finland, senare Tjänstemannaförbundet och chefredaktör för tidskriften Virkamiesten Aikakauskirja. 

Förbundets första publikation bestod av en resolution uppgjord av Sergelius. I publikationen fördömdes de rödas våldsdåd och man efterlyste fredliga medel vid planering och förverkligande av samhällsreformer. Under inbördeskriget gömde Sergelius både vapen och aktivister och med några affärsmäns bistånd grundade han en stödfond som beviljade lån åt de tjänstemän som revolutionsregimen hade avskedat. Han anhölls flera gånger av de röda p.g.a. sin verksamhet. 

Under striden om statsformen förespråkade Sergelius republik och demokrati, till åtskillnad från majoriteten av den svenskspråkiga befolkningen. I slutet av 1918 grundade han partigrupperingen Svenska republikanska vänstern. Gruppen blev snart ett självständigt parti som verkade i valförbund med Svenska folkpartiet och det ändrade sitt namn till Svenska vänstern. Partiprogrammet var huvudsakligen uppgjort av Sergelius och exceptionellt radikalt: förutom djupt gående sociala reformer krävde man att principen om tjänstemännens oavsättlighet skulle avskaffas och en övergång till milisförsvar. Impulserna till detta hämtades både från de inhemska socialdemokraterna och de socialliberala samt från Danmarks Radikale venstre vars verksamhet Sergelius gjort sig förtrogen med 1919. 

Den svenska vänstern strävade till samarbete särskilt med de moderata socialdemokraterna och de framstegsvänliga, men partiet väckte inget större intresse. Man lyckades få två representanter i riksdagen, av vilka den ena var Sergelius själv och den andra riksdagens överbibliotekarie, ”den evigt liberale” Georg Schauman. Då Schauman avled 1931 blev Sergelius partiordförande. 

År 1921 tvingades Sergelius avgå från samtliga förtroendeuppgifter i Tjänstemannaförbundet efter att i en ledare i förbundets tidskrift ha krävt att löneförhöjningarna skulle gynna de lägre och nödställda tjänstemännen i stället för de högre tjänstemännen, vilket tjänstehierarkins översta skikt inom regeringen hade krävt. Därefter deltog Sergelius i grundandet av ett förbund för lägre statstjänstemän, Centralförbundet för statstjänstemännen i Finland, och valdes in i dess styrelse. Förbundet skulle bli en gemensam centralorganisation för samtliga statstjänstemän efter att centralorganisationen Finlands Fackförbund fått kommunistiskt ledarskap. Men endast sju organisationer och 3 500 medlemmar gick med i det nya förbundet. Sergelius stödde förbundets strävanden också som riksdagsman och förargade därmed tjänstemannaförbundets ledning som anklagade honom för en ”vaktmästarpolitik”, ägnad att fjäska för socialdemokraterna. 

Under Lapporörelsens år motsatte sig Sergelius både den yttersta högerns förehavanden och begränsningarna av medborgarfriheten. I likhet med sin kollega Georg Schauman var han emot en skärpning av föreningslagen som man ville införa för att begränsa kommunisternas verksamhet och han försökte förhindra att två kommunistiska riksdagsmän – Jalmari Rötkö och Ernst Pekkala – förvisades från grundlagsutskottets session. Han informerade på förhand Helsingfors polisinrättning om Lapporörelsens projekt men informationen nådde uppenbarligen inte kommissarie Valentin Soine, som ansvarade för riksdagens säkerhet. 

Den radikale, borgerlige och oliktänkande Sergelius fortsatte sin verksamhet också under och efter andra världskriget. Han anslöt sig till riksdagens fredsopposition, krävde att de krigsskyldiga skulle dömas och deltog aktivt i utvecklandet av handelsförbindelserna mellan Finland och Sovjetunionen. Sergelius var en av dem som grundade Samfundet Finland-Sovjetunionen (SFS) hösten 1944 och invaldes i dess stadgekommission som leddes av J. K. Paasikivi. Han blev sällskapets andra vice ordförande men avböjde ett senare erbjudande om att bli ordförande. 

Den politiska högern ansåg att Sergelius fjäskade för kommunisterna och anklagade honom för förberedande av landsförräderi. Men han hade president Paasikivis förtroende och dryftade med denne både relationerna mellan Finland och Sovjetunionen och hur det kommunistiska inflytandet skulle tyglas. 

Sergelius avled i början av 1958. Under sin färgstarka politiska karriär förespråkade han parlamentarisk demokrati, fördomsfrihet och radikala samhällsreformer också då samhället utsattes för starka klassmotsättningar, intolerans och organiserat våld utövat av politiska extremistgrupper. 

Jukka Muiluvuori 

Maximilian (Max) Sergelius, tidigare Sergejeff, född 5.5.1879 i Åbo, död 20.1.1958 i Helsingfors. Föräldrar vicekonsuln Georg Sergejeff, tidigare Sergeef och Ellida Johanna Salvén. Gift med (1) Ragnhild Nyberg 1906, (2) Märta Helena Wasastjerna 1925. 

PRODUKTION. Lärobok i geometri för tekniska läroanstalter (1910); Kortfattad lärobok i grafisk algebra för tekniska läroanstalter (1913); Trigonometrins grundbegrepp (1915); Den logaritmiska räknelinjalen och matematiska tabeller. Kortfattad handledning i deras användande (1921); Yrkesskolornas matematiska och tekniska tabeller. Stockholm (tills. med J. Reuter, 1920); Plan Trigonometri (1929); Svenska vänstern. XX-års historik 1919−1939 (1939); Uppkomst och utvecklingen under tjugofemårsperioden 1916−1941. Tekniska läroverket i Helsingfors. 25-års jubileumsskrift 1916–1941 (1942); Lärobok i teknisk mekanik I−III (1949−1950); I den tekniska undervisningens tjänst i hem- och utlandet (1955). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Tjänstemannaförbundets arkiv, Helsingfors. Henkinen työ 3−8/1933; 1−3/1934; G. von Bonsdorff & F. Jernström, Svenska Folkpartiet II. 1917−1929. Från självständighet till Lappo. (1984); O. Borg, Suomen puolueet ja puolueohjelmat 1880−1964 (1965); L. Haataja, Demokratian opissa. SKP, vaaran vuodet ja Neuvostoliitto (1988); K. Hoffman, Insinöörikunta. Kehitys – nykyisyys – tulevaisuus (1974); A. Huldén, Finlands kungaäventyr 1918 (1989); J.K. Paasikivis dagböcker 1944−1956 I−II (1986); K. Kinnunen, Suomi-Neuvostoliitto-Seuran historia 1944−1974 (1998); V. Luoma, Valtionvirkamiesten järejstäytyminen Suomessa II (1962); J. Piilonen, Vallankumous kunnallishallinnossa (1982); J. Siltala, Lapuan liike ja kyyditykset 1930 (1985). 

BILDKÄLLA. Sergelius, Max. Riksdagen, bildarkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5348-1416928957954

Upp