SCHAUMAN, Georg


(1870–1930)


Överbibliotekarie, historiker, ­riksdagsman


Georg Schauman var något av en avvikare inom den finlandssvenska politiken och samhällseliten. Han företrädde en vänsterliberal inriktning och var varken så konservativ eller så svensknationell som ledningen för Svenska folkpartiet (SFP) och majoriteten av partiets övriga medlemmar. Detta oaktat vann han erkänsla och respekt inom både partiet och rikspolitiken. Som överbibliotekarie vid Helsingfors universitetsbibliotek blev han känd för att på ett betydande sätt ha utvecklat biblioteksväsendet i Finland.

 

Georg Schauman tillhörde en känd adels- och militärsläkt, med företrädare som Waldemar Schauman, August Schauman och Frans Ludvig Schauman. Eugen Schauman, kusinson till Georg Schauman, gav namnet ytterligare ryktbarhet 1904 genom mordet på generalguvernör Bobrikov. Trots sin ringa ålder hann Georg Schauman vara ledamot av ridderskapet och adeln under nästan tio år innan ståndslantdagen avskaffades 1906.


 

Georg Schauman blev filosofie licentiat och filosofie doktor 1911, men följde inte den traditionella akademiska forskarbanan utan var verksam inom biblioteksväsendet. Från 1889 innehade han olika befattningar vid Helsingfors universitetsbibliotek i sammanlagt 41 år. Överbibliotekarie var han från 1918 till sin död 1930, och under så gott som hela denna tid var han också riksdagsman.


 

Den biblioteksmodell Schauman förespråkade hade sina förebilder snarare i Förenta staterna än i Europa. Han var ingen anhängare av den traditionella uppfattningen att fasta bibliotek skulle inrättas överallt, även på små orter. I stället borde böckerna och biblioteksförvaltningen koncentreras till ett ställe men böckerna spridas och användas vida omkring. Centraliseringen gällde främst de vetenskapliga forskarbiblioteken, men delvis också folkbiblioteken, som han kallade bildningsbibliotek. Schauman hade inte bara studerat den amerikanska biblioteksmodellen utan också bekantat sig med hur biblioteken i Tyskland och Sverige var inrättade. Vissa praktiska arrangemang vidtog han efter tyskt mönster, men han var annars främmande för tillämpningar som bottnade i tysk byråkratisk mentalitet.


 

Schauman ansåg att forskar- och bildningsbiblioteken inte kunde förenas, eftersom de hade helt olika uppgifter. De förstnämnda förvarade böcker och var avsedda för experter, de senare förbrukade böcker och strävade efter att sprida dem, och de var avsedda för den breda allmänheten. Därför skulle de båda biblioteksformerna också verka enligt olika principer. Idealet var att bildningsbiblioteken skulle fungera som ett slags elementarskola för dem som senare skulle använda forskarbiblioteken.


 

Schaumans biblioteksfilosofi var en kombination av frisinnad offentlighet och professionell noggrannhet. Han ansåg att ingenting skulle undanhållas forskningen, och han fördömde den tendens till omfattande begränsningar som han iakttagit på forskarbibliotek i Sverige – undantag kunde visserligen göras i enskilda fall, men han ansåg att detta var ”att göra en rätt till en grace”. Däremot skulle forskarbiblioteken inte alls låna ut böcker utan samla centrala bibliotek och hålla sina salar öppna hela dagarna. Så såg det bästa möjliga ”presensbiblioteket” ut. Helst skulle så många böcker som möjligt placeras i Helsingfors universitetsbibliotek, men eftersom utvecklingen medförde alltmer specialiserade vetenskaper ansåg han det även vara nödvändigt med specialbibliotek. Förvaltningen av dem och samarbetet mellan dem skulle emellertid samordnas centralt.


 

Schauman underströk att biblioteket inte var något museum. Han betonade de ekonomiska realiteterna, och av dem drog han en slutsats där biblioteket stod i centrum: bibliotekarien skulle ges alltmer ansvar för universitetets bokanskaffningar. Detta eftersom det var omöjligt att åstadkomma en kommitté som kunde nå samstämmighet – särintressena skulle alltid strida mot varandra.


 

Schaumans uppfattningar återspeglade upplysningsidealen och tilltron till bildning. Han motsatte sig konservativa förmyndarmodeller, till vilka han verkar ha räknat framför allt den tyska byråkratin och odemokratiska system. Samma anda kan också utläsas ur Schaumans forskargärning. Trots att han skrev rätt få traditionellt akademiska arbeten publicerade han ett stort antal historiska undersökningar. Redan valet av ämnen antyder hans liberala och framstegsvänliga sinne, för de teman han behandlar har att göra med frihetstiden, förändringarna 1809 och reformen av universitetsstatuterna till mer frisinnade 1852.


 

Schaumans sinnelag kommer ändå troligen bäst till uttryck i hans monumentala bok om Anders Chydenius (1908), ”den ädle och snillrike tänkare, enkle och ypperlige skriftställare”. För Schauman var Chydenius frihetens och jämlikhetens framsynte budbärare. Chydenius intuitivt visionära förmåga på den ekonomiska och politiska frihetens område framstod som särskilt stor genom att han varken var akademiskt beläst eller skapade något enhetligt system. Dessutom tog Chydenius den stora skaran vanliga människor i försvar. ”Hela den anda eller ton som genomgår Chydenii behandling af den sociala frågan är så starkt demokratisk, att den i vår tid har sin motsvarighet endast i den socialistiska litteraturen.”


 

Genom Chydenius kan man också gestalta konturerna av Schaumans roll som politiker och hans – medvetna eller omedvetna – idealbild av sig själv som framstegsförespråkare, mycket nära de socialistiska idealen men inte inom det socialistiska lägret eller bunden av de marxistiska dogmerna.


 

Schauman deltog i den liberala s.k. ungsvenska gruppen redan efter storstrejken 1905; på finskspråkigt håll motsvarades denna grupp av ungfinnarna. Medan grundlagsenligheten och de svensknationella angelägenheterna hörde till de viktigaste frågorna för det svenska partiet, ville Schauman lyfta fram också aktuella samhälleliga frågor, såsom de sociala förhållandena och jordägandet, utvidgningen av rösträtten och kvinnans ställning. Han uppfattade inte den allmänna rösträtten som ett så stort hot som den äldre generationen svenskspråkiga, som i den såg sin politiska makt vittra sönder. Men även den ungsvenska gruppen var så pass mycket arvtagare till de äldres meritokratiska synsätt att de ville införa någon form av bildningscensus för att kontrollera rösträtten. Schaumans vänsterorientering fick dock för en lång tid stryka på foten för de konstitutionella synpunkterna och språkfrågan, framför allt då de mest inflytelserika äldre herrarna inom Svenska folkpartiet, bl.a. R. A. Wrede och V. M. von Born, drev en mycket konservativ politik.


 

Schauman försökte tona ned språkfrågan också senare. När Finlands svenska folkting 1919 krävde att ett Svensk-­Finland skulle inrättas – med självstyrt kantonal­system av schweizisk modell – ansåg Schau­man att ett sådant skulle isolera finlandssvenskheten och göra den till en kropp utan huvud och fötter. Om man koncentrerade krafterna till att beskydda ”den svenska jorden” skulle städernas bildade svenskhet bli bortglömd.


 

Nationalitetsfrågan var inte det enda som skiljde den liberale Schauman från det dominerande finlandssvenska synsättet. Under krisåren 1917–1920 var SFP i flera avseenden det mest högersinnade partiet i landet. Det utgjorde kärnan i den monarkistiska rörelsen, och ur SFP:s grupp kom också de flesta motståndarna till ett republi­kanskt statsskick, till amnesti för de röda efter inbördeskriget 1918 och till freden i Dorpat 1920. Även inom den ekonomiska politiken var partiet konservativt; det avskaffade t.ex. hela sitt sociala program 1917.


 

Trots allt hörde Schauman ständigt till de mest respekterade ledamöterna i SFP:s riksdagsgrupp. Även om den vänsterfraktion han ledde i allmänhet hade bara 2–3 medlemmar valdes han alltid till det tremannautskott som utformade gruppens politik. Svenska vänstern förespråkade i praktiken samma linje som de ungsvenska hade gjort under storstrejksåren; förgrundsgestalterna var ju desamma. När språkstriden tillspetsades fanns det inte rum för den vänsterliberala gruppen inom SFP, och tidvis lösgjorde sig Svenska vänstern t.o.m. från partiet. Vintern 1920 bildade Schauman tillsammans med K. W. Åkerblom och Georg von Wendt en separat riksdagsfraktion, ”Svenska folkpartiets riksdagsvänster”. Den främsta orsaken var att deras syn på amnesti för de röda fångarna avvek från åsikterna inom SFP:s riksdagsgrupp. Våren 1922 uppträdde Svenska vänstern som ett eget parti lett av Schauman och med Nya Tidningen som språkrör. I praktiken återvände gruppen emellertid kort därefter till moderpartiet och bildade en fraktion inom det.


 

Visserligen vore det fel att säga att Schauman var enbart moderat i språkfrågan eller att han ringaktade den svensknationella saken, men han försökte ställa språkfrågan i ett samhälleligt perspektiv och förhindra att andra frågor helt begrovs under den. Han förespråkade värderingar som var typiska för den politiska liberalismen och som även inom Framstegspartiet skulle ha företrätt vänsterflygeln: socialpolitik, förlikning med förlorarna i inbördeskriget, frisinnad kulturpolitik, utbildning. Dessutom ville han motarbeta radikalhögern och konservativa attityder i allmänhet. Schaumans liberalism var individcentrerad, men individens frihet var också bunden till ett samhällsansvar; den fick inte vara en sådan ultraindividualism av 1800-talsmodell som det gamla SFP:s ledare eller industrimän företrädde.


 

Mest berömd blev Schauman kanske för sin strängt republikanska hållning 1918. I de synnerligen monarkistiska finlandssvenska kretsarna var han ett exceptionellt undantag, inte minst som han, en företrädare för en urban svenskspråkig släkt ur det bildade skiktet, fann sina bundsförvanter i bl.a. det finsk­nationella bondepartiet Agrarförbundet.


 

Schauman var en av de mest okuvliga republikanerna, och utan tvekan en av dem som gav den republikanska rörelsen teoretisk och ideologisk stadga. Med hänsyn till sin liberala, demokratiska och reformistiska bakgrund kunde han knappast ha intagit något annat än en negativ ståndpunkt till den föreslagna konservativa monarkin med tysk kung. Han försökte till och med direkt påverka kungakandidaten Friedrich Karl genom att resa till Tyskland som inofficiell talesman för republikanerna och genom att skriva brev till denne. Men i den här frågan är hans förtjänster kanske något överdrivna, eftersom han inte hade inflytande över utvecklingen – han fann sig på de segrandes sida på grund av omständigheter inom storpolitiken, d.v.s. Tysklands fall. I själva verket höll Schauman under sensommaren 1918, när monarkismen stod som högst i kurs, redan på att staka ut en reträttväg för den republikanska rörelsen, vilket framgår av hans brev till agrarledaren Santeri Alkio.


 

Schaumans goda rykte har kanske i alltför hög grad byggt på hans eget vittnesbörd, hans bok Kampen om statsskicket i Finland 1918 (1924). Boken är ingen objektiv, sval analys, utan en stridsskrift av en som hängivet deltog i kampen, en kavalkad av anklagelser ur de skyttegravar från vilka debatterna om statsskicket 1918 fördes. Monarkisterna framställs som ohederliga och reaktionära, som företrädare för en extatisk entusiasm, de beskylls för att ha ägnat sig åt juridiska spetsfundigheter och för att ha varit ”oskrymtat tyskvänliga”. Enligt Schauman var det befälhavaren för den tyska Östersjödivisionen, general Rüdiger von der Goltz, som var Finlands faktiska ledare 1918. Visserligen kan kanske inte alla påståenden avfärdas som obefogade, men när de värmdes upp på nytt på 1920-talet påverkade de inte längre den dagsaktuella politiken.


 

För Schauman var den politiska utvecklingen under 1920-talet gynnsam så till vida att SFP av språkpolitiska skäl kom att placera sig rätt nära det socialdemokratiska partiet och därmed förlorade det sina gamla konservativa drag. Bland SFP:arna var Schauman bäst ägnad för samarbetet med vänstern: genom det kunde äktfinska hotbilder och hoten från högern avvärjas samtidigt som SFP antog en socialliberal ekonomisk politik och socialpolitik.


 

Den sista ”reaktionära” utmaning som Schauman fick uppleva var den högerextrema Lapporörelsen, som växte sig allt starkare i slutet av 1920-talet. Han stod för den Ståhlbergska legalismen, och befann sig rätt långt vänsterut inom den. Man kan fråga sig om han skulle ha låtit sig övertalas att rösta för kommunistlagarna, då det var svårt också för många mer högersinnade SFP-politiker. Något svar får vi emellertid aldrig: Schauman dog i oktober 1930, knappt två veckor innan Lappomännen ”skjutsade” Ståhlberg.


 

Vesa Vares


 

Georg Carl August Schauman, född 14.9.1870 i Helsingfors, död 6.10.1930 i Helsingfors. Föräldrar huvudredaktören, filosofie magistern Josef August Schauman och Maria Amalia Kuhlman. Gift 1915 med Agnes Aline Sofie de la Chapelle.


 

PRODUKTION. Biografiska undersökningar om Anders Chydenius jämte otryckta skrifter af Chydenius (1908); Studier i frihetstidens nationalekonomiska litteratur (1910); Om förvaltningen af offentliga forskarbibliotek (1913); Biblioteksväsendets organisation (1915); En strid på 1840-talet om böckernas uppställning i offentliga forskarbibliotek. Uppsala (1915); Från Nikolai I:s och furst Menschikoffs tid. Tvenne bidrag till Finlands politiska historia (1916); Huru 1852 års universitetsstatuter tillkommo (1918); Vid vändpunkten. Tankar rörande Finlands utrikespolitik (1918); Det svenska problemet i Finland (1921); Alkoholtotalförbudet i Finland. Stockholm (1922); Kampen om statsskicket i Finland 1918. Fakta, betraktelser och hågkomster (1924).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. SFP:s riksdagsgrupps protokoll 1919−1930, Svenska centralarkivet, Helsingfors; Santeri Alkios samling, Riksarkivet; Ernst Estlanders, R. A. Wredes och Ragnar Furuhjelms brevsamlingar, Åbo Akademis bibliotek. G. von Bonsdorff, Svenska folkpartiet. Bakgrund, tillblivelse och utveckling till 1917 (1956); G. von Bonsdorff & F. Jernström, Från självständighet till Lappo. Svenska Folkpartiets historia II (1984); H. Schauman & P. Lilius, Från Lappo till vinterkriget. Svenska Folkpartiet 1930−1939 (1992); S. Zetterberg, Fem skott i senaten. Eugen Schaumans liv och dåd (1988).


 

BILDKÄLLA. Schauman, Georg. Riksdagen, bildarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5237-1416928957843

 

Upp